Sidor

måndag 30 juli 2012

Lycka!

Ikväll hade jag ett jättefint samtal med min pojkväns mamma. Jag berättade mer om pappa och vi pratade mycket om personlig utveckling och vad som egentligen är viktigt i livet. Otroligt fint! Och så skönt att vi har en så bra relation, det är ju inte givet att det blir så med svärmor direkt... Men hon är verkligen en så himla varm och härlig människa, lugn och trygg och har också jobbat med sin utveckling. Känns skönt att få berätta lite mer också om min bakgrund och mitt jobb med mig själv som ju är en stor del av mitt liv.
Kom på mig själv med att bli väldigt förvånad när hon några minuter senare kommenterar något på tv:n som om ingenting har hänt. Jag har ändå öppnat mig väldigt mycket och berättat pappa och hur det var hemma när jag va liten. En del av mina mörka hemligheter.  Och sedan kan hon gå tillbaka och bli fascinerad av nåt på tv en stund senare. Förklaringen är lika enkel som befriande: det är ingen stor grej. Det påverkar henne inte speciellt mycket att min pappa är alkoholist. Att jag berättar att jag går i ett 12-stegsprogram och i terapi. Det är ok. Hon blir heller inte orolig och ska ta ansvar för mitt mående. Eller tycker det är obekvämt att prata om sådana saker. Och viktigast av allt, hon dömer mig ingenting. Hon ser inte det som att jag är trasig utan som att jag är modig som vågar utvecklas. Precis det jag jobbar för att känna själv. Och jag berättade ju väldigt ansvarsfullt och konstruktivt, inte som att det va mitt fel, inte som att jag är trasig, inte som att jag är offer. Så jag har nog verkligen börjat känna så till och med i hjärtat. Oj! När jag tänker så blir jag så rörd och glad att jag gråter med ett stort leende på läpparna när jag skriver det här. Så underbart! Det är så stort för mig att lyckas vända det synsätt jag haft på mig själv och min bakgrund. Att verkligen könna att det inte är mitt fel. Att verkligen inte känna mig trasig och defekt. Att inte vara offer för vad som hänt mig. Att tycka om och vara stolt över mig själv. Kan nästan inte fatta att det är sant. Det var så omöjligt förut. Ochvdet här är nog första gången jag inser att jag känner det på riktigt.
Men fan, det funkar! 12-stegsprogrammet funkar, här har jag det levande beviset.
Ikväll skördar jag lite av frukten av det hårda jobbet jag lagt ner senaste året.

De visar OS på tv men ingen guldmedalj i världen är lika mycket värd som känslan jag har i kroppen just nu :-)

Tack

fredag 27 juli 2012

Mamma som bollplank

Igår kväll ringde jag min sponsor för att berätta om konflikten jag hade och få lite råd och input. Men hon var upptagen så jag skulle återkomma idag istället. Då ringde jag mamma istället. Jag pratade och pratade och öppnade mig. Det kändes väldigt fint att dela med henne och jag är så väldigt glad att vår relation är så bra som den är just nu. Och stolt att jag ännu en gång tog ett steg för att den ska bli än bättre när jag ringde och delade.

