Omtumlande hemkomst

Oj, Oj, jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Senaste dygnet har varit minst sagt svårgreppbart.

För det först så ringde pappa två gånger igår. Första gången blev jag ställd och väntade så länge med att svara att han la på. Andra gången satt jag på bussen och ville inte ta det. Det väcker ett obehag i mig att han tar kontakt, men jag har ju ingen aning om vad han vill. Ska ringa min sponsor för att få lite hjälp med det.


Det andra stora som hänt är att jag och mamma har lyckats prata, på riktigt. Helt sjukt. Först när jag kom hem gick det inte alls bra. Jag va ledsen och hon kunde inte ta kontakt. Till slut sa jag att jag inte borde ha kommit hem. Att det inte finns nån plats för mina känslor här. Att jag inte kan öppna mig för henne och att hon inte vet vad hon ska säga, att vår relation inte är den "vanliga" mor-dotter-relationen utan att jag tar för mkt ansvar för henne och kan inte visa mina känslor. Han va helt klart besvärad och efter ett tag sa hon att vi ju lixom va utelämnade åt varandra. Ja, sa jag, det var vi. Men så ska det inte vara. Efter att jag sagt det blev mamma tyst och gick upp till middagen. Jag var förkrossad. Hon gick. Jag fick bekräftat att det va ett misstag att komma hem. Jag grät en stund men sen tänkte jag att jag iaf va väldigt hungrig så jag gick upp och satte mig och åt. Lite rebelliskt, som att de ska fan inte få sitta och prata om vädret och låtsas som jag och mina problem inte syns. Så tar jag en buss tillbaka till hem imorn och är där ett par dagar istället.

När jag hade suttit där ett tag berättade mamma att hon hade fått yrsel och stått på alla fyra här uppe och mått illa. Jag tänkte bara att där har vi beviset, svart på vitt. Mamma klarar inte av de här snacken. Och jag log nästan lite ironiskt åt det som om alla mina farhågor besannats och det här skulle damerna på Eleonora få höra.

Men sen när mammas man gått från bordet börjar hon prata med mig och trevande lyckas vi nå varandra. Vi pratar om otäcka minnen, om hur vi upplevde det och jag lyckades få fram att jag ju var ett barn och att det hon upplevde va fruktansvärt och då kan hon tänka sig hur det var för mig. Fick ut en del av det jag känt och tänkt och hur jag mår och tänker nu.

Hon berättade också om en del minnen och sånt som hänt där en del va sånt som jag förträngt och inte kom ihåg alls, som att jag kommit hem först och hittat pappa på köksgolvet nån av de där gångerna när min morbror kom. Det kommer jag inte ihåg även nu när ja vet att det va så.
Mamma berättade också om att pappa en av de värre gångerna legat uppe i sängen och ylat och låtit en massa. Det hade jag glömt bort och jag kom ihåg det kom det med en stark känsla av rädsla, obehag och jag blev t o m yr i huvudet och fick svimkänningar. Fruktansvärt.

Vi pratade länge jag och mamma om vad som hänt och hur det är nu. Jag bad henne också följa med på en av de här tisdagsföreläsningarna på Eleonora, för att hon ska förstå mer vad både hon och jag gick igenom.  Och det sa hon att hon skulle göra. Jag va rädd att hon skulle säga att det är jobbigt och att hon inte orkar i vardagarna för hon är så trött.. Men inget sånt. Skönt.


Det tredje som har hänt är att när jag skulle sova sen så kom hela den där rädslan över mig, skräcken som jag levt i så länge kom tillbaka med full kraft och jag kunde inte lugna mig själv. Efter att ett bra tag resonerat med mig själv gick jag upp till mamma och visade henne hela min förtvivlan och ångest. Hon kunde ta det och vi satt i soffan länge medan jag fick gråta och till slut somna. Även om jag va så fruktansvärt ledsen så var jag ändå lycklig att mamma fanns där för att ta emot det. Att jag kunde öppna mig för henne och att hon kunde finnas för mig, som en mamma ska. Det var vackert.

Oväntad effekt

Min pojkvän ringde precis i slutet på det förra inlägget. Jag sa att jag mår sämre igen och att jag får se hur jag gör till jul. Att jag avvaktar till på fredag om jag ska åka eller om jag kanske hellre är själv och att det annars kan bli sådär dumt som det blev när han va hemma den där helgen som jag fick upp de här känslorna förra gången. Och han frågar om det inte är skönt att komma bort från det. Och ja, det kanske det är.

Jag förtjänar att få må bra. Jag måste inte må dåligt och va med mina föräldrar. Jag kan välja nåt annat.

Spännande denna berg-och-dal-bana, nu känns det bättre igen.... Aja, vi får se... Lugn och fin vännen... Nu går vi och lägger oss..

Låt det bara vara som det är

Så skulle min sponsor säga. "Det är som det ska va". Jag antar att hon har rätt, hon brukar ha det. Så vi får se vad det blir för nån jul det här. Just nu känner jag för att vara med mig själv bara. Inte behöva hålla på. Men det är ju lite att fega ur kanske. Att det är lättare att isolera sig och gräva ner sig än att våga vara sig själv med folk.
Det jag är mest rädd för är att jag åker till min pojkvän och sen där får igång för mycket känslor och bryter ihop eller bara gråter för mycket och förstör för dem. Eller stänger av mina känslor och låtsas. Jag vet inte vilket som är värst. Är rädd för att jag ska känna mig utanför, att jag inte riktigt hör hemma där. De är ju inte min-min familj. Behöva förklara varför jag inte vill fira med mina föräldrar. Låta dem förstå att jag är trasig. Och att jag då ska bli påkommen, jag får ju inte vara där. Jag förtjänar det inte.
Nä, så som jag mår just nu är det ju ingen idé att åka dit. När jag är här nere i botten behöver jag få tid att plocka ihop mig och hitta lugnet igen.

Modig

Jag är modig.

Jag vågar bryta mönster.

Och jag vågar gå vilse...

Nej Pappa

aaahhhh!! Fan! Fan! Fan! jag tror inte det finns svordomar nog i världen för att beskriva den vrede jag känner just nu! När jag tänker på hur fruktansvärt manipulerad jag är av min pappa vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Nyss på ACA-mötet va det en person som beskrev hur hon hade försonats med sin mamma bara någon månad innan hon dog, vilket är jättevackert i sig. Men i mig börjar det då direkt lysa varningslampor "Pappa!", "Pappa!", "Pappa!". Rädslan för att han ska göra det han hotat med så länge kommer över mig, att han ska ta livet av sig. Det är en fasansfull rädsla för jag känner ansvar för det. Det är ju så han har sagt det jämt, "Jag kan ju försvinna då om det är det du vill?!" när jag har gjort någon typ av motstånd. Det är alltså mitt fel, om jag inte gör som han tycker, utan säger ifrån och står upp för mig själv så kan jag vara skulden till hans självmord. Fy fan!
Det är sjukt hur djupt det där sitter i mig och vilket ansvar jag har tagit för min pappa. För om jag är ju det finaste han har och om han inte har mig så har han ingenting att leva för. Alltså måste jag finnas för honom och ta hand om honom så att han fortsätter leva. Men fan, jag då?! När ska jag tänka på mig själv?! jo, det ska jag säga dig att NU. Nu är det jag först i mitt liv och det är det jag har gjort när jag brutit med pappa och ett tag till kommer jag fortsätta med det. Just nu mår jag inte bra av att ha någon kontakt med honom, jag behöver space. Det är ju skit att det är jul också. Men. nej, Jag först! Punkt.

Om en flicka

Igår kväll hade jag tänkt kolla på spåret och sen någon mainstream komedi, men när svt annonserade att de visar Om en pojke så passade jag på att se den istället. Och det fanns nog en mening med det, för den berörde mig ända in i själen. Filmen beskriver en mamma och en pojke som lever tillsammans och där mamman inte mår riktigt bra och bl a försöker begå självmord. Pojken gör som barn gör, försöker rädda sin mamma och göra så att hon mår bra igen. Men sensmoralen är förstås att han inte kan eller borde göra det, hon måste göra det själv och det måste hon förklara för honom.
Pojken är också utsatt i skolan och har inga vänner och hela den här filmen kändes som en direktlänk till min lilla flicka som tagit alldeles för mkt ansvar och inte heller haft det så lätt i skolan med kompisar.

<3

Han litar på mig

På Eleonora idag pratade vi om våra relationer till pojkvänner, både nuvarande och gamla, och jag berättade att min nuvarande pojkvän inte går in och räddar mig som min förra gjorde. Han låter mig sköta det själv, och hon påpekade att det ju är ett friskhetstecken, han litar på att jag kommer klara det själv. Han har tillit till mig. Det vill jag också ha, och jag blir bättre på det även om det är svårt.
Fan, för honom är det så självklart. Jag vill också komma dit. ---> Passa dig för pidestalen.

Tar ansvar

Efter incidenten igår som jag skrev om här nedan ältade jag när jag skulle sova så jag bestämde mig för att sms:a min pojkvän och säga som jag kände. Och att jag kände en liten uppgivenhet för att det känns som det inte blir bättre med vår kommunikation. När jag kollade på morgonen (när jag vaknade till på natten) så hade jag fått svar där han skrev att det är klart att han tycker det är bra och att han är glad för min skull. Och att han inte varit riktigt vaken och med när vi pratade förut och det sa han förlåt för och att han älskar mig.

Jag tar ansvar och reagerar när det känns rätt för mig. Det är ok för mig att reagera, bli arg, besviken, sätta gränser. Jag ber om kraft att stå kvar i det.

huvudet i väggen

Berättade precis för min pojkvän om att jag mår bättre och känt mig förvirrad och det jag skrev om precis nyss. Vad blir reaktionen tror vi.. ingenting.. tystnad och en kommentar om att det är kallt... Inget "va bra" eller "skönt" eller "hur då?"... Suck!
Vad ska jag säga.. Jag vill ju så hemskt gärna att han ska bekräfta mig och rädda mig och jag får passa mig för att inte trilla dit. Men detta va väl inte för mkt begärt? Det va ju inte ens nåt jobbigt eller tungt jag tog upp utan att jag mår bättre. Är det för mkt begärt att han ska bli glad av detta eller uttrycka sin sympati på nåt sätt? Att han på nåt ska visa att han är glad för min skull... Fan, ska jag skriva mejl nu igen eller...

Äh, nu är jag ju inte glad längre. Jag låter hans beteenden och ageranden påverka mig för mkt. Att han inte reagerar på ett visst sätt påverkar ju inte saken i sig, att jag mår bättre. Jag kan bekräfta mig själv: Du, jag är himla stolt över dig. Passa på och njut nu av att det är lugnt. Du vet inte vad som väntar och förvänta dig inte det värsta, var bara öppen för vad som kommer så ordnar det sig. Jag älskar dig.

Så nu känns det faktiskt bättre :)

Jag får må bra

På mötet idag delade jag om att jag känner mig lite förvirrad för att jag känner mig lugn och mår bättre. Att jag är rädd för att jag stänger av och inte riktigt vet hur jag ska hantera det. Efteråt sa min sponsor till mig att njuta av att det är ganska bra nu. Att jag ska försöka slappna av och låta det vara så. Om det kommer upp nåt så gör det. Jag tror att min förvirring också beror mkt på att hittills så har mitt tillfrisknande handlat mkt om att ta hand om sorgen, acceptera den och låta mig själv vara ledsen. Det har jag blivit bättre och bättre på och nu då när jag inte blir ledsen när jag känner efter så tror jag inte att det händer saker, jag har blivit så van att va ledsen och tagit det som ett tecken på att gör rätt. Nu måste jag förstå att det är ok att vara låta mig få vara glad också!

Vad jag än känner så är det rätt

Talking to myself

Sedan mitt senast inlägg har jag mått bättre. Det känns som jag kommer nånstans. Jag är inte ledsen eller arg hela tiden utan har mer lugn i mig. Det känns också lite som om jag på nåt omedvetet plan har tryckt på paus-knappen. Tagit lite rast och pustar ut. Försöker va i det här och jobba med mina beteenden och tankemönster.

Det är skönt, men jag är lite rädd att jag stänger av. Jag vill va ärlig mot mig själv och jag har senaste dagarna känt att det finns en liten oro som växer i mig, men när jag försöker gråta som jag gjort mkt innan så kommer det inte nåt. Jag är mer arg, rastlös och frustrerad tror jag.

Har en vecka kvar i skolan, tenta-p, sen är det dags för en månads jullov. En månad! Helt sjukt! Så jag ska verkligen passa på att ta tid för mig själv för att bearbeta vad jag behöver och också ta hand om mig själv, sova länge, träna, promenera och läsa lite böcker tänkte jag.

