Hjärnans brister

I helgen såg jag en dokumentär på vetenskapens värld om hjärnan. Att den tolkar intryck på utsidan genom signalerna från våra sinnen. Och försöker förstå vad som händer. Att den använder tidigare erfarenheter för att avgöra vad som är rimligt att tolka om signalerna. Har du sett eller hört något tidigare är det lättare för hjärnan att tro att det är samma sak igen fast det skulle kunna vara något helt annat. Det tolkar helt enkelt så som den anser att det är mest logiskt baserat på tidigare erfarenheter.

Det här är så himla sant även för mer djupa saker i min hjärna. Ett exempel: i helgen var jag, min pojkvän och hans föräldrar på bio. Det kommer in ett gäng där de andra hälsar på en av tjejerna och verkar känna henne ganska bra fast det samtidigt blir en lite spänd stämning på nåt sätt. Jag tolkar detta som att det säkert är något gammalt ex till honom eller en nära kompis till ett ex eller något sånt. Under bion är han sen ganska gullig och mysig, lite mer än han brukar vara och jag tänker att han överkompenserar för att hon är där. Efteråt berättar han att det var hans kusins ex. Min hjärna har alltså tolkat den informationen den har fått baserat på mina tidigare erfarenheter (mina falska sanningar om hur verkligheten ser ut). I det här fallet: Om min pojkvän gullar med mig mer än vanligt så har det inte med mig att göra utan måste bero på något i omgivningen, jag tror att nåt är fel, alltså jag är inte älskvärd och han tycker inte om mig på riktigt och kommer snart lämna mig. Om folk runt mig blir spända tror jag att det har med mig att göra eller att det är något hotfullt, alltså jag måste alltid vara på min vakt och försöka räkna ut vilka hot som finns.

Det här är vetenskap om hjärnan. Jag är inte dum i huvudet. Jag är inte korkad. Jag är inte dålig. Jag är inte fel. Det finns vetenskap som förklarar just detta. Mina erfarenheter påverkar hur jag upplever livet och jag har haft många dåliga erfarenheter. Nu måste jag lära om. Lära min hjärna att det inte är så. Att de tolkningar som jag har förlitat mig på för att överleva inte längre gör mig nytta. Det som har varit livsviktigt måste nu fasas ut mot nya sanningar som är bra för mig och stämmer bättre med den verklighet jag lever i nu. Men det är inte konstigt att det tar tid. Rent biologiskt har det varit värdefullt för hjärnan att lära av sina erfarenheter och att lära om tar nog lite tid. Men jag ser det. Och det är förbannat skönt att se att det inte är mitt fel att det blivit så, det är biologi. Men jag kan göra annorlunda nu och jag ska lära om min hjärna med nya erfarenheter.

Tack

När livet vänder

såg precis ett avsnitt av det serien på svtplay. Väldigt fint. En man som berättar om sin resa från sexuella övergrep till flykt in i droger och alkohol till självmordsförsök och sedan till vändningen. Han gick in i behandling för missbruket, berättade sin hemlighet och har ett nytt liv. Känner igen mig väldigt mycket i det han berättar om att känna sig fel, vara defekt, förvrängd självbild, skammen. Och så känner jag igen mig i att det släpper när jag berättar mina hemligheter. När jag träffar andra med liknande tankar och historier och hör om deras resor. När jag inser att jag inte är ensam och unik med mina rädslor och hemligheter. Att det finns hopp. Jag hör så mkt av 12-stegsprogrammet när han pratar och det är så fint.

Samtidigt blir jag ledsen, för han påminner väldigt mycket om pappa på många sätt. Och pappa skulle också kunna börja ett nytt liv om han sökte hjälp och vågade ta steget på något bättre. Han i programmet hade en dotter också. De hade en väldigt fin relation nu när han var i tillfrisknande. Sorg. Väldigt starka känslor kom upp och jag skickade dom till pappa. Jag bad min högre kraft att hjälpa honom. Att säga till honom att jag älskar honom. Och att vara med honom på ett sätt som jag inte kan. Då släppte de tunga känslorna faktiskt. Nu känner jag mig mer hoppfull men trött. Massa gånger har jag fått den effekten när jag väljer att be när jag har tunga, jobbiga känslor. Då lättar de lite, när jag sätter ord på dem och bara lämnar över dem. Då minskar de. Och man kan se det som att min bön blir besvarad. Sen sitter jag inte på sängkanten med knäppta händer när jag ber  utan bara pratar eller tänker rakt ut och riktar det mot något jag ser som min högre kraft. Och bevisligen så fungerar det.

