Tinande känslor

Idag har jag varit på yoga. Kände mig allmänt uppstressad och ur balans när jag gick dit och flera gånger under passet valde jag att inte pressa mig själv utan bara låta kroppen och sinnet få komma i samma takt. För det var vad jag behövde idag. Efteråt när vi gjort avslappningen och vi bara satt några andetag och kände in hur det kändes i kroppen sa instruktören att vi skulle observera och acceptera den känsla vi hade oavsett vilken det var. När jag gjorde märkte jag hur det växte upp en känsla av oro och ledsenhet i mig. När jag kom ut därifrån försökte jag att inte analysera varför den kom eller vad det var exakt. Inte intellektualisera utan bara låta känslan vara. Den lilla tjejens känsla av sorg, rädlsa för utanförskap och prestationsångest kom fram och jag lät det bara vara. Försökte inte prata med mig själv för att komma runt det utan bara vara i det. Det är ok att de känslorna finns. De styr mig inte men de finns där.

Det känns överlag som om jag börjar tina på riktigt känslomässigt. Har varit avstängd så länge och början av mitt tillfrisknande handlade mycket om att bearbeta de känslor och händelser som har hänt tidigare, framför allt när jag var liten. De tunga, jobbiga, svarta känslorna var tvungna att få komma fram först. Sen har jag sakta men säkert känt mer och mer, av alla sorters känslor och det här är nog ett fortsatt steg på vägen. Jag är mer närvarande i vardagen och de känslor som alstras under dagen får mer plats att komma fram under tiden istället för att tryckas undan för att släppas fram när det är passande eller själva bubbla upp när de inte går att hålla inne längre. Det här känns som ett mer sunt sätt att hantera mina känslor än hur jag har gjort förut. Det känns bra. Och det känns fint att yogan är en del av mitt tillfrisknande. de principerna som är grunden för yogan är ju väldigt lika de andliga principer som finns i 12-stegsprogrammen.

Ringde min sponsor förut också för att prata lite bara. Bland annat om det här med att försöka låta känslan vara och inte analysera den alltid. Hon sa att det oftast är så att när man är glad och i balans så analyserar man inte det. Då är det lättare att vara i känslan. Sen är det klart att det är skönare att vara glad än att vara arg, ledsen, besviken eller vad det nu kan vara. Men alla känslor som finns är lika "bra" och om jag kan låta även de känslor som jag tycker är jobbiga vara som de är så är det ett stort steg för mig. Givetvis ska jag tänka efter och analysera om en känsla blir väldigt intensiv eller om jag fastnar i den för att komma vidare. Men först när en känsla kommer upp så kan jag låta den vara ett tag för att se vad det är för nåt och säga till mig själv att det är ok. I situationen idag så har jag varit lite låg och trött men jag låter det vara. Allt är val, allt är som det ska. När jag tänker så så slappnar jag av och då lägger jag i alla fall inte på det där extra lagret av känslor som jag ofta gör, när jag blir orolig för att jag är ledsen eller rädd för att jag är orolig eller arg för att jag är arg osv. Försöka låta den primära känslan vara bara och inte lägga nån värdering i den. Det är väldigt lika yogan; att inte lägga nån värdering i hur långt in i en position man kommer utan bara acceptera och vara där och inte pressa för hårt för att vara någon annan stans.

Nu ska jag läsa lite i den fina godhetsboken innan jag somnar.

Tack för idag!

Går vidare

Inatt har jag drömt om min förra pojkvän. Att han kom tillbaka och att det skulle vara vi igen. Först var det som jag inte hade något val. Det var bara så; det skulle vara. Men sen kände jag väldigt tydligt att jag inte vill vara med honom utan med min nuvarande pojkvän. Det var tydligt, självklart och gjorde mig väldigt lättad.
Det är andra gången på senaste som jag drömmer så, inte exakt lika men samma innebörd. Och jag ser det som bekräftelser på att jag håller på att släppa honom på riktigt. Det är jag väldigt glad för! Om några timmar kommer min pojkvän hit nu och det ska bli så mysigt att ses!
Tack!

Andligt uppvaknande

Idag köpte jag en bok. Den heter Om godhet och är skriven av Desmond Tutu och en av hans döttrar. Redan på den första sidan ser jag liknelser med budskap i 12-stegsprogramen och även om boken är baserad på en kristen tro som jag har lite svårt för så går det inte att förneka att det här är en man som vet ett och annat om andlighet och Gud.
Den förklarar att alla människor är goda i grunden. Och att vi är älskade för att vi finns och lever och andas. Inte för någonting vi gör. Gud finns i varje andetag och även om logiken kämpar emot så säger varje cell i min kropp att det är sant. Det enda som är viktigt i livet är kärlek. Sök kärleken och finn frid. Följ ditt hjärta och bli hel. Magiskt!
Känslan i min kropp går inte att beskriva. Lättnad, glädje, tacksamhet, värme, lycka kanske. Allt på samma gång. Och om jag tar ett stort andetag så känner jag hur det kittlar i mitt hjärta. Några fler dammar brister i mig och ur flödar en känsloflod som jag inte kan definiera.

Och nu finns bara ett leende på mina läppar och tacksamhet i mitt hjärta.

Vart än den här resan för mig kommer jag alltid ha med mig den här kärleken. Vad jag än gör, vad som än händer, så kommer jag alltid vara älskad, bara för att jag finns och är jag.