Nu när jag skriver så känner jag hur det ändå växer en ilska i mig. Jäklar vad det kom upp grejer nu. Undra vad jag är arg på idag? Allt känns det som just nu. Oj, jag ska nog gå ut och gå av mig det här.

Ljuset

jag har tidigare berättat att jag läser boken Flodhästen i vardagsrummet av Tommy Hellsten, mycket bra och jag rekommenderar den till alla känner att de saknat något i sin uppväxt. Den har hjälpt mig mycket för att förstå vad som hände, förstå mig själv och identifiera destruktiva beteenden, sätta ord på tankar och känslor och att få stöd från.

Precis nyss började jag läsa kapitlet om Att möta barnet inom sig och jag känner mig helt ny, upplyst på något sätt. Helt underbart, det är som om jag har fått glänta lite på dörren till vad för belöning som väntar mig om jag fortsätter ta hand om mig själv och va ärlig för att tillfriskna. För första gången kunde jag känna att det finns någon mening. Att jag har fått en chans till något större. När jag läste va det som mitt hjärta lättades och fylldes med en kolossal värme samtidigt som ett lugnt spred sig i hela mig. Det här låter helt sjukt, som någon galning som tror de har haft en uppenbarelse. Men det spelar ingen roll vad det låter som. Så va det och så är det och jag är oerhört tacksam för det här.

Jag vet att jag har en lång, slingrig, gropig väg att gå men nu vet jag vad som väntar om jag är beredd att våga.

Shit, jag kan inte sluta le :)

Läkande

Hela livet har jag gått omkring som ett skadskjutet djur. 

Jag har alltid känt att något gör ont, försökt stötta och använda olika typer av hjälpmedel för att mildra värken. 

Ibland, i vissa stunder har jag känt att det fungerar, att nu har jag kommit på det, kommit på hur jag ska göra för att fungera. 

Men lik förbannat kommer smärtan och ilskan tillbaka för eller senare. Jag ville inte se, ville inte ta i smärtan, ville inte alls erkänna att jag hade den, och ytterst inte visa att jag inte var perfekt. 

Jag är fortfarande inte perfekt. Men nu ser jag mina sår och jag tar hand om dem och jag tror att jag sakta men säkert har börjat läka. Det är inte lätt och jag har en lång väg kvar. 

Men jag är på väg....

Same thing different name

Just nu sitter jag hemkommen efter en inspirationsföreläsning med Ola Skinnarmo, äventyraren. Jag gillade det, han hade ett avslappnat sätt att prata om sina erfarenheter och de strapatser han gjort samtidigt som han förmedlade ett ganska alarmerande budskap om vårt klimat. men det är inte det som slog mig mest, för gissa vad hans 3 viktigaste tips för att lyckas med olika mål vi sätter upp är. Vad vi ska tänka på när vi tror att det inte går, när allt talar emot oss och även för att våga och kunna njuta av vägen dit. Jo, på bred göteborgska skanderar han med myndig röst:

1. Köp det du inte kan göra nåt åt.

2. Fokusera på det du kan gör nåt åt.

3. Se det positiva.

Jag va tvungen att hålla mig för att inte börja skratta. Fan vad jag ser grejer överallt. Efter att jag började det här jobbet med mig själv så ser jag hela tiden sådana här budskap i olika sammanhang. När min föreläsare i Affärsstrategier betonade hur viktigt det är att när man gör en organisering så måste man skära på djupet för att ta bort det som inte fungerar, och om man inte gör det är risken stor att man får göra om samma sak igen, så talade det rakt in i hjärtat på mig. Det är fler som har tänkt samma sak, det är inget nytt. Och, vad viktigare är, allt detta spridande av detta budskap är ju ett bevis på att det fungerar.
Och när Ola idag flera gånger highlightade om vikten av att samarbeta och hjälpa varandra för att nå sina mål blev jag påmind att jag ska använda mina resurser och ta hjälp, exempelvis av min sponsor.

Eller så kanske det bara är jag som är lite skadad i huvudet just nu, vad vet jag? Det funkar för mig iaf

Blowing of the steam

Min sponsor berättade att när hon tillfrisknade och va arg brukade hon promenera för att få utlopp för sin ilska. Så det har jag provat nu, och jag tror det fungerade. Nu efter är jag mest trött och huvudvärken verkar ha släppt. När jag kom hem behövde jag istället gråta lite. Nu tröstäter jag lussebulle och ska skypa gonatt med min pojkvän.

Första Eleonora

Idag har jag varit på mitt första möte på Eleonora och det gick bra. Det va en väldigt trevlig stämning där och de andra tjejerna verkade bra. Det är lite annorlunda än på ACA, man diskuterar mer och får ställa frågor till varandra, vilket inte är tillåtet på ACA där varje person istället får tala till punkt om vad den känner för. På nåt sätt känner jag att jag nog mått väldigt bra av att få ha enskilda samtal med en terapeut, men ja, nu kostar det ju massor, och det här kan säkert ge mkt också.
Jag tänker att jag måste passa mig lite också för att inte kliva upp på mina höga hästar för att jag tycker att jag har kommit längre än dom. Det är samma sak som på mötena egentligen, alla kan säga något som jag kan lära mig av och jag ska verkligen lyssna när jag är där.

Förbannad <=> Förkrossad

Dessa två känslor pendlar jag emellan. Det kan gå på en minut, en sekund, så har jag kastats från ursinne ned i djup förtvivlan och sorg och tillbaka igen någon stund senare. Jag blir så trött. Så förskräckligt trött... Mitt i detta ska jag försöka ha kvar mitt vanliga liv och därför stänger jag av, till viss del eller helt.
Det som består är dock att alltid, när jag känner efter, är jag i nåt av dessa sinnesstämningar just nu. Jag blir rastlös på nåt sätt också för jag är så frustrerad.

Jag har inte tänkt på pappa på ett par dagar, men nu när jag gör det känner jag väldigt tydligt att jag gör rätt. Och om han skulle va här nu hade jag tagit avstånd. Jag kan inte känna tillhörighet till honom just nu. Det är klart att den lilla flickan som vill ha sin pappa finns kvar där inne men jag måste bearbeta min ilska innan jag kan umgås med honom igen. Jag gör rätt. Det är väldigt skönt och på nåt sätt så kan jag inte göra på något annat sätt just nu. De känslorna som kommit upp kan jag inte stoppa undan igen, även om jag ibland vill det för att låtsas som allt är bra. Men jag vet att det är fel. Jag skulle bara överge mig själv igen. Nu gör jag inte det. Nu står jag upp för mig själv. Och det känns bra!

Lite, lite tillit kanske?

När jag blir ledsen och uppgiven för att jag tänker på alla de problem och destruktiva beteenden jag har brukar jag intala mig att jag får ta lite i taget. Det jag inte klarar av att ta nu får framtidens jag ta tag i när den tiden kommer. Det är förtröstansfullt.
Idag insåg jag att det ju betyder att jag har tillit till mig själv och att jag senare kommer att klara att ta itu med de bitarna som är för jobbiga nu. Alltså har jag en övertygelse om att det kommer bli bättre, att jag kommer bli starkare och utvecklas för att kunna hantera saker jag inte klarar nu. Det finns en tro på att det kommer bli bättre, att det kommer bli bra, att det kommer lösa sig.

Och det hade jag i mig.

Det blir jag glad av.

Ut ur den där jäkla garderoben

Jag är bisexuell.

Tycker om tjejer också.

Detta har jag väldigt, väldigt svårt att acceptera.

Men jag övar på det.

Det här gör jag för dig

Om tio år är jag 36 år gammal. 

Jag undrar hur mitt liv ser ut då. 

Har jag barn? 

Jag hoppas jag har barn.

Man? 

Fru? 

Vad jobbar jag med?

Hur mår jag?

Jag vet inget av det här. 

Det enda jag vet är att jag kommer må bättre då. 

Det är  för henne jag gör det här.  

Så varsågod! 

Det här är till dig som är jag om 10 år

kvalitetstid

Idag kom jag hem från skolan vid 16 och efter att ha fixat några små stresssaker så la jag ner, tog fram spikmattan och andades en stund. Sedan låg jag och halvslumrade och tittade i taket i nån timme. Grubblade på mitt förhållande, som vanligt just nu. Efter det har jag haft en skön kväll, julstädat, druckit glögg och läst lite och gråtit. Jag blir bättre på att låta det komma fram när det behöver. Försöker att inte fly utan känna på sorgen och bitterheten, det blir också ofta bättre när jag har gjort det, jag blir liksom lite, lite lättare för varje gång. Jag tror det är så det måste göras, jag måste gråta och svära mig igenom det här för att kunna läka och gå vidare.

------------

För ett par dagar sedan hittade jag ett foto i en låda. Det föreställer mig när jag är typ 2 år, jag har världens största leende och är ute och går med mina dockor i en barnvagn. Det är vår, tulpanerna blommar och i bakgrunden och det påminner om den fina delen av min pappa för i bakgrunden står en traktor, jag fick ofta åka med pappa när jag va liten och det va alltid spännande. Där står också pappas cykel med mitt barnsäte på pakethållaren. Dessutom är jag väldigt lik pappa, jag va det när jag va liten, sen har jag blivit mer och mer lik min mamma ju äldre jag blivit. Kortet är taget i vårt första hus, där vi bodde från att jag va några månader tills jag va 3 år.
Jag blir väldigt ledsen när jag ser det för den där lilla tjejen har inte ett enda bekymmer i världen, hon strålar av livslust och ingenting kan stoppa henne. Hon är så ren och oskuldsfull. Det där va innan allt hände, innan hon blev nedtryckt, skrämd och manipulerad. Innan hon fick den där stora svarta sorgen inom sig.

Jag undrar vart hon är nu...

Frestelse

Lördags var jag på fest och det va en kille där som jag tycker är söt men som jag inte pratat så mycket med tidigare. Det ska tilläggas att han har ganska hög status faktor vilket jag ju alltid varit svag för.
Iaf så hamnar vi bredvid varandra på middagen. Jag blir lite nervös för jag vill ju säga rätt saker så jag blir omtyckt och får bekräftelse. Jag tror jag lyckas ganska bra med det också, alltså att vara den jag tror han vill att jag ska vara för att han ska tycka om mig.
Jag är hela tiden sådär sjukt medveten om vad jag själv gör, hur jag agerar och ser ut. Samtidigt håller jag koll på honom, vad han gör, vilka han pratar med osv. Jag söker mig till honom hela kvällen och jag märker att det finns nåt där för han söker ofta ögonkontakt.
Skäms för att erkänna det men jag tänker seriöst tanken att jag skulle kunna göra något för min pojkvän skulle aldrig få reda på nåt. Kombinationen av att min pojkvän är borta och att jag inte är helt säker på att det är rätt tillsammans med det faktum att jag är väldigt svag för bekräftelse just nu blev för mycket för mig för att motstå. Jag är i efterhand glad att någon såg till att det inte fanns någon möjlighet för mig att göra något dumt. I och för sig kan man aldrig veta hurvida jag verkligen hade kunnat göra nåt på riktigt, men att jag ens seriöst tänkte tanken gör mig besviken på mig själv.

Jag har haft en del liknande tendenser i mitt tidigare förhållande. Då tyckte jag ofta det va trevligt att dansa mysigt med någon när jag va ute men sedan aldrig göra något mer. Jag har tänkt att det bara är en rolig grej, lite spänning i ett långt förhållande. Men om jag ska vara ärlig så skäms jag för det.

I mitt nuvarande förhållande vet jag att jag har tänkt att jag måste ha mognat eller kommit över det för jag har inte alls varit i närheten av något sånt, förrän i lördags. Även om vi då inte gjorde någonting alls..

Men åh, jag blir lite ledsen. Är det jag som går bakåt/ej kommer framåt, kan jag inte hantera vardagen utan spänning i ett förhållande eller är det förhållandet som ej ger mig vad jag vill och därför söker jag det nån annanstans.

Suck! Det här handlar ju i grunden om att ta ansvar. Jag vill inte vara otrogen eller något som är på gränsen och som jag vet att jag hade reagerat på om min pojkvän hade gjort. Eftersom jag inte vill göra detta blir jag ledsen på mig själv för att jag sviker mina egna löften till mig själv.

Tänker att jag fått lite av det här tänket från min barndom, att jag liksom på nåt plan tror att mitt handlande inte kommer få konsekvenser precis som det inte fick det för pappa när han betedde sig illa.

