Nya utmaningar

Har precis kommit hem från mitt ACA-möte och är orolig. Dels beror det på att det va en ny person på mötet som jag känner lite grann. Personen är jag lite bekant med och vi ses i skolan ibland. Det va jobbigt eftersom jag är så himla rädd att nån ska "komma på mig". Att någon i mitt vardagliga liv ska veta vem jag egentligen är. Se min svarta hemlighet och förstå de sjuka, fjantiga eller dåliga tankarna jag har ibland. En anledningen till att det blev så jobbigt va också att jag va helt oförberedd på det. Hade jag vetat om det och kunnat förbereda mig lite mentalt hade det nog inte varit lika jobbigt. Men det gick bra i alla fall, jag höll i mötet och fick träna på att vara kvar i mig själv och inte oroa mig för vad den där personen tänkte om mig eller hela grejen. Det gick väl sådär, men jag försökte. När jag skulle dela blev jag väldigt nervös. Jag fick andas och prata lite med mig själv. Jag sa också högt att jag tyckte det va jobbigt och sen gick det bättre. Det känns ändå hoppfullt om den här personen börjar gå på mötena, skönt att ha någon mer nära som vet vem man är och accepterar och som man kanske kan få en fin relation med.

Saknad

Jag saknar min pojkvän just nu. Väldigt mycket. Han är väldigt lugn och jag skulle behöva det nu. Få ligga i hans armar och sova en stund bara. Gråta och sova.
Fan, jag hoppas att jag inte är inne i att jag vill att han ska rädda mig nu... Men jag tror inte det. Det är normalt att sakna och att man behöver olika personer på olika sätt.

steg åt rätt håll

Mötet med mamma och terapeuten gick bra. Men det va sjukt jobbigt. Vi pratade om mycket av det gamla, om vad som hände och hur det va för henne. Hon va ju väldigt ensam. Ingen runt omkring sa något och på grund av skammen berättade hon inget ens för sin bästa väninna. Hon sa att anledningen till att hon tvekade så länge innan hon flyttade va att hon tänkte på mig. Hur det skulle va för mig att gå igenom skilsmässan och vad som egentligen va bäst för mig. Jag fick bekräftat att pappa aldrig slagit nån av oss, det va väldigt skönt för även om jag inte hade något minne av något sånt så var jag rädd att jag hade kunnat förtränga.
Jag fick säga att jag har agg mot henne för att hon inte flyttade tidigare. Och att jag hade dåligt samvete för det. Också att jag har dåligt samvete för hur illa jag har behandlat henne ibland, utan respekt. Hon sa att hon inte hade tänkt på att jag va speciellt elak, men under låg något som sa att hon tänkte att hon kunde ta det eftersom hon har skuld på nåt sätt. hon sa också att hon blev ledsen när hon hörde att jag hade dåligt samvete för att jag ville att hon skulle flytta tidigare och därför lägger mycket skuld på henne.
Jag kunde också uttrycka den där rädslan för att hon ska gå in i väggen igen och att jag ser henne som skörare än andra människor. Det sitter ju kvar eftersom hon fortfarande klagar över stress och har huvudvärk ibland. Fy, jag har den där bilden kvar i huvudet när jag träffade henne första gången efter att jag kom hem från min resa. Hon va så blek och svag. Det är på nåt sätt så jag fortfarande ser henne. Jag va tvungen att ta hand om henne, ta hänsyn och sätta mig själv på andra plats i mitt liv.
Under mötet växlade mina känslor väldigt mycket. Dels kom det ju upp mycket minnen som drog igång en massa känslor. Sedan växlade det mycket mellan förakt, sorg, ilska, hopp och lättnad. En lång stund satt jag och tänkte att det här ger ju ingenting, för det gick upp  mig att jag inte litar på henne. Hon kunde inte agera då och jag ser att hon har problem med sitt eget liv nu så hur ska jag kunna lita på att hon ska finnas där och hur ska jag kunna tro att hon ska kunna hjälpa mig? Det är däri problemet ligger nu mycket tror jag, jag saknar mycket tillit till henne och hennes förmåga att hantera det här. Samtidigt så har jag ju fått bevisat för mig att hon klarat det relativt bra de gånger jag försökt.
Efteråt kändes det bra iaf. Jag kände mig lättad och behövde inte gå igång på hennes osäkerheter lika mycket. Jag fick en annan förståelse tror jag. Vi hade en trevlig kväll sedan, pratade inte så mycket mer om allt det tunga utan mer om annat. Det var skönt, jag va helt slut efter mötet och orkade inte riktigt prata om mer av det tunga. När vi sa hej då morgonen efter kändes det hoppfullt. Jag fick också ett sting av övergivenhet när vi skildes.