Oro inför det nya

Igår var jag på mitt första ACA-möte i stockholmsgruppen. Det var ganska jobbigt faktiskt. Jag hade inte förväntat mig det utan tänkt att det skulle kännas lugnare och att det skulle vara skönt att gå dit. Istället blev jag orolig. Lilla tjejen tyckte det var läskigt med en ny grupp och när hon märkte att hon inte kände den kärlek och värme som jag känner på mötena hemma blev hon rädd. Rädd för förändringen och att det inte skulle bli bra. Rädd för att allt skulle bli dåligt igen och att vi skulle falla tillbaka i gammalt mående och destruktiva mönster. Under mötet kunde jag ändå landa efter ett tag men när jag skulle dela var det väldigt jobbigt. Jag satte mig själv utanför jämför med de andra och målade upp bilder om vad de tänkte om mig och att jag inte passade in där. Jag delade om min oro för det nya och att det var läskigt med en ny grupp. Det kändes bra då och jag är stolt över att jag delade om precis det som jag kände då. Men sen när mötet var slut och det var dags att gå fick jag väldigt mycket hemlängtan. Jag pratade inte nåt med någon efteråt, det var ingen som tog kontakt med mig och jag tog inte kontakt med någon heller. Istället gick jag, utan att säga något. När jag gick därifrån kollade jag vad klockan var och insåg att precis då började aca-mötet hemma. Det fina fina fredagsmötet. Där jag känner mig hemma. Helt accepterad. Där kärleken och värmen lugnar mig. Det brast för mig då och tankar gick igång om att det här aldrig skulle gå bra. Lilla tjejen drog paralleller till min period i Singapore och att det inte gick speciellt bra. Hon är fortfarande rädd. Den trygghet jag byggt upp hemma är jag så väldigt tacksam för och det är mycket värdefull för mig. Att välja bort den för att flytta hit är läskigt. Jag gick med tårarna rinnande på kinderna på gatorna i staden där jag tänker att jag vill bo. Det är mycket folk ute som är fredagsglada. Jag försöker prata med lilla tjejen. Säga att det är ok. Låta mig få vara rädd, ensam och orolig. Jag bad en tyst bön. "Hjälp. Hjälp mig." Jag skrev också, till en fin vän och min pojkvän. Bra att sätta ord på känslan och att få kontakt för att inte känna mig ensam. Det hjälpte och jag lugnade mig.


Lilla tjejen är fortfarande orolig nu och även den vuxna sidan i mig blev det när jag insåg att det kommer ta ett tag att bygga upp samma trygghet på en ny plats. Dessutom hade jag behövt ett vanligt möte igår för att ladda bra känslor efter den senaste veckan. Det kommer nog ta ett tag att komma in i att bo här istället. Jag måste ha tålamod och inse att det tar tid. Men jag vet att det kommer bli bra. Om jag fortsätter att göra bra saker. Nästa helg åker jag hem och då ska jag både träffa min sponsor och gå på möte och det känns riktigt bra.
Det kommer att ta lite tid och det är ok att det gör det. Jag måste bara vara observant på hur jag känner och ta hand om mig själv så länge. Känns väldigt skönt att jag under våren både kan gå på möten hemma och här för att ladda energi hemma och komma in i gruppen här under tiden. Så kan jag förhoppningsvis bygga upp något liknande som det underbara som jag har hemma.

Jag kan ju faktiskt ringa mina ACA-vänner mer också. Be om flera av deras nummer och fortsätta att få hjälp och stöd genom dem.

Skuldkänslor

Nu har jag och min pojkvän ju gått över till att ha distansförhållande igen. Om nån vecka ska jag tillbaka till skolan och ha ett seminarie med vår handledare på måndagen och har tidigare sagt till honom att det ju vore trevligt om vi kan ses nåt den dagen, så han håller den lite fri. Nu fick jag en förfrågan från min gamla chef om att gå in och ta ett lektionspass just den dagen för de har tydligt väldigt svårt att få tag i nån. Jag känner att jag vill hjälpa till för jag har sagt nej en hel del tidigare och den chefen har varit väldigt schysst och det skulle inte vara så jobbigt att göra det. Dessutom är ju ett tillskott i kassan alltid välkommet. Jag tar upp det med min pojkvän för att bara känna av så han inte har planerat nåt eller blir för besviken och det är lugnt med honom. Det känns bra medan vi pratar men skuldkänslan kommer krypande. Nu när jag skriver ner det lugnar det sig.
Jag är så väldigt noga med att inte anpassa mig för mycket, göra det jag vill liksom och känna att det är ok att välja att göra annat och inte vara med honom i bekräftelsen hela tiden. Leva mitt eget liv och ta hand om mig själv, men med balans och kompromisser med honom såklart. Det har jag svårt för. Att ha balans i det här.
idag blev det nog stort för i samma veva sa han att han kommer hit på söndag, och då får jag skuldkänslor när jag prioriterar något annat före och så berättar han att han kommer hit i helgen.
Men det är ok. Han reagerade inte så mycket och hade inte ens koll på om han skulle kunna vara ledig den tiden då jag nu ska jobba. Hade ju blivit väldigt besviken om jag tackat nej till jobbet för att jag tänkte att vi skulle ses och sedan måste han plugga eller nåt.
Nu tog jag bara upp det, rakt av, frågade om han planerat nåt annat och gjorde det jag ville. När känslorna kom upp efteråt så skriver jag ur mig dom. Bra.

Dessutom är jag glad att jag kan visa mina känslor mer mot honom. För när han sa att han skulle komma i helgen så visade jag att jag blev väldigt glad. Det har jag också haft svårt för.

Mardrömsrädsla

Igår kväll när jag skulle sova fick jag upp väldigt starka känslor av rädsla, ensamhet och oro. Jag såg på en spännande lite läskig deckarserie och känslan i den fastnade i mig. Det fanns en aspekt i serien som anspelade på sexuellt utnyttjande och en dominant, smart, falsk, elak man och det är ju detta scenario jag framför allt drömde mina mardrömmar om. Så det var nog inte så konstigt att den lilla tjejen blev orolig. Men jag hanterade det bra. Sa till mig själv att det var ok. Sedan sökte jag stöd utifrån genom att sms:a en kompis för att dela ur mig känslan och inte känna mig ensam. Dessutom så bad jag och pratade ganska länge med mig själv.

Återigen blev känslan så stark för att jag blev orolig när jag fick upp rädslan. Förra hösten när jag drömde så fruktansvärt mycket mardrömmar var det väldigt jobbigt och tog mycket energi. För mig var mardrömmarna en direkt koppling till den kamp som pågick inom mig där jag gick emot mina rädslor och bröt mot försvarsmekanismerna jag använt tidigare, jag pratade, kände och började erkänna hur verkligheten såg ut.

Jag försökte säga till mig själv att det var ok. Och om jag skulle komma in i en period av mardrömmar igen så skulle det gå bra ändå. Det skulle vara jobbigt, men inte farligt. Jag skulle vara trött, men inte dö. Det skulle gå över förr eller senare och jag skulle klara det. Att säga så till mig själv gjorde att jag kunde släppa rädslan och oron som var för at en sån period skulle börja och då fanns det inte kvar så mycket av den ursprungliga rädslan heller.

