Avsked

Har precis lämnat min pojkvän på flygplatsen. Han har varit här i två veckor och det har varit väldigt trevligt. Vi ses igen om 3 veckor och det är egentligen inte så länge. Det är min sista tid här i Spanien och en del av att det är jobbigt att skiljas är för att det väntar två intensiva veckor innan jag åker hem. Och jag ligger inte riktigt i fas med jobbet så jag är lite orolig över det. Men vad tusan gör det om det inte blir perfekt och de tycker att jag gjort det bästa de har sett. Suck på mina krav på min själv. Det kommer bli bra, så bra som det blir, inte perfekt men bra och det räcker.
På ett sätt är det också skönt att han åker för då kan jag hitta mina rutiner igen. Det blir ju lite speciellt när han är här och är ledig när jag jobbar och man vill passa på att njuta av att man är i ett häftigt land och göra trevliga saker.
Nu kan jag fokusera bara på mig själv igen och komma igång med träningen som blivit lite sporadisk nu när han varit här.

nöjd att jag låter övergivenhetskänslorna komma fram och få vara. Men sen prata med mig själv och se på verkligheten som den är. Han åker inte för att han lämnar mig. Jag är inte ensam bara för att jag är själv.

Ska bli skönt för förhållandet när den här perioden är slut och vi kommer in i lite mer vardag igen där man vet att på obestämd tid så ses vi typ dagligen. Det blir lugnare i mig då.
Nu när det har varit en begränsad tid som han varit här så får jag lätt vridna proportioner på tiden och ju närmre avsked vi kommer desto viktigare blir det att ta tillvara på tiden. Sista timmarna kan jag få ångest för att han går på toa eller måste duscha eller fixa nåt så vi inte kan utnyttja tiden maximalt. Istället skulle jag ju kunna se på det som att vi ju har massa tid framför oss om vi vill det. Men det är lilla jags rädsla för att saker ska försvinna. Det gäller att passa på nu för imorgon kan det vara annorlunda och då är det försent. Min uppväxtmijlö. När pappa var glad och nykter gällde det att passa på att göra saker för jag visste aldrig när han skulle vara full och onåbar igen.
Men det här är inte så. Visst vi kan göra slut och han kan lämna mig. Men jag är inte liten längre och beroende av någon annan på det sättet längre. Jag är vuxen och klarar mig själv med stödet från programmet, mina vänner och en högre kraft.

Tack.

möte med nykomling

Ikväll har jag träffat en kille som precis börjat gå på Al-Anon här i Spanien. Jag fick verkligen en ordentlig reality check på vart jag är någonstans. Han var så himla lik mig när jag kom och jag fick träna på att tänka mig in i hans situation och inte säga för mycket hela tiden. Vara mot honom som min sponsor var mot mig när jag var i början. Först tänkte jag inte på att det skulle bli så så jag var inte förberedd på det. Jag gick det på något sätt för att träffa en kompis. Jag har ju lite dåligt med socialt umgänge så tyckte det skulle bli trevligt bara därför.

Nu när jag tänker på det så gick jag nog in ganska mycket i rollen av att "veta bäst" och ha kommit så mycket längre. Inte så väldigt ödmjukt där. Nu får jag upp skuldkänslor för det och känner att jag gjort fel. Och jag skäms för det. Jag blev den där som ser sig som lite förmer och har en massa svar. Inte hela tiden. Jag ska inte vara för hård mot mig själv. Men den sidan kom fram och det var inte fint. Det känns inte bra. Jag ska prata med min sponsor om det. Och så kanske jag ska be om ursäkt för det till honom. Jag börjar med min sponsor imorn så får vi se vad det ger.

Jag tycker inte om att se den sidan hos mig, för jag har själv väldigt svårt för den. Men 10:e steget, jag inventerar vad jag gör och erkänner det. Att prata med min sponsor om det imorn också blir bra.

Det är ok. Jag är ok även om allt jag gör inte är ok. Jag får göra fel. Jag är inte fel. Jag är en underbar människa som tar ansvar för mina tankar och handlingar. Jag är inte perfekt men jag strävar efter att fortsätta utvecklas.


Tack för insikten. Både om de bra och de mindre bra sakerna.