Nya möten

Idag har jag varit på något som heter Eleonora-gruppen. De är terapeuter specialiserade på problematiken kring barn, ungdomar och vuxna barn till alkoholister eller narkomaner. Jag ska börja gå i en samtalsgrupp med andra vuxna barn, de flesta tjejer, varje måndag. Jag är stolt att jag tar mig dit och tar mitt problem på allvar men samtidigt är det jobbigt. Det blir lite som att börja om i en ny typ av omgivning och på nytt bygga upp förtroende för dem och va i otryggheten som är innan man förstår hur det fungerar här och om det är något för mig.
Egentligen sa hon som jag träffade att jag nog skulle behöva ha någon typ av individuella samtal för att bearbeta mina tankar och upplevelser. Men tyvärr är det inte längre gratis när man är vuxen och inte själv har barn, vilket jag tycker är ett konstigt resonemang. Varför inte stötta dem som behöver hjälp innan det finns risk att barn far illa och attackera orsaken, inte vänta på konsekvenser.. Aja.. Jag kan söka pengar via kyrkan för en serie individuella samtal men just nu väntar jag med det och provar de här mötena så länge, så får vi ta tag i det senare isf.

--------

Nu ikväll va jag på en föreläsning där en nykter alkoholist berättade om sitt missbruk och tillfrisknande. Jag visste inte riktigt vad detta skulle vara, men när jag kom dit träffade jag en av de personer som går på mina ACA-möten också och det va hon som skulle prata om sig själv. Det kändes både bra och dåligt. Bra för att det va tryggt och skönt att ha nån bekant där och dåligt för att jag ju känner henne och förstår henne och då kan jag inte va lika hård eller ifrågasättande som jag hade kunnat va om det varit någon främmande person. Jag känner just nu ett behov av att vara arg på pappa och inte vara förstående och tänka att han säkert mår väldigt dåligt, om inte värre, också.
Jag kanske går någon annan gång igen eller på ett öppet AA-möte senare när jag kanske vill förstå igen, vi får se...

ifrågasättande

Avslutade precis ett skype-samtal med min pojkvän och det va ännu ett i raden av samtal som inte handlar om nåt speciellt och där det känns som det inte ger så mkt. Suck. Båda är liksom lite halvsega och håller på med annat samtidigt, det blir liksom inte någon substans i det. Eller är det bara jag som är off? Eller är det jag igen som börjar ifrågasätta när det blir lite slentrian?

Idag kom frågan om nyår upp också. Den här tjejen som är en kompis till båda oss och som jag blir så svartsjuk på hade tydligen börjat planera en kryssning för massa folk. Jag känner direkt hur jag får upp obehag inför det. Umgås i grupp med min pojkvän, det har jag ju så svårt för. Å andra sidan så får jag ju ett tillfälle att öva mig i detta... Så kan man ju också se det.. Aja, ska försöka släppa det, det löser sig och jag får ta det som det kommer. (acceptera vad jag inte kan förändra)

Konfrontation med pappa

Oj, oj, oj! Pappa kom hit förut. Han va upprörd över vad jag hade sagt och ville reda ut det. Först kunde han inte ta det till sig och gick i försvarsposition. Sen när jag visade hur ont det gjorde i mig och berättade en del av vad jag va upprörd över ändrade han sig och kunde visa ånger och att han va ledsen. Sa att han kände skuld till och med. Jag kunde säga att jag mått dåligt alltid i själen, att jag gått på möten i ACA i två år snart. Sa att det är dags för mig att sätta mig själv främst och inte låtsas som att det som hände inte hände och att allt är bra, utan få ut de här känslorna.

Han va ledsen och frågade vad han skulle göra. Jag sa att jag inte visste, jag har inga svar. Men att jag hör av mig när jag känner att jag vill det.

Sa att han han behöver hjälp, att alkoholism är en sjukdom men att jag behöver tid att bearbeta det här innan vi kan ha en relation igen.

Det va så sjukt jobbigt och jag fick verkligen kämpa med mina skuldkänslor, men nu efteråt när jag har pratat med min sponsor också så är jag stolt över mig själv. Jag har stått upp för den där lilla tjejen som behövde nån då, henne har jag tagit hand om och försvarat idag. Det här hade jag typ aldrig trott att jag skulle göra, och då menar jag verkligen aldrig. Men det va som om det va meningen, när tillfället väl kom va jag tillräckligt beredd och det fanns ingen annan väg. Just nu är jag mest förvånad och väldigt, väldigt stolt över mig själv.

Tack till mig själv för att jag gjorde så!

Hej då pappa, vi kanske ses sen

Pappa, jag har tänkt en del på vad som hände innan jag och mamma flyttade och även vissa saker som har hänt efter det. Du har gjort och sagt saker till mig som man inte gör mot sitt barn. Jag hade förträngt en del av det och nu när det har kommit upp är jag ledsen, besviken men framför allt är jag arg.

Det här kommer många år försent men nu kommer det iaf. Man gör inte så mot mig! Jag va bara ett barn ju..
----------
Du vill inte träffa mig är det så? Inte just nu, jag kan inte.

Varför kommer det här nu då? ja, det är väl bra att det kommer nångång, det borde ju ha kommit då.

Nähä, då skiter vi i det här då. Då skiter vi i:t.

Ha det så bra då. Du får väl höra av dig då.
---------------

Fan gjorde jag fel nu eller...

Och givetvis ska han lägga skuld på mig. Men det är väl konstigt om han inte hade reagerat. Men jag kunde bara inte ha honom där imorn. Fast nu sitter jag ju här och vill inget annat än att han ska vara där. FAN!
Egentligen hade jag velat fråga honom om varför han dricker, fattar han inte hur illa han har gjort mig. Man kan inte bara göra så och sen nästa dag låtsas som inget har hänt. Precis som jag nu inte kan låtsas som att jag inte kommer ihåg, att jag inte har de här känslorna. De finns där och jag måste bearbeta dem innan vi kan ha en relation igen. Det är inte mitt fel. Det här är den konsekvens han borde ha fått då. Man gör inte så mot mig!

Beroende

I förhållandet med min förra pojkvän blev jag väldigt beroende av honom. När jag mådde dåligt ringde jag honom för att han skulle få mig att må bra, rädda mig. Jag såg mig själv som sämre än honom eftersom jag ofta mådde dåligt, va osäker och såg upp till honom. Han verkade alltid så trygg och klok och avslappnad. Jag insåg precis att jag va på vippen att trilla in i samma sak med min nya pojkvän, där jag ser mina problem som en last och att jag inte är lika mkt värd p g a dem. Att jag inte är lika värd att älskas helt enkelt. Jag blir bara mest trött och frustrerad när jag tänker på det för det tar så lång tid att förändra det.

Ser att detta sätt att se på mig själv och mina problem kommer från min förra pojkvän som signalerade att jag va töntig, jobbig eller patetisk när jag mådde dåligt (iaf mot slutet). Jävla as! Trodde han att jag mådde dåligt bara för att få uppmärksamhet eller vad?! För att jag tyckte det va kul?! Jag mådde ju skit bitvis och visst att det inte var hans ansvar att lösa alla mina problem, men han borde inte ha betett sig så iaf.
-------------

Jag vet att när jag insåg det här bestämde jag mig för att inte bli så beroende av min partner igen. Men jag märkte att jag trillade dit lite i helgen. Ville väldigt gärna att min pojkvän skulle rädda mig trots att jag egentligen behövde tid för mig själv för att få skriva av mig och gråta ut. Han är inte lösningen! Och jag är inte sämre för att jag har problem!

Otillräcklig

kom på mig själv med att jag sätter mig själv som sämre än min pojkvän hela tiden. Tänker på hur jag ska vara roligare och intressantare och inte så komplicerad och ledsen för att han ska tycka om mig mer. Det finns liksom inte i mitt huvud att jag är tillräckligt bra som jag är. Och det gör så jävla ont!

Fick ett sånt anfall av bekräftelsebehov så jag började tänka ut hur jag skulle få det tillfredsställt. Om jag är lite mer så här eller säger de här sakerna så får jag uppmärksamhet och då tycker han om mig.

Sen har vi ju svartsjukan, alltid denna svartsjuka!! Jag är redan nu orolig för nyår, för jag har en känsla av att det kommer bli en fest med en del gemensamma kompisar till oss där bland annat en tjej är med som jag alltid har varit svartsjuk på. Vi firade midsommar tillsammans och det gick väl inte så jättebra direkt. Ska jag va ärlig så vill jag ju att han ska vilja va med mig och bara mig jämt och hela tiden. Hur sunt är det liksom?!

Jag vet ju själv att jag inte vill vara med honom alltid och jag förstår ju att i en sund relation är det jätteviktigt
att man har sina egna liv.

Usch! Och jag förstår ju att det här handlar om tillit. Att våga lita på att han älskar mig och inte kommer att svika mig. Fast det kan man ju inte veta, så jag måste bara släppa taget om det. Jag kan inte försäkra mig om att han alltid kommer älska mig. Det funkar inte så. Punkt!

Det är också lite svårt för mig att hantera den här tryggheten och lugnet som kommer i en relation efter ett tag när det inte längre pirrar utan blir lite mer vardag. Då tänker jag att det är något fel och han tycker inte om mig eller jag tycker inte om honom. FAN! kommer jag nånsin kunna ha en sund relation med någon?!

Jag har så svårt att slappna av i gruppsammanhang med min pojkvän för jag måste ju ha koll på allt och alla hela tiden. Då slutar det oftast med att jag blir spänd och nervös och då beter jag mig också lite konstigt och får lite konstiga reaktioner. Detta konstanta behov av att få bekräftelse i gruppen på att jag får vara med, suck!

Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra 

(min pojkväns känslor, min bakgrund och mina val hittills),

Mod att förändra det jag kan 

(stå upp för mig själv, prioritera annorlunda)

och Förstånd att inse skillnaden 

Hatar den där rösten

jag fick svar från min pojkvän på mejlet jag skrev. Han skrev att jag hade rätt, att han inte vet vad han ska göra och att han känner sig otillräcklig.

jag försökte förklara att det är inte konstigt för han kan inte fixa det här åt mig utan jag behöver va ledsen och arg och få ut det när det kommer. Sen poängterade jag igen att jag behöver känna att det är ok och att han accepterar mig även om jag är trasig. (det gör han ju iofs när han säger att han älskar mig sist i mejlet) men som det vuxna barn jag är så behöver jag ju känna detta jämt..

vi får se hur det går. Men vi kommunicerar ju iaf. Och som min sponsor sa så kunde han uttrycka sina känslor och det är framsteg.


men jag hör ju den där rösten som alltid funnits där, som säger till mig att jag borde fokusera på mig själv och att jag just nu inte mår bra av att vara tillsammans med någon överhuvudtaget.. Men jag vill inte lyssna på den. Jag har lite svårt att sätta fingret på varför det vore så fruktansvärt, kanske för att jag då erkänner för mig själv hur jäkla skadad jag är... Ska försöka vila i det här och slappna av så länge så får vi se vad som händer....

Jag > mamma och pappa

Inlägget nedan skickade jag precis till min mamma. Och nu efteråt känns det faktiskt bättre. Men läskigt att se hur kon reagerar. Jag är ju rädd att hon ska rygga tillbaka, försvara sig eller ta avstånd på nåt annat sätt och överge mig. Men som min sponsor sa, vad har jag att förlora. Jag har redan blivit övergiven.

Jag känner också en vilja att säga vad jag tycker till pappa också. Låt honom ringa bara så ska han få se! Är ju skönt att han inte har ringt för jag har inte behövt konfronteras med honom. Samtidigt blir jag lite ledsen för att han kommer göra mig besviken genom att inte komma och kolla på mig. Men övervägandet ligger fortfarande på att det är skönt att han inte ringt... vi får väl se..

min sponsor sa förut att allt är som det ska. Att jag känner hopplöshet, frustration, ilska och sorg är inte konstigt och det får vara precis som det är. Jag måste bara låta det vara och låta det som behöver komma ut få komma ut.

Och så säger hon att allt kommer vartefter, lite i taget. Jag vill för fan inte att det ska komma mer! Det räcker nu!  Bajs!

Till mamma

Jag vet att det inte var något "speciellt" som hände. Det va ingen enskild händelse utan en ständigt närvarande oro, skam och skräck som präglade tillvaron. Vad kommer hända? Hur det skulle va när man kom hem idag? Är pappa nykter? Har han gjort något riktigt, riktigt dumt? 