Flyttad

Sitter i min nya lägenhet i den nya staden och känner mig lite rastlös... Det har känts ganska lugnt hela dagen. Har varit lite stressad och så men inte så farligt. Det blev inte heller så stort att jag inte fick in allt jag ville ha med mig i bilen och fick packa om och lämna mycket saker. Jag var noga med att få med mig många saker jag tycker om så att jag ska känna mig hemma och trygg här. Jag gör det lättare om jag har fint runt mig och trivs. Och det är nu väldigt mysigt i mitt rum så det är skönt. 

Det var lite jobbigt när min pojkvän åkte. Blir alltid mycket större för mig att skiljas när det är han som åker. Nu var det ju ändå jag som flyttade och ändå känner jag mig övergiven... lite konstigt. Vi har så länge nu umgåtts så mycket så det blir en stor omställning nu när vi under våren kommer ses betydligt mindre. Men det kommer gå bra. Jag är inte orolig för det egentligen. Det är bra för mig att vara ensam också. Men jag kommer sakna honom såklart. 

Anledningen till att jag är orolig är nog dels inför imorgon då vi ska börja med vårt exjobb. Och det är väl inte så konstigt om det är lite spänt heller. 

Jag har tränat idag på att inte tycka att oro och stresskänslan är jobbig och det har gått ganska bra. Om den får finnas där lite så blir den inte lika stor. Och framför allt så förvärrar jag det inte genom att bli orolig för att jag är orolig. Det är jag väldigt bra på annars. Att bli arg för att jag är arg. Ledsen för att jag är ledsen. Orolig för att jag är arg. Ledsen för att jag är orolig. dubbla känslor liksom. Istället för att acceptera grundkänslan och låta den få vara som den är. Det behöver jag träna på mer. Jag gör det ju så mycket värre för mig själv genom att inte acceptera känslan. Så idag har varit ett framsteg.

Var sak har sin tid?

Är lite delad i mig själv och det har jag varit ett tag nu angående mitt tillfrisknande. Dels är jag lite förvirrad i att det är lugnt och blir lite förvirrad av det. När det är stormigt i mig har jag lättare att förstå att jag utvecklas och gör rätt saker. Jag har fortfarande svårt att ringa mig sponsor och bygger upp det som en uppgift som jag inte utför. Jag vet att i tillfrisknandet behöver jag stöd, råd och inspiration, men just nu har jag inget direkt att dela. Jag tycker att jag pratar bra med mig själv och lilla tjejen och bland annat härigenom och på möten får ut det jag behöver och kan vända destruktiva tankegångar och inte agera destruktivt. På nåt sätt tror jag att jag bygger upp det som att samtal till henne måste bero på stora saker och att när det inte är så stora saker så kan jag höra hennes röst och säger till mig själv det jag behöver höra. Nu när jag skriver känner jag också att en del av mig ser det som ett misslyckande att ringa. Eftersom jag inte använt henne så mycket senaste månaderna betyder det att jag klarar mig utan hennes hjälp. Och att ringa nu blir då på nåt sätt ett misslyckande och ett erkännande av att jag inte gör det. I och för sig gjorde jag ju helt annorlunda när jag ringde för att ventilera tankarna på gränssättningen mot pappa. Då var det inte svårt att ringa.
I bland målar jag upp henne i mitt huvud med pekpinnen och att hon vill tillrättavisa mig. Det är ju inte sant, men ibland uttrycker hon sig hårt och därför har min motståndssida valt att måla upp henne som att hon inte förstår. Men det finns stora skillnader mellan oss och på många sätt förstår hon inte mig. Sedan ligger det väl en hel del i att det är upp till mig att förklara för henne och låta henne förstå också.... Lite tänker jag ändå att under min första del av den här resan behövde jag hennes värme och lugn. Men framöver kanske jag behöver en annan typ av sponsor, jag vet inte. Men jag kommer i alla fall fortsätta den här relationen tills jag är klar med min första omgång i stegen, och så länge det är rimligt att vi kan ses med jämna mellanrum.

En vän sa till mig idag att var sak har sin tid. Och det ligger kanske en del i det för mig. Jag är nu på väg ut i arbetslivet och känner mig väldigt taggad på det. Jag har de senaste åren gjort en väldig resa och tillfrisknat mycket. Jag har sörjt, förstått och ser nu på mig själv på ett helt annat sätt. När jag är klar med min första omgång i stegen kanske det är dags att ha fokus i mitt liv på något annat ett tag. Givetvis kommer jag fortsätta gå på möten och ha med mig principerna, men jag kanske låter andra saker få mer plats när jag har städat i det gamla. Känner till stor del att jag håller på att skifta från att leva i det förflutna till att leva i nuet och då är det kanske inte så konstigt att jag vill ha mer fokus på nuet också?

Jag förstår väldigt väl att vissa delar av de här tankarna kan vara mitt egensinne som spökar och att delar av det kan tolkas som varningssignaler för att jag är på väg bort fån programmet. Jag skriver dem ändå för det är så jag känner. Och jag tror inte att det är så faktiskt.
Äh, egentligen har jag ju ingen aning om vad jag kommer ha behov av om ett halvår eller ens en dag. Så varför sitter jag och lägger upp planer för det. Lite som att jag försvarar mitt agerande inför mig själv också.... Det skulle kunna vara ett varningstecken... suck.. När jag tänker på vad min terapeut skulle säga så blir jag lugnare. Jag har ett jobb att göra, men att det är lugnare och att andra saker får ta plats nu är helt okej.

Nu dags att börja förbereda mig för att gå till kvällens ACA-möte. Jag som får öppna idag också och göra service så att det blir ett möte.
Tack!

Vara sann mot mig själv

Idag har jag skrivit jobbansökningar. Inte helt lätt. Framför allt tycker jag det är svårt att veta vad jag själv vill och vilka jobb som passar mig. Dessutom att känna att det är ok att ett jobb inte passar mig. Alltså att vara sann mot mig själv och inte bara försöka vara den de vill att jag ska vara. Men det är en hårfin gräns när jag försöker sälja in mig och samtidigt känna att jag inte skriver något jag inte kan stå för. För mig är det väldigt viktigt att vara i ett sammanhang där jag trivs och kan vara mig själv och känslan för ett företag och deras företagskultur får väldigt stor betydelse. Försöker att inte göra så stor sak av det och söka mycket, även sådant där jag känner mig lite tveksam. Jag kan ju alltid kolla läget och välja bort det senare om jag kommer dit.