Konflikt

Igår hade jag också en konflikt med en vän. Hon är en av de bästa som jag har väldigt nära. Och jag tror att en stor anledning till att jag vågade ta den är att vi kommit varandra så pass nära och jag känner mig trygg att uttrycka mina känslor. Det beror också på att jag kommit närmre mig själv och mina känslor, jag kunde faktiskt känna vad jag tyckte vara rätt och fel i själva situationen. Något som jag haft väldigt svårt för tidigare. Jag brukar ju ofta komma på i efterhand att något någon gjort sårade mig på nåt sätt.
Det som hände vara att jag reagerade på att det kändes som hon försökte lägga skuld eller dåligt samvete på mig för att jag har någon att skriva mitt exjobb tillsammans med och hon inte har det. Jag upplevde det som att hon tyckte synd om sig själv, tog på offerkoftan och ville få sympatier från mig genom att jag skulle tycka synd om henne. Det är min bild av det, det är möjligt att denna blev förvrängd eftersom konversationen var på sms. Och om du läser detta så hoppas jag du kan göra det på ett bra sätt. Den här bloggen är mina tankar och känslor, min ventil, och jag kommer alltid använda den för att få ut precis det jag känner i stunden.
I alla fall, jag skrev hur jag kände och att jag inte tyckte det var ok. hon förstod inte vad jag menade och tog nog ganska illa upp för att hon tyckte att jag anklagade henne. Men jag ser det inte så. Jag gör mig en tjänst, står upp för mig när jag tycker någon går över en av mina gränser. Jag gör vår relation en tjänst genom att försöka rensa bort saker som annars kan ligga mellan och förstöra. Och jag tycker jag gör henne en tjänst, om hon inte vet att hon har den typen av beteende och som hon själv säger inte vill sina vänner något ont, så antar jag att hon vill veta när jag tar illa upp. Hur ska hon annars kunna veta? Men det är klart, jag kan ju bara gå till mig själv, och om någon hade sagt något liknande till mig (speciellt för nåt år sen) hade jag nog reagerat liknande.
Jag tror att en anledning till att jag reagerade på riktigt nu och stod på mig var att jag sett tendenser i hennes beteende år det hållet förut och kände att det nu var dags att säga ifrån. Jag tror också att det blir stort för mig för att jag vet att jag själv ofta gjort på liknande sätt. Jag kan ju inte påstå att jag vet vad som händer i hennes huvud men det jag märkte utåt liknade något som jag gjort mycket. Jag har spelat massa offer. Och jag gör det fortfarande då och då, det sitter så djupt och jag har så lätt att ta till det. Det är en del av mitt försvar. Världen är ond. Det är väldigt synd om mig och det enda jag vill är att någon ska hjälpa mig. Fast när någon gör det så vill jag ändå inte ta emot den hjälpen. Jag använde det väldigt mycket med min förra pojkvän och han köpte det ju rakt av så det blev inget bra. Jag klagade ofta inför honom om min situation, jag hade mycket i skolan, inget bra jobb, trivdes inte med min kropp, hade inte tillräckligt många vänner, inte den familjen jag ville, osv... Han gick in i rollen som räddare och försökte få mig på bra humör igen genom att peppa och lyfta fram positiva saker. Och motvilligt kunde jag till slut inse att läget inte var så svart som jag ofta målade upp det. Men eftersom jag inte riktigt trodde på det och då jag lärde mig lita på att han skulle plocka upp mig igen nästa gång jag ramlade så tog jag inget eget ansvar. Jag blev beroende av hans hjälp och han av att få vara hjälten. Ingen bra kombo...

---

Men jag har också sett tendenser till detta beteende i mindre extrema situationer. Till exempel använder jag det mycket i sociala sammanhang, ofta gällande skolan. Framhäver att jag har det extra jobbigt och tungt och värre kurser och för sämre lärare osv. Jag gör det ofta på ett skämtsamt sätt och ofta om ganska oviktiga saker. Men syftet är detsamma, få sympatier för att det är synd om mig. Nu senast har jag hållit på med det lite mot min pojkvän eftersom han just nu har rätt mycket mer pengar än mig, både stipendier och stor lön som trillat in nyligen och där är jag framme och hintar om att han borde bjuda på grejer. Eller bara kommenterar att han har för mycket pengar eller nåt annat. Små saker som har det underliggande budskapet att han ska tycka synd o mig för att jag inte har lika mycket pengar. Få dåligt samvete för att han har ett mer välbetalt jobb än jag. Blä! Det vill jag sluta med. Jag vill inte göra så. Så jag får träna. Han är värd alla de pengar han har tjänat ihop.