Tack!

Negativa spiraler

Idag är jag låg. Vet inte varför men jag är inte i balans. Jag känner mig frustrerad och rastlös, men samtidigt trött. Offersidan i mig kommer fram och jag har väldigt starka tankar på att gå och köpa massa godis och trycka i mig och krypa ner i sängen. Jag vill definitivt inte skriva här heller. Förstår inte riktigt varför, men det kanske är jag som inte vill erkänna att allt inte är bra hela tiden. Hade motstånd mot att ringa min sponsor också, men det gjorde jag ändå, fast hon svarade inte. Det skulle lite kunna vara min pojkvän som spökar. Är jag bara lite låg och sedan har ett lite slött samtal med honom där jag inte får bekräftat att jag är värdefull så har jag svårt att värja mig mot de negativa tankebanorna. 

Märker att en sida av mig liksom inte vill må bättre heller när jag blir låg. Hon vill vara kvar i det. Gotta sig i offerkänslan och hopplösheten. Då behöver jag ju inte ta ansvar. Om jag erkänner att jag  sätter mig själv i den situationen till stor del så skulle jag ju inte kunna fortsätta tycka synd om mig själv. 

Försöker tänka som min sponsor brukar säga när hennes dysfunktionella sidor kommer fram, att "hoppas, där kom den igen! Det var ju tokigt." Liksom skratta lite åt sig själv och att ens beteenden kommer att komma fram igen och igen och acceptera det men träna på att inte låta dem styra. Så det kan jag också göra nu. Och jag gjorde ju faktiskt bra i att jag både ringde min sponsor och bloggade. Lät inte motståndet styra. Inser nu att en anledning till att jag är godissugen är för att jag är hungrig. Kanske kan försöka vara tacksam för påminnelsen om mina beteenden och att jag hade den här känslan väldigt ofta förr och nu minns jag inte riktigt senaste gången. Det kallar jag framsteg det. Blir chockad när de här känslorna kommer men det är ju trots allt väldigt sällan nuförtiden och är jag trött så är jag ju det. 

Jag vet bättre än att slå på mig själv för att mina gamla beteenden får plats. Jag har gjort ett väldigt bra jobb med att inte låta dem få det och att det händer någon gång är inte så farligt. 

Ny fin grupp

Idag har jag varit på Al-anon möte i den staden där jag bor nu. Av en slump kollade jag igenom deras möteslista igen och såg att min stad stod med. Gruppen hade tydligen varit vilande en längre tid men nystartat nu precis. Tänker att det inte är ett sammanträffande utan ser det som en gåva att det finns möten väldigt nära nu när jag flyttat hit. Och gruppen kändes jättefin, varm och välkomnande stämning. Många som har varit i programmet länge och ger en avslappnad stämning och fler än jag som var vuxna barn föräldrar som är alkoholister. Kände direkt att det här kan fungera bra för mig under våren och det gav en fantastisk lättnad. Jag får tillgång till bra möten varje vecka utan att behöva åka varken hem eller till närmsta mötet i närheten här. Underbart tacksam är jag för det och under mötet kunde jag släppa en omgång pappatårar till. Sorg för att han inte kan vara den pappa som jag behöver och för att han inte väljer att vara det utan är för djupt i sin sjukdom.
Det känns verkligen som en stor lättnad och lugn fyllde mig när jag insåg att jag kan ha en liknande trygghet som jag hade i ACA-gruppen hemma här också.

Tack!!

Sjuk känslourladdning

Igår var jag sjuk. Det händer inte så ofta. Alltså att jag är så sjuk att jag stannar hemma. Jag är lite småförkyld ibland, men det är ganska sällan också egentligen. Jag märkte att jag blev väldigt stressad av att inte ha kontroll över när jag skulle kunna komma tillbaka. Trots att jag är sjuk så sällan så har jag svårt att acceptera att det händer. Så det tränade jag på igår. Och det gick ganska bra till slut iaf tycker jag.