Igår hade jag en situation där kände att mitt sätt att hantera den har utvecklats väldigt mycket och skapar inte lika mkt oro som det gjort tidigare. Jag var hemma hela eftermiddagen igår och hade halvt och halvt bestämt med min pojkvän att han skulle komma efter skolan. Jag hörde ingenting och istället för att irritera mig på det så gjorde jag det jag själv ville till dess att det var dags för att laga mat. För om han skulle komma kunde jag ju vänta lite så vi kunde äta tillsammans. Så jag ringde och frågade om och isf när han skulle komma. Hur jag handlade har nog inte förändrats så mycket mot förut men vad som hände i mitt huvud har det. Det snurrade inte lika mycket tankar om att jag känner mig utnyttjad som ska sitta hemma och vänta på honom för jag gjorde det jag ville och anpassade mig inte efter om han skulle komma. Dessutom så målade inte min hjärna upp scenarior lika mycket om att han inte skulle komma, eller göra det väldigt sent. Det här är inte stora saker, men exempel på vardagssituationer som om jag inte kan hantera dem kräver mycket energi och skapar oro. Det är skönt att se att jag utvecklas i de små sakerna också. Jag pratar med mig själv och låter förnuftet få styra istället för falska sanningar.

Tankar om matproblematiken

Häromdagen pratade jag med en vän i ACA, hon berättade att hon även går i ett 12-stegsprogram som heter OA (overeaters anonymous). Det är ett program för personer som har problem med tvångsmässigt ätande både för de som äter för mycket, för lite, som pendlar mycket i sitt ätande eller på annat sätt har en tvångsmässig relation till mat. Jag blev nyfiken för min relation till mat är inte riktigt vad jag vill att den ska vara. Jag har någon typ av känslomässig koppling till att äta, någonstans i mitt huvud sitter det en liten röst som säger att ätande gör mig glad, får mig att må bra.  Främst yttrar det sig i min oförmåga att säga nej till sötsaker, framför allt bakverk av alla de slag. Men det gäller även för vanlig mat. Jag har svårt att sluta äta, även om jag känner mig mätt. Och om det erbjuds mat så äter jag även om jag kanske inte är hungrig. Förr var det här väldigt utpräglat och jag kunde väldigt sällan ha sötsaker hemma utan att äta upp alltsammans på en gång. När jag var liten åt jag väldigt mycket godis, kakor, chips och onyttigheter och jag tror den känslomässiga kopplingen kom på den tiden. Jag minns att jag gick upp på nätterna och åt kakor, under en period hade mina föräldrar till och med hänglås på skafferiet. Dessutom så fick vi överlag glass och kakor ganska ofta. Sedan på helgen hade den här typen av mat en speciell betydelse för mamma och mig. När pappa var full på fredag- och lördagkvällarna brukade vi sitta alla tre i soffan medan jag och mamma ignorerade honom så gott vi kunde. Desperat och på helspänn försökte vi låtsas som att han inte var där och jag minns min ilska och frustration när han skulle lägga sig i eller överhuvud taget prata med oss. Ibland satt han bara där och halvsov i sitt hörn av soffan, ibland snarkade han lite, och andra gånger gjorde han försök att prata med oss, men det gick sällan bra. När han till slut gick och la sig, vilket brukade vara ganska tidigt, tog mamma och jag fram godsakerna. Då kalasade vi hejdlöst på glass, chips, läsk och allt vad det kunde vara, ofta allt på samma kväll. Det var våran stund, då hade vi trevligt och tog hand om varandra, tittade på TV, skrattade och sen somnade jag ofta i mammas knä och hon pillade mig i håret. Så det kanske inte är så konstigt att jag har svårt att avstå från den typen av godsaker. Den lilla tjejen har lärt sig att det hjälper, att det ger tröst, dessutom ger ju socker en effekt rent kemiskt i form av en kick och när denna även har en psykisk koppling blir det väldigt starkt för mig.

Förutom att jag har svårt att säga nej och sluta äta när det är gott så har jag även varit nära att sätta fingrarna i halsen vid några tillfällen. Men tack och lov har jag inte gjort det. Det har varit gånger så jag satt i mig stora mängden av något onyttigt, typ glass eller nåt bakverk. Men här min inre styrka hjälpt mig och sagt till mig att det inte är bra. Att jag bara förstör genom att spy. Att jag får ta konsekvenserna av att ha ätit för mycket och välja att göra annorlunda nästa gång. Sjukt, va tacksam jag är för den rösten idag! En kompass som liksom hållit mig hyfsat på banan.

Förutom att jag i perioder ätit mer än vad jag vill har jag i nästa period haft nolltolerans och blivit tvångsmässig med att äta nyttigt och hälsosamt. Det är inte heller bra, jag kontrollerar och straffar mig själv. Dessutom så motiverar jag mig själv till att äta nyttigt på ett destruktivt sätt. Säger till mig själv att om jag äter något onyttigt så är jag äcklig till exempel, eller att jag måste äta den eller den frukten eller vad det nu kan vara för att den ska skydda mot cancer eller nåt annat läskigt. Det här är ett dåligt sätt att motivera sig själv på. Om jag istället väljer att äta nyttigt för att jag tycker att det är gott och väljer bort godis för att jag vet att jag får ont i magen av det så är det en konstruktivt sätt att motivera mig. Morötter istället för piskan. Ger mindre ångest.

I mitt tillfrisknande handlar det mycket om balans, alla aspekter egentligen. Att inte se saker som svart eller vitt. Att inte göra allt eller inget utan kunna hitta en medelväg. Så det har jag tränat på mycket just med mat. Att äta bra för att jag mår bra av det, men inte straffa mig själv utan unna mig något som är onyttigt men som jag tycker om emellanåt.