Nej, det går inte att göra något åt att vi inte flyttade tidigare men jag behöver bearbeta det här på riktigt. De men man får av att leva så när man är barn är stora, t o m större än jag vill erkänna... Det finns ett stort svart tomrum i mig, en sorg och en saknad som jag inte vet vad jag ska göra med. Jag har också oerhört mycket bitterhet och ilska som jag behöver sätta ord på och få utlopp för. ilska och sorg för att jag som liten fick bära mycket mer än vad ett barn ska behöva göra. Den stora hemligheten. Jag lärde mig att trycka undan mina känslor och det är dom som jag kommer i kontakt med nu.

Jag vill lära känna den där lilla tjejen därinne, ta hand om henne och få kontakt med mina känslor. Jag överlevde, nu vill jag leva också.

Nu har jag skrivit en massa som du säkert tycker är jobbigt att läsa och syftet med det är inte att anklaga eller ge skuld. Jag gör det för att jag behöver sätta mig själv och mina känslor och min rätt att uttrycka dem först istället för att hålla tillbaka och verka stark och glad mot dig och pappa. Då gör jag våld på mig själv, och det vill jag inte göra mer. 

Jag älskar dig mamma och jag menar inte att jag inte har fina och värdefulla minnen från min barndom också och att allt var dåligt jämt och hela tiden. Men det dåliga har påverkat mig djupt i själen finns med mig varje dag och hela tiden. 

Hoppas innerligt att du kan hantera detta uttryck av mina känslor mamma, för jag behöver dig.

ja, visst fan gör det ont när knoppar brister

"Den psykiska födelsen påminner om den fysiska: det är lika smärtsam och kräver människans totala medverkan och närvaro. Ingen baby föds av att den grubblar över födelsens fysiologi eller genom att undra vilken min som är lämpligast när man ser sin mamma för första gången. Födelsen kräver att man kastar sig helhjärtat in i en process som saknar alla garantier när det gäller resultatet."

Så skriver Tommy Hellsten i boken Flodhästen i vardagsrummet som jag just nu läser. Fruktansvärt jobbigt bra är den... Har inte ens läst hälften av de ynka 150 sidorna och är helt tagen...

Jag valde att citera ovanstående stycke för jag behöver komma ihåg att jag måste ta risker för att må bättre, inte bara göra det som jag är så duktig på; analysera, se mönstren och förstå precis hur det ska göras, men inte våga. Kontroll.. Suck...

Men ja, ont gör det ju så något gör jag väl rätt?

Varför vardag?

När jag cyklade hem nyss så kände jag mig sådär hopplös och värdelös, och seriöst undrade om det fanns någon mening. En del av mig vill bara ligga i sängen och äta chips och gråta typ... 

Varför ska jag träffa folk för? Ger det mig nåt? Det är ju ingen som känner mig egentligen så den bekräftelse jag får är ju bara kortvarig och felaktig iaf... 

Varför ska jag läsa? Varför anstränga sig, spelar det någon roll egentligen? Allt är ju bara charader...

Varför ska jag va med min pojkvän? Vad ger det mig? Vad är det för mening....

Det hjälper ju iaf att gråta märker jag, känns lite bättre efteråt...

Mamma kompenserar

Jag skrev ju igår om att jag inte hade fått några blommor av min mamma på föreställningen i lördags. Igår hade jag däremot fått ett mejl där hon skrev hur imponerad hon var av att jag va så duktig och sen avslutade hon mejlet med att infoga bilder på massa rosor. Det hjälpte lite gran, men räckte inte för att gottgöra. Hon har för många gånger gjort mig besviken för att hon inte har gjort det som mammor ska göra. Och det gör ont... Sen vet jag att hon älskar mig och finns där men det är nåt som fattas bara.

Jag svarade henne och tog upp att jag varit på möte och att det kommer upp en massa saker nu som jag glömt bort. Sen skrev jag att jag gärna vill att vi pratar om det så jag kan få hjälp att bearbeta det och gå vidare. Jag satte mig själv framför henne då jag inte tog hänsyn till att det är jobbigt för henne att diskutera det gamla. Bra där!
Nu får vi se vad hon svarar...

One of those days

Igår va jag på ACA-möte och för första gången kunde jag gråta på riktigt bland dem. Inte bara några tysta tårar ner för kinden utan släppa helt och få ut all smärta. Det va väldigt skönt och ännu ett steg på vägen.

Efteråt gav min sponsor mig tipset att söka mer hjälp via Eleonora-gruppen, som tydligen är psykologer som arbetar med just såna problem som jag har. Så jag skickade ett mejl till dem igår kväll.
Det kändes lite jobbigt för jag vill inte riktigt erkänna att jag har så mkt problem och sorg i mig. Vill inte erkänna att jag behöver mer hjälp. Känner mig som ett patetiskt psykfall och jag blir så ledsen för att jag känner så... Jag är ju iaf duktig som tar tag i det. Jag vill ju må bättre och tar hela tiden steg åt rätt håll. men fan, va jobbigt det är!

------------------

Egentligen skulle jag vara i skolan nu, men jag är helt slut. Skittrött och med en självkänsla på minus tar jag mig lite tid hemma för mig själv.
Igår skickade jag mejl till min pojkvän igen med innehållet i inlägget "Till R" nedan, och nu är jag nervös för resultatet. Rädd för att han ska tycka jag är fjantig, svag eller nåt annat. Jag är också rädd för att diskutera det med honom när jag känner mig så som jag gör nu, eftersom jag är låg är risken stor att jag antingen bryter ihop eller blir arg eller tar tillbaka det för att få hans bekräftelse. Nä! Fan, heller! Jag ska vara prio ett nu! Mejlet var befogat och jag står för det. Jag har rätt att ställa krav!
--------------
Nu ska jag ta en liten promenad i solen innan jag ska till skolan...

Till R

Jag vet att det är svårt för dig att hantera det jag går igenom. Jag vet att det inte är lätt att veta vad man ska säga eller hur man ska va. Jag förstår att det är jobbigt eftersom jag ena stunden är upp och glad och allt är bra och nästa kan bli ledsen och nedstämd. Men det är så jag är just nu. Och om du vill vara med mig behöver jag känna att det är ok för mig att vara så.
När jag är låg och du inte märker det, alternativt inte låtsas om det, blir jag ledsen. Om du inte märker det så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Om du låtsas som om du inte märker det så ger du mig signalen att det är jobbigt och inte ok att jag är ledsen.
Jag blir glad när du visar att du bryr dig och frågar hur/vad det är eller bara kramar om mig. Då känner jag att du accepterar mig även om jag är trasig.

Fars dag

Givetvis är det fars dag idag. Jag vill inte prata med min pappa, än mindre fira honom. Jag är rädd att han ringer och att jag får för dåligt samvete för att inte svara. Och att jag om jag svarar stänger av vad jag känner och är som vanligt. Men jag är också lite rädd att jag ska svara och inte vara som vanligt. Att jag ska få ett utbrott och säga vad jag känner, att jag inte vill ha med honom att göra just nu. Berätta att han inte förtjänar att få ha nån del i mitt liv. För det är så jag känner just nu....

.. och då är jag rädd för vilka konsekvenser det skulle få... Om man drar det riktigt långt så är det ju hans hot jag ska bli besannade. att jag genom att säga ifrån (vara orättvis och egoistisk) orsakar att han gör något riktigt dumt... Så där har vi det, svart på vitt, hur framgångsrikt min far han manipulerat mig. jag vågar inte säga vad jag tycker för då kanske han tar livet av sig. Det sitter så djupt i mig att jag mår illa!

Ensam igen

Min pojkvän har varit hemma på besök över helgen och har precis åkt igen. Det var trevligt att han va här men inte lika mysigt som när jag va och hälsade på honom för någon månad sen. Jag har mycket känslor i omlopp nu efter mötet med min sponsor i torsdags där massa minnen kom tillbaka och sen efter att ha träffat mamma och hennes karl igår med fler besvikelser så är det nog inte så konstigt att den där riktigt mysiga känslan uteblev...
Han förstår mig inte och jag blir ledsen för att han inte frågar mer. Jag är hela tiden rädd för att visa att jag blir ledsen för att han ska tycka att jag är fjantig eller svag och gråter hela tiden.
Jag gjorde iaf en bra sak för mig själv och stannade hemma istället för att följa med honom hem och ha en kväll till tillsammans. Jag behöver gråta och vara för mig själv lite, och jag behöver gå på möte ikväll..

Men fan va jag saknar honom!

Nu är det 23 dagar tills vi ses igen...

Inga blommor till mig

Igår va min mamma och hennes nya man och tittade på min föreställning. Ända sedan våra producenter berättade att blommorna vi får skulle ställas på ett visst bord och bäras upp inför tack-presentationen har en molande tanke på dessa blommor funnits i mitt huvud. På premiären va det flera av de andra som fick blommor och jag försökte skjuta undan tankarna på att jag inte skulle få några när mamma eller pappa kommer och kollar. Min pojkvän var och tittade i fredags och inte heller av honom fick jag några blommor men det är inte lika jobbigt, det är liksom föräldrarna som ska ge det på nåt sätt...
Iaf, så fick jag såklart inga av min mamma. Efteråt när en av de andra dansarna var jätteglad med tre buketter och skyndade sig för att göra sig i ordning för att gå på restaurang med sin familj så kunde jag inte hjälpa att bli bitter.
Jag tog mig från teatern så fort som möjligt och grät hela vägen hem... Tänk om jag också hade haft en sån familj. En sån familj som man blir så glad av att se, som man gärna sitter en hel kväll på en restaurang med och som ger sin dotter blommor efter sin föreställning. suck...

när jag stod på scenen efteråt så försökte jag tänka att jag gav mig själv den största och finaste blomman. Men det fungerade inte riktigt....

På något konstigt sätt så skäms jag för henne också. Försöker tänka ut ursäkter till varför hon gör som hon gör. Fan, det är ju inte mitt fel! Jag är ju inte mindre värd för att mina föräldrar inte fungerar som de ska. Och det fattar jag ju i huvudet men inte i hjärtat. Och det gör så himla ont. Det är liksom nåt fel på mig, jag är inte lika mycket värd som andra. Jag är trasig och skadad - ett måndagsexemplar. Ett exemplar som försöker för allt vad hon är värd att inte visa någon att allt inte är som det ska, livrädd att någon ska komma på henne och säga "Hördedu, vad tror du att du håller på med? Vi ser allt vad du är för nån och vill inte ha med dig att göra. Tror inte att du kan lura oss att tro att du är en av oss. Stick!"

Fan ta dig Pappa!

Håll ihop ni två, det är ni ju bra på.


Mamma är ju viktigare än mig, så är det ju. Pappa är inte så mycket att ha.


Jag kan ju försvinna kan jag göra, så får ni va ifred. Så får ni vara utan mig, det blir ju bättre, det är ju det ni vill.


Jag kan ju ta livet av mig, så blir ni glada.

Såna här uttalanden använde min pappa för att manipulera och kontrollera mig, och även min mamma. Det va så synd om honom och hotet om att ta livet av sig va något som återkom.

FY FAN! Vilket jävla as!!! Hur fan kan man göra så mot sitt barn!!!

Det är ju ett fruktansvärt sätt att kontrollera för att undvika att bli övergiven. Jag förstår inte!

Man gör inte så! Det ska inte va så! Ingen ska behöva växa upp i nåt sånt.

Han har fan ingen rätt att ha nån del i mitt liv. Det har han inte förtjänat! Så känner jag och det är inget fel i det och jag tänker inte ha skuldkänslor för det!

Paus

Just nu har jag väldigt mycket kring mig. Det springer på i skolan och på lördag är det premiär så det repas en massa. Jag är väldigt trött och har nu en liten andningspaus för att komma ifatt mig själv lite. Åkte hem från skolan vid lunch och tar en soft eftermiddag. Det här är väldigt viktigt, jag måste ta hand om mig själv och ge mig tid att släppa fram och bearbeta de känslor som kommer upp. Annars finns det risk att det kommer en stor krasch senare. Och jag mår dessutom mycket bättre i det jag gör när jag har lite bättre balans.

Jag märker iaf att det händer saker. Till exempel pratar jag och vågar föra fram min åsikt i större grupper på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag klappar på mig själv några gånger varje dag och är snäll mot mig själv när jag märker att jag faller in i det dåliga beteendet (vilket är typ hela tiden och är otroligt frustrerande).

Ska slå en liten pling till min sponsor nu med och hämta lite mer energi

Helt underbar

"Du är ju helt underbar, vet du det?! Helt underbar. Tack! Det här ska jag komma ihåg. Kom inte till mig när du behöver skjuts nånstans. Nya träningsskor kan du ju glömma nu."