Prata med mamma

Imorn ska min mamma följa med mig till min terapeut. Vi ska försöka prata om vad som hänt och ta ett steg mot att kunna ha en bra relation igen. Jag vill förklara att jag haft mycket agg mot henne för att hon inte tog mig därifrån och att det gått ut över henne på många sätt. Jag vill säga att anledningen till att jag inte vågar släppa in henne är för att jag är så rädd att hon inte ska klara det. Har en intensiv rädsla för att hon ska gå in i väggen igen om hon börjar tänka på de här sakerna. Om hon förstår hur stort det här är. Om hon förstår hur stora konsekvenser det får och hur dåligt hon själv kanske mår också. Min mamma är väldigt avstängd och anledningen är såklart att det är för jobbigt att känna.

Sova i soffan

Jag tränar på att va snäll mot mig själv. Igår kunde jag inte sova. Massa tankar som gick runt i huvudet och jag kunde inte slappna av trots att jag egentligen va jättetrött. Jag gick istället och la mig i soffan. Där känner jag mig tryggare på nåt sätt. Känns ju också som om jag ligger bredvid nån så jag känner mig inte ensam. Sängen kan bli så stor och öppen och hotande. 

Jag har också en extra koppling till soffan. När jag va liten somnade jag ofta i mammas knä i soffan och jag tror att jag därför förknippar det med trygghet.

Erkänna svartsjukan

I lördags var jag ute tillsammans med min pojkvän, det va en sittning och jag kände väldigt få där. Han däremot kände en hel del och speciellt va det folk som jag inte har nån koll på alls. Min svartsjuka kommer upp när jag tänker på vad för saker som skulle kunna ha hänt med nån av de där tjejerna. Jag visar den dock inte så mkt förrän vi kommer hem. Försökte verkligen träna på att inte tolka allt som dåligt och bara tro att han hellre vill va med nån annan än mig.
När vi kom hem så hade vi lite mys, men jag kände att jag inte kunde slappna av, va i nuet och njuta av det. jag hade en dialog i mitt huvud och sa att nu överger du dig själv om du låtsas och inte låter det du egentligen tänker komma fram. Jag vill ju inte låtsas. Vill inte överge mig själv och trycka ner mina känslor. Så jag sa till honom att jag inte hade rätt stämning. Jag erkände svartsjukan och sa att det berodde på de där roliga, snygga, snälla tjejerna som han har festat med hela förra året. Så sa han "Du menar dem som jag inte har gjort någonting med för att jag har dig?".. Mmmm, det är dem jag menar... Helt ok svar tycker jag. Han blev inte trött på min svartsjuka eller gick i försvar för att jag inte litar på honom utan va bara lugn och sen höll vi bara om varandra ett tag.
Kändes mycket bättre direkt när jag hade sagt det. Märker att det ofta är så, att det släpper när jag får ur mig vad som gnager. Det blir mindre också. För sedan när vi låg och kramades så var svartsjukan borta.
Är stolt över att jag vågade va omständig och inte bara snäll. Jag tog inte genvägen och försökte låtsas som att jag inte va svartsjuk. Jag stod på min sida och genom att göra det så sa jag till mig själv att det är ok att känna som jag gjorde.
Vad jag än känner så är det ok.

Orolig

Idag är inte någon bra dag. Jag har bara varit i skolan på förmiddagen och bara haft en lektion att hålla i. Nu sitter jag hemma, trött, rörig i huvudet, obehaglig till mods. Har varit ledig i två veckor och hade hoppats vara pigg och full av energi nu, men icke. Jag vet att det delvis beror på att min pojkvän åkte hem idag efter att vi umgåtts i två veckor nu. Inte så konstigt att jag reagerar med att bli lite nedstämd. Dessutom har jag sovit lite för några timmar inatt och det gör ju sitt också.
Ska ta en nap snart och försöka ta ett litet ryck här hemma sen.

Fyllon på tåget

Fan! Sitter på tåget och en bit bort sitter en grupp som har druckit ett par öl för mycket idag. Mellan låtarna jag har satt på i mina lurar hör jag höga röster, sludder och det där som man inte riktigt kan sätta ord på men som bara finns hos de som dricker för mkt. Lilla tjejen i mig tycker det är oerhört jobbigt. Skrämmande. Rädslor. Ångest. Försöker lugna henne. De kommer inte göra dig illa. Det går sådär...