----

Diskussionen med min vän igår avslutades av att hon inte ville fortsätta då hon kände att vi gjorde en väldigt stor sak av något litet. Så hon sa att vi skulle höras nästa vecka istället. jag sa att vi väl kan prata om det live istället, det är ju lättare och mindre risk för missförstånd och feltolkningar. Vi får väl se hur det blir. Jag hoppas att vi ska kunna prata om det och att detta ska stärka vår relation i längden. Jag kanske är naiv, men jag hoppas det. Sen är det väl säkert så att jag gjorde någon miss i den här konflikten också, så är det väl alltid. Och det får jag ju bara erkänna och lära mig av i så fall. Ödmjukhet och ärlighet.
Men jag känner mig stolt. Jag kunde känna precis när det hände att jag inte tyckte det var ok. Jag tycker jag uttryckte mig ganska bra. Ej anklagande utan försökte fokusera på hur jag upplevde det hon sa och vad jag kände. När jag blev ifrågasatt och kritiserad kunde jag tänka efter och stå kvar. Här har jag nog ofta förut backat. och ibland säkert med rätta då jag haft fel. Men ofta också för att jag blir rädd för konflikten rädd för att förlora någon. Rädd för vad som kan komma att kastas tillbaka.
OCH, det jag kanske är mest imponerad av med mig själv är att jag under hela tiden kände mig lugn. Och fortfarande gör det. Jag uttrycker min känsla, känner mig trygg i den och att jag gjort det på ett hyfsat bra sätt. Sen kan jag bara lämna över. Låta henne göra det hon vill med det. Ja, det känns märkligt lugnt. Och jag är stolt. Nu hoppas jag bara att vi kan prata om det här och att vår relation går stärkt när vi gjort det.

Framsteg

Jag märker att det händer saker i mig. Det funkar det här programmet som ACA använder, det funkar! Senaste dagarna har jag sett stor skillnad i hur mycket jag kan slappna av med min pojkvän, vilket är fantastiskt skönt. Det går ju lite upp och ner men den genomgående trenden är att det går stadigt framåt. Jag blir bättre på att vara kvar i mig själv, säga vad jag tycker och tänker och minskar mitt behov av att vara nära hela tiden. Väldigt skönt! Har tränat på att pyssla om honom nu de när han varit sjuk ett par dagar och det har varit mysigt. Har svårt för det ofta, att ta hand om, ge mer och visa hur mycket jag bryr mig. Då blir jag ju sårbar och kan bli utnyttjad. Men jag vet ju att det är den enda vägen om jag vill ha en meningsfull relation och ett meningsfullt liv överhuvudtaget. Jag måste känna. Våga visa vem jag är och står kvar i det. Våga riskera att bli sårad. Våga leva.

Vila

Efter mötet med min sponsor i lördags föreslog hon att jag skulle vila från stegarbetet ett tag. Passa på att ta semester från det också nu när jag är ledig i allmänhet. Så det gör jag nu. Jag är klar med steg 4 och ska enbart redovisa de kvarvarande delarna för henne, men behöver inte skriva något mer känner jag. Väldigt skönt att säga till mig själv att jag är klar och inte behöver gräva lite till, och pressa lite hårdare. Jag har gjort ett stort jobb och nu får jag vila i det. Återhämta mig.
Har även varit lite förkyld de senaste dagarna så har fått extra anledning att ta det lugnt i största allmänhet. Min kropp som får slappna av och bearbeta det den behöver.