Så sa min pappa ofta till mig när jag utagerade min ilska mot honom eller satte gränser. Det gjorde att när jag stod upp för mig själv och gav uttryck för mina känslor så la min pappa skuld på mig för detta. Det va ju synd om honom och jag va självisk som betedde mig som jag gjorde. (Jag kan i och för sig tänka mig att de vredesutbrotten jag hade inte var ett exempel på vad som klassas som acceptabelt beteende, men i din situationen jag var va detta mitt enda sätt att få utlopp för alla de känslor jag kände.)

Fan, pappa manipulerade mig för att jag skulle va snäll mot honom och få saker eller tjänster tillbaka! Detta hade jag typ glömt. Det här beteendet sitter ju rätt bra ihop med "Pappa är rätt bra att ha ibland va?" som han nästan alltid använder när han ger mig saker både nu och då.

----------------------

Förutom detta med min pappa kommer jag på mig själv med att vara mer beroende av hans gillande än vad jag nog vill erkänna. Jag låtsas ofta att jag inte bryr mig om vad han tycker om vad jag gör, mina saker eller något annat, men jag tror att jag bryr mig ganska mycket. Nu inför föreställningarna är jag lite rädd för vad han ska säga. Han kommer nog inte förstå och jag gissar på att jag inte kommer få höra det jag så fruktansvärt gärna vill höra, nämligen: 

Gud, va duktig du va! Jag är så stolt över dig!

Och att han säger det som att man märker att han verkligen menar det och inte bara säger det i ett skratt och gör mig liten. Eller att han ska säga nåt i still med "Man ser ju vad du har fått ifrån pappa iaf"... (Jag min ångest, beroende och självömkan, tack för den du!)

Jag är också rädd för att att jag kommer få mindre smidiga kommentarer så som "Va lite du va på scen" eller "Va långt det va". 

I vilket fall så är insikten att min pappa åsikt och gillande betyder väldigt mycket för mig fortfarande, var sig jag vill erkänna det eller inte...

Torsdagsmys

Igår va jag hos den vännen jag har berättat om tidigare, hon och jag som har hittat varandra i våra tankebanor och som också har börjat en resa mot att må bättre. Vi hade återigen ett väldigt öppet och ärligt samtal och en av de saker vi kom på va våra förväntningar på pojkvänner eller killar i allmänhet.

Jag pratade om min pojkvän och de problem jag tagit upp och låter helt fascinerad och nöjd över att han lyssnar på vad jag säger och tar det på allvar och gör förändringar. I ett sunt förhållande är väl detta en självklarhet?! Snacka om att mitt förra förhållande va skruvat och att jag har svårt att veta vad som är ett hälsosamt förhållande och vilka krav man kan ställa på sin partner. Vi skrattade åt det men egentligen är det ju både sorgligt och så blir jag arg av att tänka på det.

Jag kom på mig själv med två förändringar i tänkande som jag gjorde igår. För det första kunde jag berätta det där ordet som jag har lite svårt att göra här fortfarande, bra! För det andra så kunde jag va kvar där och ha trevligt så länge jag ville och inte stressa hem för att hinna prata med min pojkvän som jag vet väntade på skype och som ska iväg i helgen så vi kan inte höras förrän måndag igen. Jag har tidigare varit mer svag för att hinna hem och prata för att få bekräftelse och va till lags mot honom, men detta va en förändring och jag är väldigt tacksam för att jag såg det också. Bra! :)

 ---------------
Idag gjorde jag en bra sak också, och gör just nu med. Jag hade svårt att sova igår och har en lie lätt huvudvärk när jag vaknar vid 6, så jag bestämmer mig för att göra det enkelt och va snäll mot mig själv, skicka ett sms till min labpartner och ta sovmorgon så jag hinner hämta mer krafter. Och nu när jag väl gått upp så pluggar jag inte utan har soft hemmatid istället för att hetsa. Läser en Yoga-tidning bland annat, väldigt trevligt på en fredag så här :)

Men fortfarande sitter en liten känsla av tryck över pannan och en trötthet i hela kroppen. Men det lär ju va för att det händer saker så jag måste bara acceptera det och låta det va som det är.

Bekräftelse?

Igår försökte jag få stöd från min pojkvän för att jag kände mig obehaglig till mods efter den där mardrömmen, men det gick sådär tyvärr. Han vet inte vad han ska säga och jag har svårt att öppna mig och blir arg för att han inte säger rätt sak eller förstår hur dåligt jag mår precis just då. Han sa iaf att jag kan ringa när jag vill, när som på dygnet om jag vill. Men jag kände mest att "och, vad ska du göra? jag kan ju inte ens prata med dig. Och eftersom du inte är här så kan du ju inte ens vara där för mig bara genom att hålla om mig." Jag skulle inte ringa honom när jag mår dåligt. Det har jag aldrig gjort heller. När jag hade mina kraschhelger i somras tog jag bara avstånd. Jag vet inte riktigt vad jag tänker om det. Det är klart att vi måste kunna prata med varandra men jag låser mig nog mycket vid att han ska förstå mig och va den som är närmst, vilket han kanske inte måste va i alla situationer... hmm.. svårt..

En annan sak är bekräftelsen jag får från honom. Den är i princip alltid ytlig. Jag är snygg och sexig. Aldrig rolig, smart och mysig. Det där stör mig för jag försöker ju gå emot att behöva va sådär snygg och perfekt på det yttre hela tiden så jag vill inte mata mig själv med mer sånt. Sen tänker jag att det är ett bevis för att han är ytlig och inte har så mycket djup. Idag fick jag ett sms där det stod:
Jag vet en sjukt snygg tjej som får besök om två veckor.

Han gör ju vad jag har påpekat tidigare, bekräftelse otvingat. Han gör det säker lite för att jag va så låg igår och han vill göra mig gladare. Det är ju bra saker. Är det nåt annat som inte stämmer mellan oss? Eller är jag bara där igen att jag vill att han ska rädda mig och alltid få mig att må bra, istället för att inse att anledningen till att jag mår dåligt inte alls ligger hos honom?

Hatar mardrömmar! eller?

Inatt hade jag min värsta mardröm hittills. Jag och en mindre tjej hade blivit inlåsta i källaren på ett torn. Vi sprang den vägen för att komma undan någon, jag kommer inte riktigt ihåg hut det började. Men vi gömde oss under trappan och mannen som jagade oss såg oss fast vi förstod inte det. Så han bara skrattade lite och vi fattade att vi hade sprungit rakt i fällan. Han slängde en filt över oss och gick upp förtrappan och stängde dörren.
Vi låg där ett bra tag och sen försökte vi hitta sätt att komma ut. Vi trodde inte det skulle va så svårt men alla möjligheter va förseglade på nåt sätt. Sedan kom en annan man ner, en äldre. Och jag förstår på hans sätt att va vad som ska hända. Han sätter sig i soffan och vi ska sätta oss bredvid honom. Den andra farliga, yngre mannen är också där men i bakgrunden. Den äldre uppfattar jag som snällare, han spelar ett spel som vi ska spela med i och man får inte säga emot. Han ska nosa mig i nacken och när jag försöker dra mig undan tar han ett fastare grepp och jag vågar inte göra motstånd. Panik!! Sedan minns jag inte så mkt mer utan jag tror jag vaknar. Jag kommer ihåg att jag länge i drömmen tänkte, "Det kommer lösa sig. Inget kommer hända, vi kommer klara oss" och "dom kommer lösa det på nåt sätt. Det kan ju inte va så att vi dör." Det är som att jag tänker att det är en film och att jag är medveten om det. Men sen senare i drömmen börjar jag tänka att det här kan bli riktigt illa och då får jag total panik!

Det är egentligen den där mannen i bakgrunden som jag är riktigt rädd för även om jag inte vågar säga emot den äldre mannen heller. Men den yngre är fruktansvärt hotfull och jag är livrädd och skräckslagen när jag tänker på honom. Det är den här gestalten som finns i många skräck filmer och jag tänker också på Marc de Troux i pedofil-skandalen i Belgien.

Jag undrar vad detta kom ifrån. Jag har aldrig utsatts för några övergrepp och jag tycker att jag gör framsteg med mig själv. Tänker lite att detta är mitt gamla tankesätt som försöker ta i hårdare för att hålla kvar mig i mina rädslor. Och i så fall är det ju ett kvitto på att det händer saker i mig. Men så fruktansvärd dröm! Har haft känslan med mig hela dagen och jag blir helt paralyserad.

Ringde min sponsor nyss men hon svarade inte. Det hade varit skönt att få prata av sig lite grann. Men nu har jag iaf skrivit av mig.

Men usch jag får kalla kårar av att tänka på att gå och lägga mig ikväll...

Fan heller

Just nu är jag egentligen trött, väldigt trött. Men det är ändå annorlunda i mig mot tidigare. Det finns en energi och en aggression som inte funnits där tidigare. En aggression som är riktad mot mina dysfunktionella beteenden och en vilja att förändra för nu får det fan va nog. och nej, fan heller! Jag tänker inte låta mig styras av mina rädslor. Det är dags att börja ta ansvar och sluta va offer!
---------------

Jag va på fest igår och det va intressant. Jag lyckades liksom vara medveten och observerande på ett sätt jag aldrig varit innan. Jag behövde inte konstant prata och va rolig med nån utan kunde sätta mig lite utanför och inte jamsa runt i spelet och fjäskandet. Istället la jag min energi på de jag verkligen trivs med, och inte på de där status människorna vars bekräftelse jag så desperat eftersträvar. Jag kan inte påstå att jag lyckades hela tiden, men den där närvaron och medvetenheten va himla härlig.

En gång i början av festen va jag på toaletten, och där tog jag mig ett litet moment och såg på tjejen i spegeln en stund. Så sa jag till henne att jag älskar henne, precis som hon är, oavsett vad hon gör, eller inte gör. Denna bekräftelse av mig själv gav mig ett lugn för vad som än händer utanför mif själv så kan ingen ta bort den kärleken till mig själv.

När jag bestämde mig för att gå hem hade jag sällskap med en killa som jag har haft lite svårt att hantera tidigare för att han inte går på mitt manipulerande och vanliga spel vilket som alltid gör mig osäker. Iaf, när vi satt och åt kebab kom jag på mig själv med att känna mig misslyckad för att det blev lite pinsam tystnad och att jag inte fick bekräftelse på att han tycker om mig. Jag fick säga till mig själv att slappna av och inte ta på mig det, det är ju upp till båda att få till ett samtal och jag behöver inte hans bekräftelse. Och efter det kunde vi prata lite på riktigt och prioriteringar med skolan och kärleken och sånt. Intressant!

Jag har en känsla av att den här kvällen var en viktig milstolpe på vägen i mitt tillfrisknande. Innan jag somnade tackade jag min gud för att han varit med mig och skänkt mig detta lugn.

Rastlös i tenta-p

Jag borde egentligen plugga nu. Jag har tenta imorn och på lördag, men jag bara kan inte. Ha inget fokus alls. Det rör sig för mycket i mig just nu. jag är lite småsjuk också så jag skyller på det och har kollat på film precis. Efter det kände jag mig piggare men nu så fort jag sätter mig igen så tappar jag fokus och gör allt annat än att plugga.

Jag va likadan igår och känner hur det liksom bubblar i mig. jag är liksom rastlös fast samtidigt väldigt trött. Skulle vilja sova och gå ut och springa på samma gång. Det är kanske inte så oväntat att jag känner mig kluven, men kluven på ett bra sätt. Ändå sedan jag fick ur mig den där ilskan i förrgår har jag känt såhär. Jag är fortfarande lite arg i mig och det känns som jag har gått över det där stadiet av sorg lite gran och är på väg in i något annat där nya saker kommer hända. Låter säkert lite flummigt men jag tror jag håller på att frigöra mig från delar av mina rädslor och min sorg så att jag kan gå vidare. Det känns iaf som att detta är början på den processen. Spännande!


Nu slog tröttheten över igen och jag tror jag måste sova lite...