Sjukt ansvar

Gick precis förbi ankdammen som ligger nära min lägenhet. Tyckte synd om änderna som simmade runt på det iskalla vattnet och fick dåligt samvete för att jag inte matade dem. Minns en gång för typ 6 år sen då det va snöstorm ute och jag såg två små änder vagga omkring uppe vid min mammas lägenhet medan snön yrde runt dem. Jag blev väldigt påverkad och tjatade till mig lite bröd för att gå ut och mata dem. Det tog lite tid och när jag kom ut hittade jag dem inte. Kan fortfarande känna skulden i att jag inte varit snabbare och undran om ifall de klarade sig. Jag har alltid varit så med djur. Tagit det väldigt hårt. För de är ju så oskyldiga och förstår inte och oskuldsfulla. Jag ser det då som mitt ansvar att göra något. När jag inte gör nåt får jag dåligt samvete och känner mig usel.
Snacka om överdriven ansvarskänsla...

Han är den han är

Uppföljning angående begravningen för min pojkväns mormor. Igår när jag va i balans och stark efter mitt ACA-möte frågade jag honom vad han ville. Han sa vad jag förväntade mig att han skulle säga. Att jag får göra precis som jag vill. att följa med vore inte konstigt, han va ju med på min morfars begravning förra året. Jag sa att det va skillnad för då bad jag ju honom att följa med. Sen sa jag att jag i alla fall gärna vill vara kvar hemma hos hans föräldrar när vi kommit hem. Få ha semester lite till. Sen sa han att jag ju kan ta med mig en kavaj bara så behöver vi ju inte bestämma det nu.
Jag vill ju så gärna att han ska behöva mig. Nån gång. Väldigt snällt att jag vill att han ska va ledsen.... men det kändes ändå ok. Jag visste ju att de inte va nära och att han därför inte skulle va så ledsen. Men ja, han är ju lite avstängd... Suck. Men jag får bara acceptera hur han är. Kan inte förvänta mig att han ska bli en annan person.

Acceptera

Efter den hösten jag hade. Den tunga, hårda, utmattande hösten. Mitt brustna hjärtans höst. Efter den blev jag så jävluskt glad när jag märkte att det började vända. Att jag va på väg över kullen. Har lite undermedveten och utan att vilja erkänna det tänkt att min tyngsta period är över. Att jag skulle få en lugn vår där jag skulle få ligga däruppe mer. Det är därför jag blev så besviken igår när jag kastades tillbaka på botten. Det är så fruktansvärt jobbigt, tar all energi och gör mig väldigt bitter. Det är typiskt såna här saker jag behöver lära mig att träna på att lämna över, acceptera. Jag vet inte hur långt jag behöver gå för att bearbeta det här och att försöka påverka det och kontrollera är mina rädlsor för vad som kan tänkas komma upp.

Tänk va vansinnigt det vore att utföra en operation på sig själv. Vid minsta smärta från skalpellen skulle vi sluta....

 Nu är det såhär. Det är ok. Nu är vi i det här och bara låta det va. Försöka va kvar i det även när jag ska umgås med min pojkvän mycket nu ett tag. A.C.C.E.P.T.E.R.A. Det blir bättre.

på botten igen

För ett par timmar sedan mådde jag bra. Jag hade balans, kände mig stark och i kontakt med mig själv. Hade ett fint samtal med min mamma, skypade med min pojkvän och packade glatt inför min semester. Nu är jag nere på noll. Hatar att det går så förbannat fort. Vet ju i och för sig att det kan gå fort åt andra hållet också men det hjälper inte så mycket just nu.
Vad fan är det för mening liksom. Varför ska jag åka på nån jävla semester?! Varför ska jag engagera mig i min utbildning för att få nåt jävla högpresterande jobb där jag bara kommer må dåligt?! För tre timmar sedan skulle jag måla naglarna. Nu känner jag nästan avsky inför att göra något så förbannat oviktigt.
Känns som jag hela tiden kämpar. Som om benen hela tiden slås undan. Jag kämpar och reser mig men slås till marken snart igen. Min uppväxt och alla de effekter jag fått av den är en del av mig som jag aldrig kommer kunna bli av med, aldrig kunna springa ifrån eller arbeta bort. Jag måste acceptera den. Acceptera att jag har alla de jävla problemen jag har och att dessa alltid kommer vara en del av mig även om jag gör stora framsteg.
Hade så gärna haft ett tag däruppe nu. Kunnat njuta av semestern och av att vara med min pojkvän. Nu är jag rädd att jag antingen kommer stänga av eller förstöra med min nedstämdhet. Suck.