måndag 23 juli 2012

Frid och tacksamhet

Hela dagen igår karaktäriserades av lugn. Jag gjorde inte så mycket, njöt av vädret, träffade en kompis och gick på ACA-möte. Sen på kvällen var jag ute med kameran och fotade lite, en underbar kväll, tittade på fåren och de söta lammen. Och då, när det är så lugn och fint ute, naturen är vacker och de små lammen hoppar omkring och leker och bräker, då finns det ingen som helst tvekan om att det finns något större än vi. Jag tvivlar ibland, har haft svårt att riktigt våga ha tillit och lämna över, men sådana kvällar hjälper mig att bli övertygad.
Likadant är det med mötena jag går på, både på ACA och Al-Anon, att få sitta där och lyssna till andra människors innersta tankar och funderingar. Dela deras glädje, rädslor, sorg och hopp. Höra dem berätta hur de går emot sina rädslor och jobbar hårt för att få själv insikt och bryta de beteendemönster de ärvt från sin barndom. Det är fantastiskt, och så oerhört inspirerande! Jag känner djupt i hjärtat för alla de människor som vågar, som kämpar, gör så gott de kan för att ta nya vägar, gå emot det gamla, det krävs mycket mod och man måste jobba hårt. Och det som känns så himla fint också är att jag ju är en av dem. På samma sätt som jag känner för dem, känner jag också för mig själv. Jag kämpar, försöker, tränar för att bli fri och börja leva på riktigt. Jag överlevde, det fattar jag nu. Men jag vill inte vara vara vid liv, sårad och rädd, jag vill leva också, ta risker och känna, skratta och gråta.
Varje dag som går är jag tacksam för att jag har ACA i mitt liv. För att det finns sådana möten att gå till och för att andra gör service så att det finns en organisation. Så fantastiskt tacksam.

söndag 22 juli 2012

Att läka

För ett par veckor sedan hade jag en speciell stund. Jag och min pojkvän hade varit i min hemmastad för att flytta lite saker åt honom och jag hade passat på att gå på ACA-möte. Vi sitter i bilen och jag känner hur sorgen kommer upp. Är öppen efter mötet och har stängt ner en del av det som kommit upp i arbetet med fjärde steget och det är det som nu kommer. Stilla tårar rinner nedför mina kinder. Lugnt och fint låter jag dem falla. Tar min pojkväns hand medan han kör och bara sitter i det. Vi säger ingenting och jag är inte helt säker på att han märker att jag gråter. Men det är väldigt skönt att bara sitta sådär och låta det komma, inte torka bort dem eller stoppa på något sätt utan låta dem falla, låta dem läka. Acceptera. Ta på känslan.
En vän berättade för mig en gång att tårar lindrar smärta, de hormoner som frigörs när man gråter är smärtlindrande och hjälper till att läka. Är nödvändiga för att läka.
Känslorna kommer inte skada mig. Smärtan är inte farlig. Den visar bara på att det finns andra vägar att gå.

Uppgörelse

Ditt förbannade svin. Fattar du inte att det du gjorde mot mig inte är något som man bara glömmer. Förstår du inte hur ont det gjorde och fortfarande gör. Nej, vi ska väl vara mogna och kunna umgås och inte låtsas som nåt är konstigt, det är väl praktiskt. Praktiskt för dig ja. Du gav mig djupa sår och de finns fortfarande där, sådana där sår som läker sakta. Sådana infekterade, variga sår som man bara har lagt en smutsig handduk på och sedan hoppats att de ska försvinna. Men det gör de inte. Och nu ser jag dem, tydligare än någonsin. Och jag har äntligen börjat förstå varför de blev så infekterade. Du var inte bara den jag levde med och som jag trodde att jag alltid skulle leva med. Du var den jag anförtrodde mitt innersta till. Du var den som tröstade när jag var ledsen och förtvivlad. Du var den som delade min glädje. Du var den viktigaste i mitt liv. Viktigare än mig själv tror jag till och med. Och framför allt var du den enda som jag helt och hållet litade på. Du var min pappa och min mamma, min bästa vän och min inspirationskälla, mitt hopp och min styrka, min förebild och min livskamrat.
Och du svek. På ett av de värsta sätten man kan göra mot en annan människa. Du sa att jag inte fick vara den jag var om skulle vara med dig. Du valde bort mig. För en annan, som symboliserar allt jag inte är. Men värst av allt var lögnerna.  En historia som ändras för varje gång den berättas. Detaljer som läggs till, som nämns i förbifarten men som tidigare undanhållits. Jag vet fortfarande inte exakt vad som hänt och vad som inte hänt, vad du gjort och vad du inte gjort.
Jag skulle aldrig lita på dig igen. Jag har svårt att lita på någon igen. Fan ta dig! Man fan gör inte så mot mig! Du är inte värd att ha någon del i mitt liv, någonsin.