Kommunikation

Har precis pratat med min pojkvän och det gick väl både bra och dåligt. Jag va ganska arg faktiskt och kunde säga det och va inte gulligull och gjorde mig liten. Kom till att vi, efter låååång tystnad, pratade om att jag har svårt att prata med honom och att jag känner att han inte vill prata eller lyssna och aldrig frågar något. Och det i kombo med att han är borta gör att jag egentligen är arg. Sen frågade han lite om mötena och jag berättade lite och att min sponros kommer hit imorn. Sen frågade han lite om uppgifterna och jag berättade lite om stegen och det arbetet och så.. Sen skickade jag en länk till en sida där det beskrivs ganska bra hur vuxna barn är i relationer.. Och jag vet inte om det kanske blev lite för mycket.. Han kände inte igen de där dragen som va beskrivna där och jag tror han blev lite rädd eller förvånad över att jag hade de där rädslorna....

jaja, vi får låta honom smälta det lite. Det är inte så onstigt om han reagerar lite märkligt på det. Är ju ganska tunga saker och det har ju tagit lång tid för mig att fatta så det vore ju snarare konstigt om han fattade överhuvudtaget. Han avslutade t o m med att ge mig instruktioner för vad jag ska göra när jag öppnar kartongen med hans nya kamera. suck

Jag ska iaf klappa mig själv på axeln för att jag kunde va arg och uttrycka det. Och för att jag öppnade mig ytterligare lite. Jag hoppas att han förstod att ett bra sätt att prata med mig är att fråga... Iaf så är jag stolt idag, oavsett vad som händer. Jag har stått upp för mig själv och mina behov. Det är det enda jag kan göra.

Kroppsliga reaktioner

Uagh, jag mår nästan illa när jag börjar tänka på att vara utan min pojkvän. Det bara växer i magen på mig vid tanken på att inte ha honom i mitt liv. Mycket av obehaget väcks när jag tänker på att han skulle träffa andra.
---------------
Nu skickade jag precis iväg ett mejl om att jag inte kommer till skolan idag. Orkar inte träffa folk just nu..
Ska ta och ringa min sponsor.

Rätt

Vad jag än känner så är det rätt.

Det är bara jag som vet vad som är bra för mig.

Det finns inget allmänt rätt och fel.

Var jag än är i min utveckling så är jag alltid rätt.

Oförståelse

Igår pratade jag med min pojkvän och resonerade kring mina tentor och hur jag skulle prioritera på ett bra sätt och att det nog är svårt att klara båda. Varpå han undrar varför jag varit på så få föreläsningar och vad jag gjort istället. Och jag bara blir mållös inför hur lite han förstår. Jag har kämpat som fan denna perioden och så kommer han och undrar vad jag har gjort egentligen. Jag har för mycket att göra och måste prioritera hårt och när jag sa att det finns viktigare saker än föreläsningar fick jag typ inget svar. Fattar han ingenting?! Jag tycker ändå att jag har visat en hel del av hur dåligt jag mår och hur trött jag är och så kommer han och ifrågasätter vad jag har gjort egentligen!
Vad tror han egentligen, jag går igenom en av mina tyngsta perioder hittills i livet och han ifrågasätter varför jag inte varit på föreläsningar! Vad har jag gjort i stället - Jo, jag har försökt överleva!

Gah!

Det här är bra, känslor som kommer ut istället för förträngs eller förnekas. Frågan är om de är helt befogade eller om jag överreagerar något och dömer obefogat hårt?

Medan vi pratade kom jag på mig själv med att tänka "Är det här verkligen vad jag behöver just nu? Är han verkligen det jag behöver?"

Ska ta upp det med honom ikväll. Att jag blev ledsen och arg för att han inte va okänslig och inte verkar ha förstått hur tungt jag har det just nu.
----------------

Just det där att bli ifrågasatt för att jag har det jobbigt, att inte bli förstådd gör så ont i mig för det påminner mig om min förra pojkvän som absolut inte fattade varför jag mådde dåligt (inte för att jag heller gjorde det just då) och fick mig att känna mig fjantig och patetisk. Iaf var det så mot slutet.

Lite sent men iaf..

Bra:
Öppnade mig för henne
Märkte hur jag ändå inte riktigt kunde slappna av med henne
Tar initiativ på dansen

Tack för:
ACA
Fina vänner och stunder
Att jag har fattat att jag har problem nu och tar tag i det istället för att förneka det ännu längre

Hjälp mig att:
Acceptera mig själv
vara snäll mot mig själv
Ha tålamod....

Bra:
Bad Anton om sammanfattning
Lät mig själv bryta ihop på kvällen idag och känna på de där liten-känslorna
Prioriterar annorlunda mot förut

Tack:
För min sponsor
För ACA (vart hade jag varit annars?)
För en trevlig kväll igår där jag lyckades slappna av ganska bra och säga mina åsikter

Hjälp mig att:
Lyssna på mig själv
Låta mig vara liten och svag ett tag
Berätta för Maja imorn

tålamod

Usch vad jag är trött... Saknar min pojkvän och känner mig allmänt vilsen. Jag vill att han ska va här. Jag vill att allt ska fungera bra. Att jag inte ska va så fruktansvärt beroende av bekräftelse. Som precis nu gled tankarna iväg på repet imorn och hur jag ska se ut för att va snygg och sexig. Det kretsar liksom hela tiden i mitt huvud. Hela tiden tankar kring hur jag ser ut och uppfattas och försöka att korrigera mig för att göra "rätt". Rätt, rätt, rätt, ständigt detta rätt! Det finns ju inget sånt!! Jag blir så frustrerad för min hjärna förstår såklart att det är så, men jag fattar det ju ändå inte i hjärtat.. Så jag fortsätter... och fortsätter.. och fortsätter... men det är väl som min sponsor säger att det tar tid sånt här och det är bra att jag ser det, det är en början. Tålamod....

-----------

Tänkte lite på min mamma förut och jag blir ledsen direkt. Jag vill att hon ska komma in genom dörren, komma och sätta sig hos mig i soffan så att jag får gråta ut all förtvivlan i hennes famn. Det har jag ju aldrig gjort. När jag va liten fick jag skuldkänslor när jag bröt ihop inför henne för jag märkte ju att hon mådde dåligt så jag ville inte lägga mer på henne. Och den här känslan är så stark. Längtan efter att få bli tröstad och omhändertagen. Få ge utlopp för de känslorna jag hade när jag va liten, få vara den där lilla flickan som blir tröstad av mamma. Men skulle jag kunna göra det nu? Jag skulle få en del skuldkänslor om jag visade mig sån här för mamma. Det går ju också emot det här med att visa sig svag. Men vilken lättnad det skulle vara att kunna prata med henne om den tiden på riktigt. Åh, jag hör en inre dialog där den ena sidan vill fråga mamma mer om vad som hände och vad hon tänkte för att förstå och komma ihåg mer. Medan den andra sidan säger att jag inte vill utsätta henne för nån utfrågning, ge henne skuldkänslor eller tvinga henne att tänka tillbaka.... suck..

Åh, nu ska jag gå och lägga mig och sova riktigt länge

Bra:
Tog sovmorgon
Gav mig kvalitetstid med kameran
Ringde min sponsor

Tack för:
Spextjejerna
fint väder idag
min sponsor

Hjälp mig att:
prioritera
tänka positivt
ta en dag i taget

Bra:
Sa till min gamla pojkvän att jag inte vill ha någon relation med honom just nu, samtidigt som jag visade mitt deltagande i hans sorg.
Fick inte skuldkänslor fast jag glömt bort min pappas födelsedag och hanterade hans samtal bra.
Uppmärksammar att jag har svårt att vara still och inte göra saker hela tiden.

Tack:
För att mina nära är friska.
För min lgh som jag trivs väldigt bra i.
För att den här perioden snart är slut.

Hjälp mig att:
vara snäll mot mig själv.
ta tid för mig själv.
ta jobbet med min utveckling på riktigt.

Hur jag upplever en situation beror inte på situationen i sig, 

utan på vilka tankar och föreställning jag har om den.

Bra:
Jag kunde förklara vad min prioriteringslapp betydde för tjejerna utan att göra mig själv liten eller skämta bort det.
Va snäll mot min själv och accepterande när jag ser mitt sökande efter bekräftelse från killar
Bra tänk om P, att jag ska slappna av mer och mer och att han får ta mig som jag är och försöka att inte ställa mig in så mycket.

Tack:
För ACA
För dansen
För min sponsor

Hjälp mig:
Att prioritera
Att va snäll mot mig själv
Att stå på mig och säga vad jag tycker

Att nå botten

Jag har fram tills igår varit fruktansvärt rädd för att det är nödvändigt för mitt tillfrisknande att jag slår i botten ordentligt. Med det menar jag att man blir utbränd, måste sluta skolan, ta antidepressiva medel mm. Jag har liksom trott att jag inte mår tillräckligt dåligt. Att jag måste mycket längre ner för att förstå och inte förneka något för att kunna bli bättre på riktigt. Jag har jämfört mig med andra på mötena som har fått mycket allvarligare konsekvenser på sina beteenden.

Igår insåg jag att jag faktiskt har hittat min botten. Jag mår dåligt, jag bryter ihop emellanåt och jag har förstått att jag mår dåligt och behöver hjälp. Skillnaden mot de andra på mötena är att jag är yngre och har kunnat ta tag i de här sakerna innan det går så långt. Jag har inte bara sprungit på, vidare och framåt utan jag har gjort nåt tidigare och behöver då inte slå i lika hårt. Otroligt skönt insikt!!! Jag har varit så orolig. Vilken lättnad! För visst mår jag dåligt, och tillräckligt dåligt. Och det behöver inte bli värre... Det kan såklart bli det, det måste jag va ödmjuk inför och lyssna på mig själv, men det måste inte bli värre, jag måste inte slå ihop helt.


Lättnad!!!

ny mardröm

Igår berättade jag för min sponsor om att jag kommit på att mina fruktansvärda mardrömmar handlar om mina försök att undvika mina rädslor genom att bli räddad av någon. Hon va imponerad av min insikt, och det är jag också.

Inatt drömde jag en ny mardröm olik de andra. Den här gången va den en kvinna som vill döda mig och min sponsor va med i drömmen och jag försökte skydda mig bakom henne men hon ville inte skydda mig riktigt och kvinnan hittade mig ändå. Jag vaknade mitt i och va skräckslagen, egentligen behövde jag gå på toa men jag vågade inte lämna sängen av rädsla att den här kvinnan skulle få tag i mig då, att hon stod i mörkret och väntade på mig. Fruktansvärt!

Det slog mig precis att det nog är första gången jag är rädd för en kvinna på det sättet. Alltid när jag är mörkrädd så ser jag män framför mig. Undra vad det betyder? Om det nu betyder nåt alls...

Svaghet

Jag va hos min sponsor igår och vi kom in på min syn på svaghet och svaga människor. Jag har alltid sett ner på min mamma av flera anledningar, dels för att hon inte tog mig från pappa tidigare och för att hon saknar självrespekt. När jag va liten fick jag nästan alltid som jag ville med mamma. Jag hade henne lindad runt mitt finger och vi spelade spelet där jag var offer och hon va för "snäll" mot mig för att hon hade skuldkänslor för att hon såg det som hennes fel att vi var kvar hos pappa. Detta gör att jag ser ner på min mamma och på många sätt inte har respekt för henne.

På senare tid har hon börjat ta hand om sig själv lite mer och satt en del gränser mot mig, vilket alltid gör mig oerhört frustrerad. Jag går tillbaka i en 14-årings beteende och kan vara riktigt elak. Det skäms jag för.

Utöver detta fördömande av min mammas svaghet tror jag också att jag är påverkad av pappas sätt att behandla mamma. Att han förlöjligade henne eller inte lyssnade på henne samtidigt som hon inte hade förmågan att sätta gränser för sig själv. På nåt sjukt sätt lärde jag mig att om man va som mamma, svag, förtjänade man inte kärlek.

En ytterliggare anledning till att jag föraktar min mammas svaghet är för att jag själv har den och jag hatar den sidan hos mig själv. Jag ser ju tydligt att den kommer från mamma så det är lätt att lägga skulden på henne för att jag är den jag är.

En sak till som har format detta synsätt är utgången av mitt tidigare förhållande där (om man skalar bort de förmildrade omständigheterna och lullet) min pojkvän gjorde slut med mig för att han inte längre orkade dra mig och plocka upp mig varje gång jag föll ihop. Jag tar på mig skulden för att vårt förhållande tog slut även om jag är så klok att jag med förståndet förstår att det inte är hela sanningen. Men faktum är att jag var väldigt beroende av honom och satte mycket ansvar på honom för att jag skulle må bra istället för att ta eget ansvar. I alla fall så lärde jag mig väldigt tydligt att detta beteende, det svaga, gjorde att man förlorade kärleken, att man förstörde den till och med. Och jag lovade mig själv att aldrig bli så beroende av en partner någonsin igen.