Pappaångest

Har precis lagt ifrån mig boken "Pojken som kallades det" efter att ha läst den pärm till pärm i ett svep. Jag hittade den i bokhyllan när jag letade efter en bok att läsa på min stundande semester. Den kastade mig tillbaka till rädsla, förvirring och förtvivlan. Får upp minnesbilder och känslor från när min pappa var full. Han har aldrig gjort mig illa fysiskt och var sällan arg när han va full. Däremot var han duktig på känslomässig misshandel. Han la skuld på mig för att jag valde mamma. För att jag satte gränser. För att jag i min frustration provocerade.
Jag får upp den där känslan av maktlöshet, hopplöshet, av att inget jag gör kan ändra på situationen. Han kommer fortsätta dricka i alla fall. Varje gång pappa är full så tänker jag att han dricker för att han inte älskar mig. Att det är något fel på mig. Han har ju själv sagt att han vill supa ihjäl sig så jag drar slutsatsen att jag inte är värd att leva för. Jag förstod att det inte ska vara så. Föräldrar ska vilja leva för sina barn. De ska vilja finnas i deras liv.
Fan när jag tänker på pappa nu och att vi inte träffas känns det obegripligt. Sjukt att jag tagit avstånd. Får upp en jävla massa skuld och ånger när jag tänker på hur längesen det var och att det kommer ta ett bra tag till. Att jag gör honom illa. Att risken finns att hans hot blir verklighet under den här perioden. Att han kommer försvinna innan vi kan försonas. Det är så förbannat sorgligt. Både att jag är så jävla hjärntvättad med hans hot och att det faktiskt finns en risk att det är så. Eller för att jag börjar få en känsla av att vi inte kommer kunna försonas. Att han inte kommer kunna/vilja göra det som krävs. Att jag på nytt blir övergiven och besviken. Att jag måste göra det obeskrivliga och säga upp kontakten helt. Stöta bort honom, stänga dörren. Och då inte ge honom anledning att leva längre. Att han kommer må så dåligt av detta att han tar livet av sig snabbt eller genom att gå ner sig ordentligt i drickandet.
Det är ett jävla ansvar det. Men så känns det iaf nu. Och det är skit men fan, nu är det ju ute i alla fall och det är väl ett steg.

Lugn av kvällspromenader

När jag va liten rökte min mamma. Jag följde ofta med henne ut när hon gjorde detta på kvällarna. Kommer ihåg att jag inte ville va inne ensam om pappa var där full. Även de gånger som pappa var värre än vanligt minns jag att vi gick ut för att få lugn och ro och komma bort från den där stämningen som va därinne. Den där tryckande, spända, oroliga stämningen. Att aldrig veta vad som skulle hända. Den gången jag var 12 år och sa till mamma att jag följer med dig om du vill skiljas. Jag stöttar dig och står på din sida. Den gången va just en sån gång, minns inte exakt vilken händelse det var men pappa hade gått över gränsen mer än vanligt och vi hade tagit vår tillflykt ut och står på grusgången. Minns att jag kollade upp mot stjärnhimlen och tänkte att jag skulle komma ihåg den här stunden.
Ute var det alltid lugnt. Stilla. Fridfullt. Jag kom att tänka på det precis nyss när jag gick till tvättstugan. Jag har alltid blivit lugn i sinnet när jag är ute på kvällen och det är mörkt och liksom kallt och friskt i luften. Kanske inte är unikt men det kanske är starkare hos mig och de där kvällarna är nog anledningen till det.

Kontrollbehov

Just nu har jag två saker som gör mig orolig och som min pojkväns förväntade agerande är upphov till. Märk väl: förväntade. Inget av det har alltså hänt än och det är högst oklart om de kommer göra det.