I alla fall, jag ska nog prova på att gå på ett sånt möte.Utvecklas till att Eftersom det är ett 12-stegsprogram så vet jag också hur det fungerar, vilka principer det bygger på och känner mig trygg med att gå dit.  Även om min relation till mat är bättre nu så kan ett sånt möte ge ny kunskap och en möjlighet för mig att förbättra den ytterligare. Att göra förändringar handlar mycket om kunskap. När jag får kunskap och förstår hur saker hänger ihop och ser på mig själv och mitt liv helt ärligt så kan jag göra förändringar. Kunskap, ärlighet och att gå till handling. Just att gå till handling är något min sponsor pratar mycket om. Att när jag ser och förstår så måste jag våga agera också för att göra en förändring. Det räcker inte att bara gå på möten och prata, jag måste ut i verkliga livet och handla också. Träna. Gå emot mina rädslor. Det är då jag utvecklas. Så jag ska definitivt ta mig till ett OA-möte och se vad det är för något och få lite nya infallsvinklar. Jag menar, det värsta som händer är ju att det inte ger mig något och då vet jag ju det i alla fall och då har det ju gett mig den kunskapen i alla fall.

löften till mig själv

Ibland lovar jag mig själv att jag ska göra vissa saker, eller jag bestämmer mig i alla fall väldigt tydligt för dem. Sedan händer det mer eller mindre ofta att jag inte fullföljer. Framför allt har jag noterat det på sistone när det gäller min yoga och att fortsätta mitt stegarbete. Som jag skrivit tidigare. Efteråt när jag inte fullföljer så blir jag besviken på mig själv och känner mig dålig. De negativa tankarna kommer fram om att jag är dålig som inte gör det jag vet att jag mår bra av. Tidigare idag lovade jag mig själv att jag ska yoga ikväll. Jag insåg att när jag inte fullföljer så sviker jag mig själv. Jag säger att jag ska göra en sak men gör en annan, och sedan bagatelliserar jag det genom att säga till mig själv att det inte gör något och att jag kan göra det en annan gång istället. Och det här påminner jag om pappa. Han sa en sak, att imorgon ska vi åka och bada eller den här gången ska jag inte dricka, och sedan så fullföljde han inte vad han hade sagt. Det är samma beteende som jag har mot mig själv. Jag säger till min lilla tjej att jag ska göra vissa saker, men sen fullföljer jag inte. Det är inte bra, för det precis sådant beteende som gör att hon har svårt att lita på mig. Och om hon inte litar på mig så använder hon sina försvarsmekanismer för att skydda sig och livet blir mindre hanterbart. det här är en stor grej för mig och hur jag lever känns det som. Att ord för mig inte är så viktiga för att jag lärde mig aldrig det som liten. Mamma eller pappa kunde säga en sak ena dagen och sedan gällde inte det nästa dag. Det är ju det här, tillsammans med min förra pojkväns svek, som gör att jag har så svårt att lita på andra människor. Det är inte så konstigt att jag inte kan vila i och lita på min pojkvän när han säger att han älskar mig eller visar det väldigt tydligt en dag, för jag har lärt mig att det kan ändra sig till nästa dag. Om jag ska kunna öka mitt förtroende och minska min oro för sådana saker så måste jag nog först och främst börja med att stå för vad jag säger till mig själv. Och även tänka efter innan jag bestämmer mig för saker så att jag inte sätter upp orealistiska perfektionistiska planer och sedan piskar mig själv att följa dem. Nej, balans, inte svart eller vitt. Men överlag träna på att när jag säger att jag ska göra något så har jag tänkt efter och sen fullföljer jag det. Lilla tjejen har blivit sviken många gånger redan och jag kan inte skydda mig helt från att andra sviker mig men jag kan definitivt bestämma mig för att inte svika mig själv.

Du är viktigast i mitt liv. Jag ska jobba för att alltid vara ärlig mot dig och sätta dig först. Jag ska bättra mig på att hålla det jag lovar. Jag finns här. Du och jag. Alltid.

Sista Eleonora-gruppen

Ikväll ska jag för förmodligen sista gången gå på gruppen på Eleonora. Det känns vemodigt och tråkigt för det har gett väldigt mycket att gå där. Och jag märker att jag har saknat det nu när det har varit juluppehåll. I den gruppen är det lite mindre allvar än i ACA på nåt sätt. En lightversion kanske man kan säga. Två kvinnor håller i gruppen och det märks att de har gjort det länge för de är helt underbara. Värma, ärliga, avslappnade människor. Jag kommer sakna dem väldigt mycket. Det har varit en trygghet att komma dit, en trygghet som jag inte känt på så många platser. Men vi får väl se, det kan ju vara så att våra vägar korsas igen.

Det är lilla jag som är rädd. Hon har varit trygg där och känt sig välkommen och omtyckt. Hon är rädd för förändring. Men det kommer gå bra. Jag kommer fortsätta att ta hand om dig. Ge dig kärlek och trygghet. Alltid.

Jag är så ofantligt tacksam för att det finns en sådan verksamhet som Eleonora-gruppen. Det går inte att förstå hur många människor som har fått hjälp till ett bättre liv genom dem. Som fått en ökad livskvalité, det inte går att mäta i guld. Fantastiskt! Och jag är en av dem.

Tack!

Negativa tankebanor

Idag är jag lite stressad i kroppen. Känner mig lite olustig till mods. Vet inte riktigt varför. Lite kan det vara övergivenhetskänslor för att min pojkvän började skolan igen den här veckan och jag är alltså ledig själv. Det kan också vara för att jag snart flyttar och det är mycket förändringar på gång och jag vet inte hur mitt liv kommer se ut i höst. Det skapar en del oro tror jag. Men det är väl naturligt. Jag försöker prata med mig själv och att det kommer lösa sig och att jag ska göra vad jag kan för att se till att det gör det och sedan lämna över. Tror också att oron ligger i att jag inte gör vad jag behöver just nu. Jag har varit ledig länge och efter att ha vilat ut tänkte jag att jag skulle komma igång och få lite rutiner för att njuta av att vara ledig och ta vara på tiden. Framför allt är det yogan och stegarbetet som jag inte är nöjd med hur jag hanterar det. Jag skjuter upp det och hittar på ursäkter. Undrar varför jag känner sånt motstånd... Jag vet att båda sakerna gör att jag mår bra, det säger erfarenheten mig. Vad gäller stegarbetet har jag nog lite skuldkänslor för att jag har låtit det ligga ett tag nu. Målar upp min sponsor med pekpinnen i högsta hugg, men det är ju inte så. Det känns som att lilla jag är obstinat och sitter med armarna i kors och inte vill någonting. Jag vill inte göra något kul och inte nåt tråkigt typ. Och återigen är det som att jag inte tycker att jag är värd den ansträngningen och ett yogapass eller en sunds tänkande på frågorna innebär. Om jag måste göra den ansträngningen för att få positiv energi är jag inte värd det. Det är för jobbigt. Konstigt. Och elakt. Jag saboterar för mig själv. Här är inga starka rädslor inblandade tror jag. Utan det är nog min inre kritiker som slår på mig själv. "Yoga är töntigt och att jag kan skjuta upp stegarbetet."