För att fördriva tiden, förutom att sova, så såg jag en film (the perks of being a wallflower). Den handlade om en kille på high school som alltid varit ensam och utanför och som också hade någon typ av psykiska problem med tvångstankar eller syner. Det väckte väldigt mycket känslor i mig och jag kan fortfarande inte säga att jag vet vilka det var. Många olika och väldigt intensiva. Dels väckte det lyckokänslor för han vände sitt liv och blev mer deltagande (som för mig att gå från att inte bara överleva utan också till att leva). Dessutom så berodde hand psykiska problem på förträngda minnen från när han var liten och det berörde mig mycket på grund av allt jag har stängt in och som påverkat mitt liv väldigt negativt. Ja, det var väldigt mycket känslor och allt på en gång. Ingen bra kombination att vara febrig och sjuk och dessutom ha en rejäl känslomässig urladdning. Eller så var det precis det det var. jag blev sjuk, fick möjlighet att stanna hemma en dag, slappna av, se en film som väckte mycket känslor som också fick komma ut för att jag hade tid för det. Det kanske var det som var meningen med att jag skulle vara sjuk och hemma en dag? Mmmm.. vem vet..

Jag märker iaf att jag känner väldigt mycket mer nu för tiden än vad jag gjorde förut. Både starka positiva känslor och intensiva tyngre känslor. Det är jag väldigt tacksam för och varje gång jag har en sån där tung urladdning så vet jag att jag blir några kilo lättare och möjliggör att jag ska kunna ha ännu härliga lyckostunder. Det känns som att mitt hjärta förut var nedtyngt av tunga kedjor och vikter av sorg, skuld, skam, skräck och oro. När jag vågar möta de känslorna kan jag frigöra mig från just den kedjan och just den vikten kan lättas från mitt hjärta. Och sakta men säkert så har jag frigjort mig från så mycket av tyngderna att mitt hjärta kan känna starka lyckliga känslor och harmoni och kreativitet. Det gick inte förut för då var allt det andra i vägen, men nu finns det möjlighet för det. jag har säkert en hel del tyngder kvar att frigöra mig från, men jag är inte rädd för dem längre och när det är dags kommer det göra ont, men jag vet att det går över och att det gör mig gott att möta min smärta. Det är det enda sättet jag kan bli fri från den. Och fri ska jag bli.

Tack!

måndagsfolisofering

Nu var det en vecka sedan jag skrev sist. Tiden går så fort och jag tror att jag inte skriver lika frekvent för att jag inte har så stora starka känslor som jag behöver bearbeta. Så egentligen är det väl positivt. Mycket av det gamla tunga har gått över lite. Men det kommer väl nya prövningar. Jag har några som rör sig därinne också, men de tar inte över just nu i alla fall. Dels är det tankar på pappa och saknaden av att inte ha honom i mitt liv just nu som kommer upp då och då och gör mig lite nedstämd. Det finns också lite funderingar på min och min pojkväns relation, tvivel på att det är rätt och att jag är där jag vill vara. Det som har legat där ända från början alltså och som kommer och går ibland. Det finns också en del funderingar på framtiden och var jag kommer hamna med jobb och sånt.

Men överlag är det ganska lugnt. Jag träffade min sponsor i helgen och det var väldigt bra. Vi gick igenom en del mer uppgifter och jag fick bra tankar. Bland annat pratade vi om hur min relation till min högre kraft har påverkats av steg 4 och 5 och jag insåg att min tillit har ökat eftersom jag vågat dela mina hemligheter. Jag har berättat mycket av mina mörka mest skamförknippade hemligheter för en annan människa, jag vågade göra det och det tyder på att min tillit till att det ska gå bra har ökat. Jag vågar kasta mig ut och vara ärlig och riskera att den andre avvisar mig. Det är stort!