Alla de här sakerna gör det fruktansvärt svårt för mig att acceptera att jag har problem och behöver hjälp, att ge upp och sluta kämpa på som jag alltid gjort. Jag vet att jag lovade mig själv någon gång i tonåren att jag inte skulle bli som min mamma med mina barn utan att jag skulle vara stark. Jag kanske ska förtydliga exakt vilka karaktärsdrag jag inkluderar i detta svaga. Vi har osäkerheten och viljan att vara till lags som absolut mest utmärkande. Sen har vi oförmågan att vara spontan och göra bort sig, säga vad man tycker, sätta gränser. Ytterst handlar det om självkänsla och självrespekt.

Min sponsor pekade ut att jag ju faktiskt inte är min mamma. Jag är på väg åt rätt håll. Jag har börjat sätta gränser, säga vad jag tycker och ökat både självrespekten och självaktningen.


Jag är inte min mamma!

Pussel

Hela mitt liv har jag försökt få ihop det pusslet som är jag. Jag har aldrig riktigt fått till det, har letat efter bitar och försökt få dem att passa och ibland har jag velat att de ska passa så mycket att jag trott att jag hittat rätt bit. Men till slut spricker det och jag måste inse att det inte var den biten jag behövde.

Nu är det som om någon har pekat ut vilka bitar som saknas. Och att anledningen till att jag saknar dem var att jag inte fick dom till mig när jag va barn. Det fanns aldrig någon möjlighet för mig att få ihop mitt pussel. Det saknades för många bitar, och en del av de bitarna jag har fått är lite trasiga eller sneda.

Det finns så mycket sorg och så mycket tröst i det. Sorg för att jag blivit missunnad nåt som är självklart för många och som jag inte hade minsta skuld i eller kunde påverka. Och tröst för att med insikten kan kan göra skillnad nu. Nu vet jag vilka bitar som saknas och det är dom jag måste hitta eller skapa åt mig själv.

Tack, men nej tack hjärnan

Inatt när jag vaknade av mardrömmar insåg jag en sak till om mig själv och hur jag fungerar. Min hjärna lärde sig när jag va liten att vara beredd på katastrofer. Jag visste aldrig riktigt vad som väntade när jag kom hem men försökte ändå förbereda mig. På samma sätt jobbar min hjärna till stor del idag; jag försöker  tänka ut vad som kan gå fel i en situation eller hemska saker som kan hända i allmänhet. Jag kom också på att detta är den stora grunden till att jag är så mörkrädd, min hjärna är helt enkelt så bra på att tänka ut olika hemska scenarion som skulle kunna inträffa att jag blir paralyserad, får hjärtklappning och känner de där skräckkänslorna.

Så jag säger tack hjärnan. Jag förstår att du försöker skydda mig. Men det enda du orsakar mig när du gör så här är stress, oro och ångest. Så jag ber dig att sluta. Om något hemskt inträffar så får jag hantera det då. Det hjälper inte mig att nu måla upp katastrofer och försöka klura ut hur jag ska ta reda på dem.


----------------
Har filosoferat lite på en annan sak också. De här mardrömmarna jag har där jag jagas av någon som hela tiden ligger steget före samtidigt som ingen tror på mig och vill hjälpa mig. Jag har tänkt lite att det kanske är mina rädslor jag försöker springa ifrån. Mina rädslor för att bli avvisad och övergiven, för att vara annorlunda mm. Jag försöker desperat undvika dem men det är omöjligt, i alla fall i längden. Mina försök att bli räddad av någon illustrerar tydligt hur jag ser mig själv som offer i livet och söker efter räddning, tröst och bekräftelse hos andra människor. Jag springer desperat runt och letar efter något som kan rädda mig. Men denna yttre räddning fungerar inte i längden, jag måste rädda mig själv, förlika mig med min barndom och ta ansvar för mitt liv. Och de flesta människor jag försöker få skydd av tror inte på mig och förstår inte, precis som jag hela tiden känner mig annorlunda och tror att ingen förstår mig.

Bra där!!

------------------------

Imorn åker jag på semester över helgen. Ska bli så underbart skönt att inte plugga, kunna sova ut, äta god mat med trevligt sällskap och njuta av sol och värme. Det är jag värd! :)

Fredag kväll. Sitter och är ledsen och tycker synd om mig själv. Jag vill inte vara så här. Jag orkar inte.

Blev ledsen idag när jag tänker på julen. För att jag inte vill va med någon av mina föräldrar. Och så blir jag arg för att jag får dåligt samvete för att jag inte  vill va med mina föräldrar. Samtidigt så vill jag inget hellre än att  gråta ut i mammas knä och höra henne säga att allt kommer bli bra. Jag behöver den där tryggheten. Tänk om jag kunde hitta den...

När jag tänker på hur lång tid det kommer ta och hur jobbigt det kommer va att ta sig upp ur det här känner jag mig förtvivlad, bitter och uppgiven. Vad fan tjänar det till lixom...


Något har gjort mig trasig.
Det va inte mitt fel.
Något inom mig gick sönder
och jag kan inte laga det.
Jag vill inte att någon ska veta
jag vill inte veta själv.
Jag vill bara vara som alla andra
jag vill bara må bra.

Någon har slagit sönder pusslet
och jag kan inte hitta alla bitarna.
Och även om jag gör det så vet jag inte
om jag klarar av att sätta ihop dem.

Jag är så trött....

Inkräktare

Har precis varit på veckans ACA-möte. Mår ganska bra nu faktiskt. t o m nästan lite pigg. Vi va några som stod och skrattade ett tag utanför efteråt och det va så himla trevligt, och förlösande. Det har varit ett par tillfällen nu ganska nyligen som jag har såna stunder med vänner också. Såna där äkta roliga stunder, när man bara inte kan sluta skratta. Jag hade glömt bort att man kunde ha det så. Det har varit så mycket gråt och tråkigt på sistone..

----------------
En av dem som är lite ny också kom fram och frågade mig en massa i dag på mötet. Hon undrade om det blivit nåt med steggruppen och jag sa att jag hade börjat mitt eget jobb tillsammans med min sponsor. hon fortsatte fråga mer om vem som va min sponsor och om hon kanske kunde få vara med. Jag försökte förklara lite hur sponsorskap fungerar, men jag vet inte om det gick in riktigt. Vi pratade lite mer och hon frågade en del om min pappa. hennes sätt och en del kommentarer fick mig att känna det som om hon var faschinerad av mig på nåt konstigt sätt. "Ja, lilla gumman. Va duktigt och starkt." Fy fan! Jag kände ett väldigt obehag men kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var och kunde inte heller stå upp och säga ifrån. Säga att hon inkräktade. Efter va jag tvungen att berätta för min sponsor hon hon bekräftade att det jag kände va riktigt. Den här kvinna hade inga gränser. Va inte bekant med integritet överhuvud taget. Hon hade inte en liknande uppväxt som jag och det kändes som om hon såg ner på mig och hela gruppen. hon hade ju ingen förälder som drack som hon sa. Men som min sponsor sa, det där är hennes problem och för hennes skull vore det bra om hon såg på sig själv istället för andra.

Jag har lärt mig ännu lite mer om mig själv och nästa gång något liknande händer kanske jag kan se det direkt och säga ifrån.

hela jag värker. Hela mitt väsen värker av sorg, utanförskap, otrygghet och förvirring. Den lilla flickan i mig som aldrig kunnat få ha de här känslorna innan gråter och det finns inget jag kan göra för att trösta henne.

Vill bara krypa upp i famnen på någon. Någon som håller om mig, stryker mig över håret och försäkrar att allt kommer att bli bra.

Jag orkar inte mer.

Jag vill inte mer.

Varför ska det här hända mig för. Det är så jävla orättvist.

Jag är så trött på mig själv. På mitt liv.

Det känns som om inget spelar någon roll. Jag vill bara ge upp och sova hela dagen. Vad är det för mening egentligen?
-------------------------------

Ut med det bara! Det är vad mina vänner på mötena säger. Så detta är väl bra. Och det känns faktiskt bättre efter att jag fått släppa ut det. Men jag blir ju trött också. Så väldigt trött..

Nu ska jag äta lite och ta nya tag sen.

Har precis haft möte med min sponsor och det är så himla bra. Jag är väldigt trött men också ganska tillfreds just nu. Jag berättade en sak för henne idag som jag inte har berättat för så många och det va himla skönt. Extra skönt eftersom hon förstår hela problematiken. Så nu ska klappar jag lite på mig själv :)

Om två veckor är jag också hos min pojkvän och får en helgs semester, underbart! Sol och värme och vi två i tre dagar :)

Bra läsning

igår va jag och hämta två böcker jag skickat efter, Flodhästen i vardagsrummet och Vuxna barn till alkolister. Jag började läsa den senare och oj, oj! Det va bra grejer. Hon skriver väldigt rörande och på ett igenkännande sätt utifrån barnets eget synvinkel och förklarar vad ens vrida världsbild och föreställningar kommer ifrån.

Många tårar trillade nerför kinden och det är bra.

Annars springer mitt liv på, och jag försöker hinna med. Det går väl sådär. Måste prioritera varje dag flera gånger och det är jobbigt.

De senaste två nätterna har jag sovit dåligt. Drömmer massa stressgrejer och även om jag sover i över 8 h så är jag inte utvilad när jag vaknar. Oerhört frustrerande. Och jag är ju inte dummare än att jag förstår att det är en signal jag själv för av min kropp att det är för mycket nu. Vill jag inte slå i botten behöver jag ta hand om mig själv. Det är det viktigaste i mitt liv just nu. jag är viktigast, inte någon tenta eller träning eller nåt annat. Prio på mig!!

Jag mår dåligt när min pojkvän mår bra utan mig. Om han har kul på egen hand så har jag väldigt svårt att glädjas med honom. Speciellt när jag mår lite sämre själv. Jag tänker att han inte behöver mig. Har roligare utan mig och inte saknar mig. Så tänker jag, trots att jag själv vet att jag tycker om honom lika mycket även när jag haft väldigt roligt med mina tjejpolare t.ex.

De här känslorna skulle jag vilja lära mig att hantera. Om jag blir mer trygg i mig själv och får upp min självkänsla så kanske det kommer. när jag inte behöver bygga min självkänsla kring bekräftelser utifrån utan att jag har den inifrån. Då kanske...


Tänk va skönt det skulle vara. Att inte behöva vara till lags hela j-la tiden. Att inte gå på högvarv och försöka förutse vad andra tänker för att säga och göra rätt sak för att försöka vara perfekt. Tänk va mycket energi man skulle ha över till annat....

Frustrerad

Jag är frustrerad och känner mig övergiven och ensam. Igår morse skrev jag ett väldigt gulligt sms till min pojkvän. Som jag inte fick nåt svar på. Och jag känner att jag nu är väg ner i det där dåliga hålet igen. Jag har ett så grymt behov av bekräftelse för att känna mig trygg i relationen och när jag inte får den blir jag väldigt osäker och arg. Och jag vill inte vara sån här, svag, beroende, osjälvständig. Jag hatar det!

Känner mig också lite utnyttjad. Att han tar mig för given. Jag ger ju så väldigt mycket, är sjukt lojal och samtidigt konflikträdd så det är läskigt. Så jag antar att han känner sig hur trygg som helst i relationen. Medans jag då inte gör det. Blir så arg när jag tänker på det. Arg på mina föräldrar, arg på mig själv, arg på världen. Men va fan hjälper det? Inte ett skit...

Jag är rädd för att uttrycka de här känslorna för min pojkvän för jag vill inte visa mig svag och beroende. Jag vill inte va i underläge. Men det beror väl på hur jag säger det. Om jag ställer krav och gör det på ett starkt sätt så hamnar jag inte i underläge utan tvärtom. Jag påpekar återigen hans svaghet när det gäller att uttrycka känslor. Frågar igen om han har tagit på allvar det jag har sagt om den där boken jag tycker han ska läsa (Män är från Mars och kvinnor från Venus). Kanske va arg, det skulle va nåt nytt... Och framför allt inte förminska mig själv och spela mitt "tyck-om-mig-för-jag-är-så-söt-och-snäll-kort", som jag så ofta gör. Jag får bli arg. Han kommer inte att dra för det. Om jag är arg så är jag det och då är det rätt. Jag har rätt att vara arg.

Första samtalet

Ringde precis min sponsor för första gången utan att ha nån anledningen egentligen, utan bara för att prata lite. Det va väldigt skönt. Jag känner mig trygg med henne. Behövde bara gråta lite och höra lite bra ord och så känns det bättre nu. Ska gå ut en sväng i solen innan det är dags att åka till skolan.

Man får va ledsen och tycka synd om sig själv en stund. Bara man inte fastnar i det och blir hjälplös. För det är jag ju inte. Jag är mest bara trött. Och det får jag vara. Snäll mot mig själv.