Sen när jag förstod vad du hade gjort så gav du mig nästa smäll. Ingen ånger. Inget initiativ till att gottgöra eller ställa till rätta. Inga tårar. Inga förlåt. Ingen förändring. Signalen var tydlig: Du betyder ingenting för mig längre. Du är inte viktig. 
Det är över.

lördag 21 juli 2012

nya gamla vänner

Igår när jag var på stan hemma i min hemma-ort träffade jag en gammal bekant. Vi umgicks mycket när jag var ihop med min förra pojkvän, de växte upp på samma gata och hennes sambo och mitt ex var rätt nära ett tag. Det är inte så konstigt att de hamnade på hans sida när vi splittade.
Jag brukar springa på henne när mamma och jag går på stan för hon jobbar i en av butikerna vi går till. Tycker alltid att det är lite jobbigt på nåt sätt, att träffa henne. Kan inte sätta fingret på vad det är men tror det hänger ihop med att jag tvivlar på att hon verkligen tycker det är trevligt. Att jag inte litar på det. Hon umgicks ju med mig förut bara för att jag var ihop med mitt ex, tänker att hon inte tyckte om mig egentligen utan bara fanns sig i situationen, och tyckte det var ok. Men nu fattar jag att det ju inte var så. Det finns nog många som jag trott bara varit snälla som egentligen verkligen tycker om mig.
Märker att jag gör lite likadant med min nya pojkväns vänner, tänker att de inte tycker om mig egentligen utan bara finner sig i det och accepterar mig för att jag är med honom. Sorgligt att jag tänker så om mig själv. Tycker så lite om mig själv att det inte finns i min värld att de skulle tycka om mig på riktigt. För varför skulle de det?! Suck!
Fan vad jag går miste om saker i min osäkerhet. Fina människor som vill vara nära, många stunder när jag egentligen kan slappna av och bara ha trevligt istället för att vara på min vakt för att passa in för jag är så säker på att jag inte blir accepterad om jag bara är mig själv. Och varje gång jag gör så gör jag våld på mig själv. Säger åt den lilla tjejen att hon inte duger. Du måste anstränga dig för att de inte ska avslöja dig, komma på att du bara är en stor fejk, och stöta bort dig.
Men det är ju inte sant. Jag blir accepterad, kanske mest av allt när jag är mig själv, när jag vågar visa mig så får jag som mest tillbaka också.
Jag kom att tänka på en Winnerbäck-låt där en strof går något i stil med:
".. när du inser att alla dem du sprungit ikapp med, aldrig tävlade med dig."

Hantera komplimanger

Har precis kommit hem från krogen och har haft en underbar kväll med två fina vänner. Verkligen trevligt och vi har dansat så fötterna värker både hemma och ute. Jag är stolt att jag inte alls blev bekräftelsesökande och osäker utan bara hade kul och tyckte mest det va kul att kolla på alla fulla människor. Men jag märker att jag har väldigt svårt för komplimanger. Det va två killar idag som kom fram och sa att jag såg fantastiskt och snyggt ut, jäkligt fint att höra. Men jag kan inte alls ta det och vet inte vad jag sk säga. Nu förtiden säger jag bara tack så ärligt n jag kan och försöker ta år mig det. Men så blir jag osäker på varför de skulle säga så, de vill ju bara ligga. Eller? Och så fåe jag dåligt samvete för att jag inte säger nåt tillbaka. Har verkligen svårt att hantera komplimanger från främlingar överlag, även om det inte är på krogen. Tvivlar på det. Och så får jag dåligt samvete för att jag tror att jag är nåt... Men det är jag ju fan i mig! Jag får fan ta åt mig, utan att ge nåt tillbaka. Lita på att de säger vad de tycker, och om de har nån baktanke så är det väl deras problem.
Gonatt

onsdag 18 juli 2012

Vardag?