Mamma oro

Idag ska mamma och henne man komma hit och hälsa på. 20 min innan deras plan ska gå får jag ett SMS som säger att trafiken är dålig i Stockholm och att de nog kommer missa planet. Jag hjälper dem ta fram numret till flygbolaget så de kan ringa och se om det går att göra något.
Inom mig bubblar massa känslor upp. ilska för att de är sena och inte har tänkt på att det kommer vara mycket trafik. Och dessutom en väldig oro när jag tänker på hur jag tror mamma är. Hon blir väldigt stressad och orolig och kan inte tänka när såna här saker händer. Jag blir likadan ibland. Och jag känner att det finns någon speciell upplevelse från när jag var liten då jag och mamma har varit någonstans och det är strul med biljetter eller vi missar nån buss eller liknande och mamma blir just på det sättet och jag verkligen kände hennes oro och har tagit upp den. Om hon hade varit rationell och tagit det lugnt hade jag också varit lugn och kunnat lita på att det skulle lösa sig. Men jag verkligen bilden av att hon blir handlingsförlamad och liksom säker på att det inte kommer att lösa sig.
Men jag kan inte komma på när det här var. Mitt försvar har förmodligen förträngt händelsen. Men känslan sitter kvar i mig. och det är samma känsla som när jag drömmer stressdrömmar ibland och bara går och går men aldrig kommer fram dit jag ska och missar vad det nu är jag måste göra.
Känslan är en blandning av rädsla för att allt ska gå under (helt galet perspektiv)
en känsla av hopplöshet och förvirring.
Rädslan för att det ska skita sig tar liksom över alla möjligheter att tänka logiskt och rationellt och lösa problemet eller inse att konsekvenserna inte blir så stora om det inte blir som det var tänkt.
en sida av mig vill gräva i känslan och verkligen försöka mana fram det där exakta minnet. Men det kanske finns en anledning till att jag fortfarande inte kommer ihåg det. Kanske kommer jag få tillbaka det senare, kanske inte.
Det viktiga är att jag kan säga till Emma att hur orolig och hjälplös jag än var då så är jag det inte nu. jag har jobbat mycket med att träna på att tänka "vad är det värsta som kan hända?" och det hjälper mycket.
Men just nu fick jag upp mycket ilska på mamma för att hon har projicerat den där intensiva oron på mig.
Jag kommer ihåg att jag också tagit ansvar för saker när vi rest ganska tidigt. När jag var i tonåren åkte vi på lite charterresor och då minns jag att jag fixade saker, frågade på hotell och sånt. Det är inte så konstigt egentligen. Men det som inte är sunt är att göra det för att mamma inte vill/vågar/orkar.
Hon är ju det yngsta barnet och har nog fått mycket fixat åt sig. Det är en typ av manipulation, hon tycker att mycket saker är läskiga eller jobbiga och vill att någon annan ska göra dem åt henne. Och det är väl ok om det är ibland och inte bara åt ena hållet.
Det var precis likadant jag gjorde med min förra pojkvän. Undermedvetet ville jag att han ska ta hand om mig och ta ansvar för mig. så att jag slapp, för det var ju jobbigt.

Mamma och hennes nya man är väldigt mycket så. han har ett stort bekräftelsebehov och vill hjälpa till och fixa och synas. Mamma utnyttjar det för att slippa göra saker. samtidigt hjälper han till mer och mer, även med saker hon kan göra själv och på så sätt tar han ifrån henne sina möjligheter att utvecklas och vara självständig. Och så fortsätter det bara, runt, runt, i en sjuk karusell.

Jäkligt dålig tajming att få upp alla de här känslorna nu när de kommer i helgen. inte så smidigt. (De bokade om flyget och kunde åka lite senare bara)
Eller så är det perfekt tajming att det är så.

Men skit vad jag är arg och ledsen!
Vet inte vad jag ska göra med det för samtidigt är jag väldigt trött. Och hungrig.

Jag vill liksom bara att min mamma ska vara den där trygga lugna förebilden. Att vi bara kan ha det trevligt och avslappnat ihop. Men det kanske är för mycket begärt. Jag kanske har orimliga förväntningar på en sjuk person och bygger upp för att bli besviken. Precis som jag gör med pappa. Det är ju inte så schysst mot mig själv.

Ska nog ringa min sponsor.