Jag gör inte det jag vet att jag vill göra för mig själv egentligen. Och sen så slår jag på mig själv för att jag inte har gjort det. Jag straffar mig själv dubbelt. Usch.

Snälla hjälp mig hantera de här tankarna och att agera annorlunda. Att ge mig själv kärlek genom att ge energi på saker som jag vet att jag mår bra av.

Intellektualisering

På ACA-mötet i fredags var den en av de andra som delade om att han intellektualiserar sina känslor istället för att känna dem. Alltså att när en (oftast jobbig) känsla kommer upp så börjar man tänka på vad den kommer ifrån och hur man kan göra för att den inte ska komma upp igen och så vidare. Alltså att tänka istället för att känna på känslan, vara i den och låta den få komma fram och vara. Det här är något jag känner igen mig i mycket. Jag är ju generellt duktig på att förstå, analysera, dra paralleller och se samband, bra analytisk förmåga helt enkelt. Det gör att jag har väldigt lätt att just gå in i tänkandet när jag får upp en känsla. Vad kommer den ifrån? Varför kommer den här känslan upp? Det är mycket till detta tänkande som jag använder den här bloggen. Givetvis är det viktigt att förstå, speciellt för mig tror jag. För då kan jag göra annorlunda och när jag förstår varför jag hamnar i en känsla kan jag vända mina tankesätt och hamna i mer positiva tankebanor. Men samtidigt som det är viktigt att förstå så är det viktigt att låta känslorna få finnas och inte trycka undan. Alla känslor får finnas. De kan få vara där och så kan jag ta på dem, känna in det och då går de oftast över lättare också än när jag trycker ner dem. Det gäller att ha en balans mellan känslan och förnuftet. Att inte motarbeta känslan utan låta den finnas, sedan när jag har känt på den och sagt till mig själv att det är ok så kan jag använda mitt förnuft till att vända osunda tankebanor. Det här har jag blivit väldigt mycket bättre på, men är något som jag måste fortsätta att träna på. På nåt sätt ligger det ju nära att ge upp, acceptera var man är och erkänna sin maktlöshet. Steg 1 helt enkelt.

Falska sanningar

På ACA-mötet idag identifierade jag några falska sanningar som jag inte sett förut. Det är jag som är runt 20 som målar upp scenarior där min pojkvän är egoistisk, dryg, elak, nedlåtande och en lögnare. Det är dels de här tankegångarna som gör det så svårt för mig att förstå att han verkligen tycker om mig och som gör mig så förvånad när han visar det. De här bilderna är de försvar som jag fick med mig ur mitt förra förhållande. Där jag utan förvarning fick veta att min pojkvän varit otrogen. Så även när min nuvarande pojkvän väldigt tydligt visar att han tycker mycket om mig så har jag svårt att lita på det. Därför går mitt försvar igång för att skydda mig från besvikelse tror jag och säger att han säkert är annorlunda när han är med andra och att han säkert inte är ärlig med vad han verkligen tycker och tänker. Typiska trust-issues. Och den här falska sanningen som jag skapar skadar mig, jag plågar mig själv med den. Och saken är ju att det kan vara sant. Han kan vara oärlig och falsk och han kan komma att svika mig. Men det verkar inte så om jag försöker se objektivt på det. Och framför allt så hjälper det mig ju inte att tänka ut det i förväg om det nu skulle hända någon gång i framtiden. Om det händer så händer det och jag kan tyvärr inte skydda mig från att bli sårad. jag kan bara lita på att jag kan hantera det och att det kommer bli bra ändå. Tror att en del av det kan vara att jag inte vill känna mig så dum igen. Att jag har gått runt på rosa moln medan han bara spelar. Att andra ska veta sanningen och skratta åt mig som inte förstår hur det egentligen ser ut. Som inte ser igenom bluffen. Så känner jag. Det är nog en ytterligare anledning till att jag har svårt att visa tillgivenhet bland hans kompisar. Att de liksom ska veta nåt som inte jag vet och så håller jag på som om allt är som vanligt. Fan det här är ju bara min gamla pojkvän som snurrar runt igen. Det är ju himla elakt mot mig själv också att måla upp elaka bilder och mata mig själv med. Det är som när jag försöker förutse katastrofer i vardagen som att bussen ska köra i diket eller cykelbromsarna ska sluta fungera i en nedförsbacke. "Vad gör du om det här händer? Hur hanterar du det? Det kan hända. Nu. när som helst. Var beredd!"  Haha, alltid redo.. Suck. men det är samma sak med de här tankarna om min pojkvän som falsk och elak. Och att han skulle förändras och helt plötsligt är allting annorlunda. "Det kommer att skita sig förr eller senare, så var beredd." Det kan ju hända. Men det hjälper mig inte att tänka på det hela tiden. Jag skulle kunna hantera det. Jag skulle överleva. Jag skulle bearbeta och jag skulle gå vidare. Fruktansvärt ont skulle det göra men jag dör inte. Så snälla hjärnan sluta hjälp mig med att vara beredd på sådana saker. jag förstår att du försöker hjälpa mig och skydda men dina metoder fungerar inte. De förstör bara.