Hur är ett förhållande när det är vardag efter två år? Hur ska det kännas och hur ska det vara? Vad kan man Förvänta sig? Svaret är väk säkert att det inte finns några svar. Man måste känna vad som är rätt för en själv. Vad som känns bra för en själv. Men vad är det då? Hur vill jag ha det? Är gräset grönare nån annanstans? Eller är jag bara blind för det som är fint och bra? Tar jag det för givet?
Många frågor och få svar...

tisdag 17 juli 2012

Åt rätt håll

När min pojkvän är i närheter har jag väldigt svårt att slappna av. Speciellt de gånger han är lite tröttare och mer ointresserad. Då blir jag orolig, inkännande om anpassar mig. Jag analyserar och försöker få hans uppskattning och bekräftelse på alla sätt jag kan komma på. Jag blir också väldigt observant på om jag tycker att han behandlar mig orättvist eller tar mig för given. Då reagerar jag genom att ta avstånd och ofta markera på ett omoget sätt.
Vårt umgänge känns sällan naturligt och ofta känns det som om jag spelar. Blir så orolig och desperat efter bekräftelse att jag inte är mig själv ibland. Suck.
Det är dags att börja ta upp mer saker, framtiden. Vad vill jag? Vad vill jag ha för förhållande? Vem vill jag vara med?
Och skulle jag kunna, om det är det jag kommer fram till, skulle jag kunna lämna honom? Känns ogörbart nu. Och jag vet verkligen inte om det är det jag ens skulle landa i. Om jag vill att det ska vara annorlunda så måste jag också göra annorlunda. Börja prata. Inte falla in i bekräftelsejakten. Ta ansvar för att det här förhållandet går åt det håll som jag vill. Inte bara följa med och sen klaga över hur det är. Ansvar...

måndag 16 juli 2012

Poängsystem

En av de överlevnadsstrategier jag utvecklade tidigt och sedan har förfinat sedan dess är min extrema strävan att vara till lags. Att säga rätt, göra rätt, tycka rätt, vara rätt, ha rätt bakgrund, ha rätt ambitioner osv. Anledningen till att jag är så besatt av att vara rätt är att jag är absolut livrädd för att bli avvisad, bortvald, övergiven. När jag var liten blev jag bortvald och övergiven. Inte alltid och hela tiden, men jag kunde inte lita på att mina behov skulle bli tillfredställda. Kunde inte lita på att det var tryggt, att mina nära skulle skydda mig och sätta mig och mina behov främst. När jag var liten förstod jag inte varför det var så. Varför händer detta mig? Varför är det inte för mig som för andra? Vad är det för fel på mig? Så i själva grunden av min självuppfattning finns en uppfattning om att något är fel på mig, jag är avvikande, defekt, inte älskvärd. Med en sådan bild av mig själv är det inte konstigt att jag fick, och får, svårt i nära relationer och i sociala sammanhang. Så jag räknar poäng. I alla typer av sociala sammanhang är jag delad, en del av mig är med i samtalet så gott det går, men det är ofta svårt för den andra sidan är stark och den är fullt upptagen med att analysera. Vilka samtalsämnen passar? Vilken attityd har den andra personen? Vad får jag för reaktion på det jag säger? Vilka normer finns i gruppen, vad är ok och vad är inte det? Vad har den här personer för bakgrund? Vad kan jag prata om? Hur ärlig kan jag vara? Vilka attityder passar och kan ge pluspoäng? Hur reagerar personerna på de olika sakerna som sägs?
Min hjärna använder sedan den här informationen för att ta poäng, för att göra rätt. För att bli omtyckt. Accepterad. Inte avvisad. Kanske känna tillhörighet.
Så är det. Fan va mycket energi det går åt. Och så sjukt ofta som jag går miste om fina människor och trevliga stunder för att jag inte kan vara närvarande, inte kan slappna av. Men sakta, sakta ser jag att det blir bättre. Jag märker att jag oftare kan slappna av, om inte hela tiden, men i alla fall i stunder. Jag kan inte göra något åt att det jag gått miste om. Jag kan sörja och acceptera. Sedan kan jag bara arbeta för att utvecklas. Våga bryta ut och riskera. Mod. Här krävs mycket mod. Jag ber om styrka och mod att våga.