Jag känner mig trött och vilsen. Tar lite tid för mig själv istället för att gå på föreläsningar. Är så himla trött och vill bara gråta. Är lite rädd att gråtandet är sånt där gräva-sig-och-tycka-synd-om-sig-själv-gråt och den gråten är väl inte bra, eller? Jag skulle kunna ringa mig sponsor. Snart kan jag göra det...

I min värld finns det liksom nåt fullt med att gråta. Det har jag nog fått från min förra pojkvän. Men det beror väl på hur man gråter lite också. Just nu känns det som hopplös-gråt och det är inte bra... Men är det så, så får det väl vara så. Vad jag än känner så är det rätt!

Vem är jag? Vad vill jag?

Sitter och gråter för att jag inte vet vad jag ska svara på frågorna... Känns som jag hela mitt liv har gissat och fejkat och provat och anpassat mig för att vara "rätt". Jag härmar folk runt omkring mig och personer i filmer som i mina ögon är "rätt" eller lyckliga eller har nåt annat jag vill ha... Känner mig helt vilsen för jag vet inte vad som är jag egentligen och vad som är mina försöka att va till lags och passa in.

Ta min utbildning t.ex. jag kan inte säga att jag pluggar den för att jag vill eller att jag gör det av någon annan sjuk anledning. En strävan efter framgång och att va duktig och få bekräftelse... Sorg, förtvivlan och frustration.

När jag ser på förhållandet med mig pojkvän är det lite samma sak, ibland tror jag att jag bara låtsas för att jag vill vara kär och lycklig. Att jag blir glad och nöjd när vi gör saker som man ska/bör göra tillsammans med den man älskar. Är så beroende av bekräftelse att jag inte är helt säker på hur mkt jag tycker om honom, vad är sanna känslor och vad är bekräftelsebehovet liksom? Har också ett behov av att visa utåt att vi har det bra, att vi ska se kära ut och likn. Är det för att hålla uppe illusionen, att ingen ska kunna se att nåt är fel på mig? Jag som är så trevlig, rolig, smart och duktig. jag som är snygg och har ett fint förhållande. Inte skulle väl någon kunna tro att allt inte står rätt till. Fasader. Kontrollbehov. Rädslor.

Det blir för mycket när jag tänker så här mycket. jag kan ifrågasätta nästan allt i mitt liv och just nu hjälper det ju inte mig nånstans. En dag i taget. Andas. Bara sorgen över att jag inte känner mig själv eller har nån trygghet i mig själv och min personlighet räcker för att jag ska vara fast i soffan en hel dag.

Jag är duktig på att analysera och tänka, se mönster och dra slutsatser och det är egenskaper jag är stolt över och använder dagligen i plugget men när jag går för djupt i mig själv så kan det bli för mycket. Det är en fin gräns mellan att bearbeta och gräva ner sig. Ska ju öva på att vara snäll mot mig själv... Så nu ska jag gå och köpa lite saker för att göra matlådor inför veckan.

Har tagit ett moget beslut och till bringar lördagskvällen hemma i soffan istället för att gå ut. Det har känts som rätt beslut hela dagen men just nu känner jag mig bara.. misslyckad. Och övergiven. Anledningen tror jag är att jag nyss skype:ade med min pojkvän, som ska vara utomlands det här läsåret, och det kändes sådär. Han är ingen mästare på att prata i telefon direkt.. Och en del känslor jag hade när jag själv var iväg förra hösten kom tillbaka. Det blir så himla påtagligt att det här med att prata i telefon inte är vår grej. Att när man skalar bort det fysiska och vårt busande så finns det inte så mycket kvar... Eller är det bara så i mitt huvud. Jag får ju ingen bekräftelse. Bekräftelse, som jag är så desperat efter.

Iaf så känner jag mig lite misslyckad och övergiven för att jag sitter hemma ikväll. Jag skulle kunnat hängt på de andra men just nu skulle det bara va ett sätt att fly. Jag behöver umgås med mig själv, och inte att dränka mina sorger.

En sak till som jag blev irriterade på när vi skype:ade va hur jag i mitt bekräftelsesökande så tydligt tappar mig själv och gör mig till för att få lite, lite bekräftelse. Jag överger mig själv (som min sponsor hade sagt). Fy fan!

Skit också. Det blir ju så himla tydligt att det är relationen med min pojkvän som påverkar mig mest, är jobbigast att hantera och som jag också mår mest dåligt. Fan. Men ja, det är väl också den saken i livet som jag kanske mår mest bra av också. Fast det är klart jag har tänkt tanken att jag kanske inte klarar av/mår bra av att ha ett förhållande så som jag mår och fungerar nu... Men det där vill jag inte ta i riktigt, det är så fruktansvärt att tanka att jag inte skulle klara av att va tillsammans med den jag älskar.

Det blir en prövning, det här året, det förstår jag nu på allvar. Och för mig handlar det mycket om att uttrycka mina behov och sätta gränser trots att jag så gärna vill ha bekräftelsen. Man kan bråka över skype. Det är ok. Han kommer inte försvinna för att du blir sur eller arg. Och gör han det så får det stå för honom och då är han inte den jag trodde.

Det här är ju också ett sätt på vilket jag ska sätta mig själv först. För mig är jag viktigare än honom. Jag är viktigast! När jag skriver det sista börjar jag gråta. Det finns så mycket sorg i att det inte är självklart att jag är viktigast i mitt liv, utan att jag måste intala mig det. Är så jäkla arg på mina föräldrar som inte lärde mig detta. Fy fan! Jag har gått miste om så mycket i mitt liv, och jag går miste om saker hela tiden. Och jag kommer gå miste om många fler saker innan jag lyckas fungera bättre.

Härlig lördag kväll detta. Men det är väl bra antar jag. Ut med skiten bara. Jag vet ju att inget blir bättre av att sitta och skylla på mina föräldrar och lägga all energi på dom men det är ju inte så konstigt att jag har de känslorna och de måste jag ge uttryck för. Sen får man ta det därifrån men inte hålla inne saker mer.

Andas

Ska skriva nåt kort nu bara. Min sponsor va här nyss och hon är ju så klok och bra. Hon bekräftade att det jag gjorde i fredags och lördags va bra och framsteg. Framför allt att jag kunde berätta för min pojkvän hur jag reagerade och vad jag kände. Bra där!

Vi pratade också mycket om mitt sätt att bara köra på och inte känna efter hur jag mår och vad jag känner eller bara andas lite. Så nu strax ska jag öva på att bara sitta och inte göra något alls en stund. Se hur det känns... Jag som alltid har så mycket kring mig och har svårt att ta det lugnt.  Det låter väldigt skönt så vi ska prova :)

Sen sova. Är så hiskeligt trött

hej då älskling

Sa precis hej då till min pojkvän som kommer plugga utomlands det närmst läsåret. Skitjobbigt va det! Och det va skönt att få visa hur jobbigt jag tyckte det var och t o m han lyckades klämma fram en tår. Och det är stort för att vara honom.

Förra året va det jag som åkte men då vågade jag inte visa lika mycket, ville inte vara sårbar. Nu gjorde jag det och nu efteråt känns det skönt. Det finns liksom inget ogjort. Annars kan jag va ganska bra på att vilja säga eller göra saker men inte våga och sen slå på mig själv efteråt och känna att nåt saknades. Men de här sista dagarna har jag kunnat visa mig sårbar. Kunnat ta på de övergiven-känslorna och uttrycka mina behov och vad jag vill göra de sista dagarna. Det är bra av mig!

Nu när han har åkt så känner jag "jaha, då är det dags. Dags att bara fokusera på mig själv igen." Jag vet så väl att jag behöver den tiden också. jag behöver hitta en trygghet och grund i mig själv och dessutom kan det va bra att det inte finns någon distraktion hemma så jag får mer tid att jobba med mig själv.

Men usch, vad jag kommer sakna honom. Vi har kommit varandra så mycket närmre den här sommaren. I våras va jag lite tveksam till hur det skulle bli med oss, om vi skulle bli på riktigt. Det blev vi. Till stor del berodde det på att jag öppnade mig och släppte in honom. Han är lite enkel och ytlig på vissa sätt men hans hjärta är så stort och jag känner mig trygg och litar på honom.

Imorn ska jag träffa min sponsor igen och berätta att jag visade mina känslor och att jag då också fick se en liten tår.

Imorn ska jag också vara snäll mot mig själv och ta en mer tillbakadragen roll i ett stort projekt. Sätta mig själv först!

Stackars pappa

Inatt när jag inte kunde sova tänkte jag en del på sakerna jag och min sponsor pratade om. Om att jag tar hand om mina föräldrar. Jag kom att tänka på de jular jag och pappa firat ihop. Efter att mina föräldrar skildes hade han ingen annan att fira julen med (inte för att han frågade sina syskon). Och tanken på att pappa skulle sitta ensam på julafton kunde jag inte leva med.

Första julen va hemsk. Jag hade sagt till pappa att jag skulle komma, men på morgonen eller kvällen innan när jag ringer är han full. Han tycker synd om sig själv och säger att jag ska åka med mamma till mormor och morfar istället. Mitt ansvarstagande kommer in för inte ska väl stackars pappa vara ensam. Jag kan ju offra mig och åka dit och va med honom istället. Så jag tog en buss ut mot vad pappa sa och ägnade stora delar av min julafton åt att se på när pappa va ledsen och ömkade sig. Fy fan! Han är ju en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv. Fan för mamma också som inte övertalade mig och sa just det till mig. Som inte uppmuntrade mig att tänka på mig själv och vad jag ville och mår bra av.

Sedan firade jag och pappa de kommande jularna ihop och han va inte full någon mer gång för jag såg till att han alltid hämtade mig. Vi hade det väl ganska trevligt egentligen. Men egentligen ville jag fira tillsammans med min pojkvän, men eftersom jag tyckte för synd om pappa som skulle få sitta själv så gjorde jag inte det. De senaste åren har pappa träffat en ny kvinna så vi har inte firat jul ihop något mer och jag kan släppa lite för jag tänker att han inte är helt ensam.

Även min mamma har träffat en ny man och det är också väldigt skönt. Det första året jag hade flyttat hemifrån åkte jag hem nån gång i månaden för jag visste att mamma va själv annars. Hon är ju för f-n också vuxen! Får väl ta ansvar för sitt eget liv!

Gah! Nu när jag ser den här falska skulden och ansvarstagandet mår jag illa. Inte konstigt att man mår dåligt efter det man varit med om.

Maktlös.

"Det blir nog lugnt ikväll."

Det sa min pojkvän precis när han va hemma och vände för att hämta leg och fortsätta festen. Vad betyder det egentligen? Han va väldigt lugn, märkte bara att han va lite påverkad. För mig hade det bästa varit om han hade stannat hemma. Och hellre varit med mig än ute och ha roligt och härja med de andra. Fast jag kan ju se också att jag behöver vara själv och att det ska bli skönt att somna tidigt i soffan. Det är ju inte heller så att jag prioriterar honom när han sitter hemma själv, utan gör andra saker ändå.

Blir tokig på att jag påverkas så mycket av vad han gör och inte gör. Jag tar det väldigt hårt  att bli besviken. När en person säger att de ska göra en sak (eller jag hoppas det/ tolkar in det) och sedan inte gör det. Som nu, jag vet liksom inte vad som är rimligt att förvänta sig och jag blir frustrerad över att jag påverkas så mycket av det. Under dagen har jag ändå lyckats ganska bra med att inte tänka så mycket på när och hur han ska komma hem. Men nu är jag där igen. Ska försöka släppa det. Kanske också ska säga till honom att jag inte vill att han ska ge mig falska förhoppningar, eller vad man ska kalla det, eftersom jag blir så besviken.

Så här reagerar jag alltid när han ska göra något annat än att va med mig. En del av mig tycker att  han borde vilja vara med mig hela tiden, och när han då gör något annat känner jag mig övergiven, där kan vi snacka om sjukt. Jag vill ju inte vara med honom hela tiden utan ha ett eget liv också.

Se och acceptera. Vad jag än känner så är det rätt. Sätta mig själv först och inte få skuldkänslor för det.

Inte få skuldkänslor för att jag uttrycker mina känslor och behov trots att det kan va obekvämt/ovälkommet från den andre. Just nu inte ha skuldkänslor för att jag sa ifrån inatt och imorse.

Som min sponsor sa igår om att sätta gränser att det känns bra efteråt och att man måste öva. Inatt och i morse övade jag och min dag har därför varit bättre än den hade varit om jag inte hade gjort det. Bra där!

små steg.