Utanförskap

När jag tänker på de vänner jag har nu och de jag har haft tidigare gör jag en tydlig uppdelning mellan de som vet om min bakgrund och som jag kan vara ärlig med och dem som jag inte har berättat för. De vänner som vet blir väldigt viktiga för mig medan de som inte vet nästan degraderas till bekanta och inte riktiga vänner. Eftersom det bara är de senaste åren jag har börjat våga vara ärlig mot mina vänner så var det innan dess i princip ingen som jag klassade som riktig vän. Vissa var närmre i perioder men det finns inga bestående starka vänner kvar från tidigare än gymnasiet, och knappt än från då. Det var mina försvarsmekanismer som styrde: inte prata och inte lita på någon. Inte berätta hur det var hemma eller att jag mådde dåligt. Bara försöka låtsas att allt var bra och vara som alla andra. Smälta in. Jag har alltid känt mig utanför, annorlunda, som att jag inte passar in. Men det är till stor del jag själv som satt mig utanför mentalt. Dels har jag inte vågat berätta och på så sätt satt mig utanför. Men jag har också tänkt att om de skulle veta så skulle de inte vilja veta av mig. Och att om jag inte har berättat så känner de inte mig och då tycker de inte om mig egentligen för jag visar inte mitt verkliga jag. Jag har nog inte förstått att även om jag låtsats mycket inför andra människor så ser de ju mig också. Och de som visar att de tycker om mig ser förmodligen sidor hos mig som är verkliga men som jag själv inte ser eftersom jag är så upptagen med att tänka på det dom inte ser. Det svart, tunga som tog över och var viktigast just eftersom jag inte berättade. Jag kommer ihåg någon gång på Eleonora-gruppen när det kom en ny person och det var min tur att berätta vem jag var och vad jag gjorde där. Jag börjar med att säga att pappa är alkoholist. Och hur min resa har varit gällande bearbetningen av det. jag säger inte hur gammal jag är, vad jag gör, var jag kommer ifrån eller något annat som beskriver min person. Jag identifierar mig med att vara barn till en alkoholist. Och det kanske inte är så konstigt för det är så mycket som har kretsat kring det de senaste åren. Men jag är ju så mycket annat också. Det har liksom blivit
som att allt annat har underordnad betydelse. Det viktigaste med min person är hur pappas missbruk och andra faktorer har påverkat mitt liv negativt. Allt annat är mindre intressant och relevant. Så det kanske inte är så konstigt att jag gör denna gränsdragning bland mina vänner. Och inte heller att det datum som jag och min pojkvän satt som årsdag är när jag berättade om pappas missbruk för honom.

Kanske är de här insikterna början på att se att jag är mer än min bakgrund. Mer än det dåliga och svarta. Kanske kommer jag kunna frigöra mig ännu ett snäpp från att leva i det förflutna. Jag ska ju inte glömma det förflutna, pappas beroende och de effekter det har fått för mig kommer nog alltid finnas där. Men jag kanske kan fokusera på andra delar av mig själv. Även de här tankarna är kanske en effekt av att jag har satt min gräns mot pappa...?

Det är som att när den där svart, tunga, äckliga klumpen i mig har börjat minska och jag har börjat kunna koppla loss den från mitt egenvärde så fattar jag att det finns en massa annat hos mig också. har  inet fokuserat på det förut för det har varit viktigast att fokusera på det mest akuta och nu har jag gjort det länge. Är förmodligen inte klar, men har kommit en bit och börjar se andra saker. Positiva saker i min person. Herregud, tänk om det är jag som har börjat leva? Inte bara överlevt. Lever också. Gud va fint! Shit va häftigt! Har en varm härlig känsla i hjärtat nu och snart är det dags att gå på ACA-möte, underbart!

Tack!

Framtidsfunderingar

Sitter just nu och har börjat söka jobb. Min utbildning är slut till sommaren och ansökningsprocesserna har redan börjat eller drar snart igång. Jag tror jag vet vad jag helst vill göra, men det är svårt att få just den tjänsten. Sen finns det ju så fantastikst mycket företag och tjänster som jag inte känner till och även om jag känner till företaget till namnet så vet jag ju inte så mycket om hur det är att jobba där. Jag varierar mellan att dras med i beskrivningarna av tjänsterna och tycka att alla passar och skulle vara intressanta till att tycka att ingenting riktigt passar när jag verkligen känner efter. Förutom att jag inte har grepp om vad som erbjuds så vet jag inte heller vad jag vill ha. Tycker det är väldigt svårt att veta vad jag skulle tycka om att göra och i vilken miljö jag skulle trivas. Märker att mitt sätt att tänka går in i banor som inte är bra och som jag känner igen väldigt väl. Jag använder min pojkvän som någon slags norm och funderar på vad han skulle tycka om olika saker. Ta in hans åsikt när jag har svårt att hitta min egen liksom. Precis som med min förra pojkvän. Jag behöver fokusera på vad jag vill och vad som är viktigt för mig. Men det är svårt att veta. Sen kanske det inte är så konstigt att jag undrar hur han tänker kring exempelvis utlandsjobb, för jag ser ju en framtid tillsammans. Tror också att jag är lite rädd för att jag ska välja hemma och trygghet undermedvetet för att vara nära honom och då riskera att bli besviken och känna mig övergiven om han sedan vill ut i världen. Här kommer det här med den sanna naturen som beskrivs i ACA in. Jag har en tendens att låta någon annans åsikt gå in som min egen, men det jag egentligen är rädd för är att bli övergiven och besviken. Och det är det jag behöver tänka på.


Ibland känns det också som att jag gör upp falska sanningar om vissa brancher eller kategorier företag. Stänger ute vissa alternativ fast jag kanske inte har en verklig grund för det. För mig är det så viktig att vara i rätt miljö och i ett sammanhang som jag kan stå för. Som det kom fram i det där personlighetstestet jag gjorde tar jag beslut ofta baserat på känsla och det märks verkligen nu. Jag får en känsla för ett företag eller en branch och har svårt att tänka att den kanske inte är hela sanningen.

Försöker bara fokusera på mig själv och tänka på vad jag vill göra i mitt liv. När jag ser tillbaka på det som gammal (förhoppningsvis) så vill jag känna mig stolt och att jag har gjort något bra och meningsfullt med mitt liv.