Vi pratade också om de karaktärsdrag jag har som gör mig nedlåtande och dominant med andra. Att jag avbryter eller är nedvärderar vissa andras åsikter eftersom jag anser att jag redan vet vad de ska säga eller att jag tycker att min åsikt är viktigare. Hon frågade om jag ber om ursäkt när jag gör så eller om jag bara låtsas som ingenting. Att jag förmodligen skulle ha lättare att sluta med det om jag lär mig att jag måste be om ursäkt för det när jag gör det. Det jag gjort har varit att mer be om ursäkt till hela gruppen än specifikt till någon person som jag agerat ut mer emot. De här beteendena kommer fram mer när jag är trött eller stressad och den andres åsikt innebär att vi får göra om eller liknande. Jag har också märkt att jag är ganska markerande och mån om att få saker på det sättet som jag vill om jag har chansen. Ofta tycker jag att det sätt som jag tänkt på är bättre. Det är det inte alltid.

Tack för Ann och för insikterna!

Gamla påhälsningar

Min förra pojkvän tog nyss kontakt med mig genom att skriva till mig på facebook. Väldigt konstigt kändes det. Och först svarade jag ganska kort på det han frågade, men frågade ingenting tillbaka, och så bad jag honom respektera att jag bett honom att inte ha kontakt. Han svarade att det inte var något han tänkte på när han skrev utan att det var helt spontant när hon såg mig i chatten, han sa också att han skulle respektera det. Bullshit tror jag. Han vet mycket väl att jag sagt ifrån. Men, men, jag har i alla fall varit tydlig nu. Och markerat att det inte är ok. Känns som han sätter sig i någon maktposition för att han är så fine med att ha en relation med mig och att jag är "sämre" för att jag inte är fine med det. Att jag inte har gått vidare och kan lägga det bakom mig och fortfarande ligger under honom i statussystemet. och även om det är den syn som jag tror han har så är det ju till viss del min syn på mig själv. Men det här är falska sanningar. Visst jag tror jag precis nu typ har börjat komma över honom på rikitgt, men jag står upp för mig, och att jag inte vill ha någonting med honom att göra även om jag gått vidare är sunt för jag ser hur avstängd, oärlig och självgod han är. Jag väljer bort honom dels för att jag påverkas negativt av att ha kontakt och går upp i att bevisa något, och jag väljer bort honom för att han gjort mig väldigt illa och är en person jag inte vill ha i mitt liv.


Samtidigt som jag skriver hör jag en röst från lilla tjejen som viskar att jag vill ha hans uppmärksamhet och att han är min lösning. Men nej

Erkänna de falska sanningarna

På aca-mötet idag blev en av mina falska sanningar väldigt tydliga för mig. Jag är helt övertygad om att jag måste vara smal och snygg och perfekt för att inte min pojkvän ska lämna mig. Så är det, på riktigt. Och det är så himla sjukt. Och jag blir ledsen för jag är så elak mot mig själv när jag matar mig själv med de här tankarna. 'Om du inte är smal så duger du inte.' Så fruktansvärt hemskt. Jag ringde min sponsor och fick ur mig det och säga det högt, det var väldigt skönt. Jag ser det och jag förstår med förnuftet att det är mina föreställningar om livet som spökar.

Hittills har jag kommit väldigt långt med att acceptera den jag är på insidan och det kändes omöjligt når jag började inse hur det faktiskt var. Nu vill jag verkligen ta nästa steg och gå mot att acceptera och älska mig själv oavsett hur jag ser ut.
Jag är en underbar människa som är värd att älskas.
Börja prata med min spegelbild lite mer kanske, vet att det hjälpt andra.

Tack för den här insikten och att jag känner hopp och förtröstan istället för hopplöshet och förtvivlab som det vat förr.
Tack!

Inte fastna

Idag är det lördag, en hel dag som är ganska oplanerad. Jag sitter i soffan och är lite delad, är trött men rastlös. Vill göra nåt men vill också ligga i soffan och tycka synd om mig själv. Det ska jag inte göra i alla fall. Jag ska gå ut. I solen. Göra någonting och inte fastna inne och lura mig själv att jag är snäll som låter mig ta det lugnt. Men det är inte sant just nu. Jag är snäll mot mig själv genom att gör ansträngningen och gå ut en sväng, kanske på stan, kanske gå till frissan.
Så, då går vi.
Bra!