Har haft en olustig känsla i kroppen idag. Samtidigt som jag har haft det lugnt och skönt och kunnat vara en del närvarande, känt glädje och spontanitet så har det varit något i mig som klingar falskt.
Jag hade en session i duschen förut där jag började sjunga och dansa lite. Släppte fram rösten och gick mot rädslan för vad grannarna tänker om de hör. Jag såg lilla mig. Hon var inte riktigt med. Det var som att jag försökte locka med henne att leka med mig. Men hon var blyg och tittade avvaktande på mig.
Nyss kollade jag på melodifestival och dansade lite i soffan. Kunde känna mitt inre barn som även den här gången var återhållen och avvaktande.
Jag insåg att hon såg på mig på samma sätt som jg såg på mina föräldrar. Hon litar inte på mig. Hon vet att även om det är trevligt nu och jag tar hand om henne så har jag många gånger övergett henne. Övergett mig själv. Jag gör mot mig själv samma sak som mina föräldrar gjorde mot mig. Jag litade inte på dem. Mitt inre barn litar inte på mig. Alla barn ska kunna känna sig trygga och älskade.
I den här situationen när jag inser det här så vill jag vifta bort det. Jag vill göra som pappa. "Det pratar vi inte om mer. Nu är det ju bra". Min andra reaktion är mamma "Åh, lilla gumman. DEt är sååååå synd om dig". Ingen av dessa sätt är värdigt. Och det är inte det jag behöver.
Jag behöver någon som säger:
Fina du. Jag vet att jag gjort mycket fel. Jag är ledsen. Jag har inte behandlat dig som du förtjänar. För du förtjänar det bästa. Du förtjänar att bli älskad för den du är. Precis som du är.
Gud, jag vill typ inte skriva mer. Försättningen skulle vara något i stil med att jag ite kan lova att det inte händer igen men att jags ka göra mitt bästa. Men det känns inte helhjärtat (skam). (föröker att inte slå på mig själv för det). Jag kan inte känna det. Jag är inte där. Vad fan ska jag göra?
----
Det spelar ingen roll i alla fall. Det är kört för mig. Jag är inte värd hjälp. Är man så dålig som jag som har gjort det jag har gjort så förtjänar man inte hjälp.
Det är min pappas röst. Dn styr mig nu. Så här ser han på sig själv. Han tycker inte att han är värd hjälp. Han ska klara sig själv. Han ska sluta dricka själv.
Jag tycker inte att jag är värd hjälp. Jag börde förstå bättre. Så dålig som jag är så förtjänar jag inte att få hjälp. Det är därför jag presterar mitt tillfrisknande. För om nån visste hur det verkligen var skulle jag bli avvisad.
Men det är inte sant. Det är precis tvärtom i programmet. När jag ljuger avvisar jag mig själv och jag skapar distans till den jag ljuger för. Jag blir övergiven.
När jag är ärlig kommer jag närmare mig själv och närmare den andra personen. Jag känner tillhörighet och kärlek.
Pappas livsfilosofi som finns i mig fungerar inte. Det är så tydligt. Jag har gått emot den massa gånger och kommer göra det igen. Jag kommer fortsätta att göra det. Så mycket jag kan. Jag är värd det. Jag är värd det bästa. Jag är värd att stå upp för. Jag är värd ett underbart liv. Jag är värd den förälder jag aldrig hade. Jag träna på att bli den själv.
---
Märkligt. Även om det här skrivandet gör att det kommer upp en del känslor så är jag liksom rastlös. Jag vill inte gå dit. Jag vill rent fysiskt gå ut coh gå. Fly. Det är iofs min vanliga strategi för att lugna mig. frisk luft och rörelse. Men jag vill också bara avsluta det här inlägget så fort som möjligt nu och sätta på nåt på tv igen. Jag vill stänga av igen. Jag vill gå tillbaka till att vara som förr. Jag vill stänga av. Jag vill överge mig själv.
Gud hjälp mig i den här stunden att stanna med mig själv Att möta känslan och omfamna den. Känslor och insikter kan inte skada mig som jag trott. De kan göra mig fri.
tack.