Mina tigrar

Igår var jag på bio och såg "Berättelsen om Pi". (För er som har tänkt se den kommer nu en spoiler om ni tänkt se den.) Den handlar kortfattat om en pojke som är med om ett skeppsbrott och överlever för att han har en tiger ombord i samma livbåt vilken han måste vara alert på och det gör att han har någonting att göra och fokusera på istället för sin utsatta situation. Efter typ 250 dagar kommer han i land och när han ligger där helt utmattad på standen ser han sin vän tigern också hoppa iland och sedan försvinna in i skogen. Pojken är förkrossad över att hans vän och den som gjort att han överlevt lämnar honom.
Efter filmer hände något i mig. Pojken i filmen behövde tigern för att överleva under sin traumatiska upplevelse. Det som jag behövt för att överleva min traumatiska händelser är mina försvarsmekanismer och överlevnadsstrategier, de som beskrivs som "problemet" i ACA. De var nödvändiga då för att skydda mig, men behövs inte nu längre för jag är inte kvar i den situationen. Det här har jag förstått i min hjärna väldigt länge för det är så logiskt självklart, men för den lilla tjejen därinne hände det något igår. -det var något som lossnade. För jag såg mig själv sittandes på den där standen krampaktigt kramande och håller fast min tiger. Men den har gjort vad den kan för mig. Jag behöver den inte längre. Det är dags för mig att våga släppa taget om min vän och gå vidare. Det här kände jag i mitt hjärta igår och det var en så stark känsla att tårarna bara rann nerför kinderna. En sån där stund då allting står stilla och mitt hjärta blir ännu lite lättare och renare. Underbart! Men jag kände också en sån tydlig samhörighet med min tiger. Den har varit min trygghet så länge och är därför väldigt viktig i mitt liv. Den lilla tjejen vill ha sin tiger. Min tonåring har sin typ av tiger. Den är mer arg hemma på mina föräldrar och vill bara vara till lags och omtyckt i skolan. Tigern som jag i 20-årsåldern är min förra pojkvän. Det är nog därför jag har så svårt att släppa honom. Hon tror att hon behöver honom. Att han är svaret som har hjälpt henne. Och den tigern har ju också fyllt sin funktion genom att den gav mig vad jag behövde då. Men nu längre behöver jag ingen tiger. Det finns inget kris. Inget trauma. Ingen fara. Ingen ondska i mitt liv.


Att den här insikten kom nu kan såklart kopplas ihop med att jag satt min gräns mot pappa. Att när jag inte har honom i mitt liv längre kunde det trilla ner i mitt hjärta att jag kan släppa mina försvarsmekanismer.


Det som var extra fint med var att jag hade denna urladdning tillsammans med min pojkvän. När jag satt i soffan ch tårarna rann trodde han såklart att jag var ledsen, men det var jag ju inte egentligen. Sen förklarade jag bara precis vad jag kände och var helt ärlig. Bjöd in honom att vara med i min upplevelse. Och att berätta det hjälpte också mig att förstå och gjorde att det släppte på riktigt. Väldigt fint att jag delade det med honom. Jag stängde inte av och höll igen. Jag gick inte iväg. Jag bara satt där och berättade vad som hände i mig. Jag tänkte inte på det då. Det här var inget sånt tillfälle då jag fick ta i från tårna för att våga visa mig för honom. Det gick relativt enkelt. Det var inte fokus på honom i första hand utan mer på mig och vad jag kände. När jag kom på det i efterhand blev jag extra varm i hjärtat för det är viktigt för mig att kunna ha såna här urladdningar även när han är i närheten. Det är ju ett absolut måste för att det ska fungera att bo ihop någon gång sen.

Tack!

Nyårsreflektioner

Nytt år nu. Och nya utmaningar, förväntningar, insikter och framsteg. Senaste veckan har kännetecknats av vila och återhämtning. Jag ar varit med min pojkvän hos hans föräldrar sedan julafton och imorn åker vi tillbaka till staden där jag bor nu. Jag har verkligen låtit mig själv vila. Från allt. Har sovit väldigt mycket, ätit massor och avverkat ett antal filmer. Känner hur jag laddat upp med ny energi inför att ta tag i min flytt och hela den sista terminen i skolan. Jag och min pojkvän har båda haft väldigt mycket att göra den här hösten och inte haft så mycket tid eller energi att lägga på varandra. Men nu när vi haft snart två veckor tillsammans så har vi utvecklats på många sätt. Jag märker att jag gör framsteg dag för dag och hela tiden. Inte drastiska framsteg, men jag är mer avslappnad, tar upp konflikter mycket lättare och är mig själv mer. Det finns såklart fortfarande mycket medberoende kvar som ger sig uttryck i att jag känner in honom, är beroende av hans bekräftelse och känslig för att bli avvisad. Men det blir bättre och jag är så förbannat stolt över den resan jag gör med mig själv.
När det var decennieskifte, alltså när det blev 2010, var det starten på något nytt. Jag och min förra pojkvän hade gjort slut några månader tidigare och jag kände väldigt starkt att det var dags att fokusera på mig själv. Vi hade varit ihop 8,5 av de gångna 10 åren så man kan säga att det var hans decennium. Nu hade jag bestämt att det var dags för mitt decennium. Jag hade redan påbörjat resan och det nya decenniet var en symbolisk markering. Fokus på mig själv och vad jag mår bra av. Förstå varför jag mår som jag mår och en beslutsamhet om att det ska bli bättre. Efter 3 år kan jag ju bara se tillbaka med värme i hjärtat. För även om vägen varit krokig och gropig så har jag hela tiden strävat och vågat gå framåt. Och den kanske viktigaste förändringen är hur jag ser på mig själv och vad jag säger till mig själv. Nu för tiden består det mycket av kärlek och förståelse, förr var det anklaganden, nedvärderingar och elakhet. Det är jag nog absolut mest stolt över. Att jag är snäll och förstående mot mig själv nu. För jag är ok och vad jag än känner så är det ok och det är inte konstigt att jag känner som jag gör, även om det är helt irrationellt. Och det är väldigt skönt. livet blir ganska mycket enklare när man är snäll emot sig själv. Det blir också mycket trevligare.
Jag är så fantastiskt tacksam för det! Och det är ACA, min fina vänner där och de verktygen jag får, det är Eleonora-gruppen som har mycket kunskap och gör ett fantastiskt jobb och det är min högre kraft som bor i mitt hjärta alltid, och det är mina underbara vänner. Och dessutom är det mig själv jag är tacksam mot. Att jag gjorde det jag gjorde då och vågade, så att jag nu kan njuta av det. Precis som jag kommer vara tacksam mot mig själv idag när jag ser tillbaka på den här tiden senare.
Tack!