Det första har att göra med hans mormors begravning. Den är om två veckor under den period då jag skulle haft semester hos honom nu efter påsk. Jag har bokat om mitt flyg och han åker samma dag. Än så länge har han inte frågat eller kommenterat huruvida han har någon önskan eller åsikt om ifall jag ska följa med på begravningen. Jag har verkligen ingen aning om han tycker det är självklart och att han ej behöver säga det eller om han inte tycker det finns någon anledning att jag följer med. Han inte hade någon nära relation med henne och hon varit väldigt sjuk länge. Saken är också att han var med mig på min morfars begravning förra våren och även om jag är väl medveten om att han och jag stod mycket närmre så känns det som om jag är den som behöver mer om han inte vill ha med mig nu. Inser när jag läser att jag bara skulle kunna fråga. Men jag försöker att låta honom få ta lite initiativ. Å andra sidan, om detta tar upp massa energi så är det ju bättre att fråga än att hålla på och vänta på att han ska säga nåt. Han vet ju inte alls att jag tänker på det. Men suck, jag väger in så jäkla mycket i det. Om han vill att jag ska vara med då betyder det att det här är på riktigt och allvar för honom och då älskar han mig. men om han inte tycker att jag behöver följa med så behöver han mig inte och ser mig inte som en viktig del i sitt liv. suck!
Sen sitter jag också här och vill att han ska va mer ledsen, att de skulle ha varit närmre, så att han ska behöva mig. Vackert. Men jag ser det och är ärlig med det i alla fall.
I den här grejen ligger ju också att jag har svårt för förändringar som jag inte kan rå över. Jag hade planerat och ställt in mig på att vara hos honom i 2 veckor och njuta av sällskapet, värmen och maten. Nu dyker det här upp och jag tycker inte om det. Jag tycker synd om mig själv för att min semester blir förstörd och det skäms jag för. Väldigt egoistiskt.
Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra.

Hopp

Idag har jag varit på samtalsgrupp på Eleonora. Vi var bara två stycken idag och det blev ett fint möte. Jag blev påmind om hur fantastiskt stolt jag är över hur jag har tagit initiativ och visat mod för att jag vill må bättre. Förstod det inte då men när jag alldeles själv sökte på internet och hittade Al-Anon och sedan gick på mitt första möte så var det oerhört stort och modigt. Jag vågade möta mina rädslor och de känslor som jag tryckt undan så länge. Jag visste hur livet var då och jag tror att det enda jag visste var att jag ville ha något annat.
När jag läste karaktärsdragen på Al-Anon:s hemsida första gången va det fruktansvärt jobbigt. Någon hade kommit på mig. Någon hade skrivit mina innersta känslor på en hemsida. Förtvivlan och lättnad på samma gång. Nu sitter jag här 2 år senare och är så innerligt tacksam att jag fick kraften att våga ge efter. Innerligt tacksam.
På mötet idag fanns en annan tjej som precis som jag har en besvärlig relation till sin mamma. Även om jag fortfarande är mitt uppe i processen att få en närmre och mer balanserad relation till min mamma kände jag att jag ville kanalisera det mod jag haft i att våga öppna mig för mamma och skicka lite över till henne. Det är ju det som är så fint med detta jobb också. Att det faktiskt kan vara så att nåt jag delar med mig om och nåt jag säger kan vara till stor hjälp för en annan människa. Lilla jag kan gå före och göra skillnad.
Tack

Stolt

Idag har jag gjort sista delen på tredje steget i ACA:s program. Jag har tagit ett beslut om att släppa kontrollen över alla de saker jag inte kan påverka. Sjukt stort. Och läskigt. Jag har så mycket kontrollbehov på alla möjliga jäkla plan. Men en dag i taget kan jag börja släppa på det. Våga vara mer den jag egentligen här. Försöka att inte hålla på och låtsas. Inte fokusera så mycket på att bete mig "rätt", säga rätt saker och söka andras bekräftelse. Läskigt för om jag tycker annorlunda, inte riktigt följer mallen så kan jag bli avvisad. Men då överger jag i alla fall inte mig själv. Jag blir övergiven, men jag överger inte mig själv.

Min första bön

Gud. Jag lämnar nu över nycklarna till den bil som är mitt liv, den jag hittills styrt enligt min egen vilja. Jag har kört för fort, tagit fel väg och hamnat vilse. Nu låter jag dig bestämma vart vi ska och vilken väg vi ska ta dit. Hjälp mig att inte lägga mig i hur du kör, vart vi ska eller vilken väg vi tar, utan hjälp mig att sitta lugn och njuta av utsikten. Jag lämnar nu över mina rädslor och lägger mitt liv och min vilja i din vård en dag i taget. Ge mig visdom att kunna skilja på det jag kan och inte kan påverka. Hjälp mig att komma ihåg att jag kan be om hjälp. Jag ger upp, en dag i taget. Amen.