Jag klarar mig

Förra måndagen var jag på Al-Anon möte i den stad där jag bor under sommaren. Det var lite jobbigt denna gången också, men så himla värt i efterhand. Det var många fler där än sist och det var fler som har varit med ett tag, som kan dela positivt, vilket jag saknade lite senast. Underbart befriande! Det var två personer som delade om att deras alkoholiserade förälder också hade hotat med självmord, tydligen är detta vanligt. Det hade jag inte hört tidigare. Det var alltså inte jag som var anledningen, det fanns inget annat än sjukdomen egentligen. Förut har jag tänkt att detta med pappas självmordshot och allmänna upptagenhet av att inte leva så länge till var unikt med just honom. Så att nu höra att det är vanligt för alkoholister var väldigt befriande. Jag kan lägga även detta utanför mig själv. Det var sjukdomen och inget som var extra illa hos oss (mig) som gjorde att pappa inyte alltid velat leva. Det förändrar vad jag tänker om det, men det är ju trots allt ett faktum att min pappa sagt att han ska supa ihjäl sig. Atyt han använt detta som ett hot för att manipulera mig och få sin vilja igenom. Allt sådant har inte förändrats. Men hur jag ser på det påverkas. Det är vanligt att alkoholister är besatta av slutet på sitt eget liv. Det är ofta en del av sjukdomen. De mår så dåligt att de dricker mer. Då mår de ännu sämre och vet inte hur de ska ta sig ur det och då ser de inte någon annan utväg. De är tappade, förlorade på nåt sätt. Och så tar de tankarna över fullt ut. Senast jag pratade med pappa tog han ju upp att han skulle försvinna igen, denna gång med argument kring att han åker bil långa sträckor varje dag. Det är farligt att åka bil vet du. Så är det ju bara. Ja, pappa det är farligt att åka bil. Men det är inte det som är det största hotet mot ditt liv. Det är du själv.

våga dela

Helgen har jag spenderat i en sommarstuga tillsammans med de två fina vännerna som jag byggt upp en väldigt fin relation till det senaste året. De som jag kan höra av mig till när allt är mörkt och som finns där med värme och förståelse. De som inspirerar och berör mig så otroligt mycket. 
Vi hade en underbar helg och har fördjupat vår vänskap ännu mer. Pratade om en del saker som jag aldrig pratat med någon om förut. Som jag skämts för och det jag tror ingen annan förstår. Återigen så får jag så mycket tillbaka när jag vågar bryta igenom muren. När jag vågar erkänna hur det är och vad jag känner och tycker. På samma sätt var det ju när jag vågade prata om pappa och alkoholen första gången. Och varje gång när jag bryter igenom och går emot mina rädslor, och blir förvånad när jag blir bemött med förståelse och kärlek istället för avvisande, kritik och dömande. Det är ju fantastiskt hur fint det kan vara i en relation när den typen av öppenhet, acceptans och förståelse finns. 
Med de personerna kan jag känna mig trygg i att säga vad jag tycker och tänker. Jag tillrättalägger inte alls lika mycket som med andra. Det är sådana personer jag vill ha i mitt liv, som jag mår bra av att vara med och som är ärliga och varma. Kärlek

måndag 9 juli 2012

träna på att vara nere

Efter att jag sjukanmälde mig imorse sov jag 6 h till, och ändå är jag fortfarande seg i huvudet. Det händer saker därinne, jag vet ju att det är därför. min kropp säger åt mig att sakta ner så att det ska få komma fram. Har gått i slow motion idag. Tränat på att vara med min pojkvän även om jag är nere. Det har väl gått ok. Inte stänga av och trycka ner för att vara pigg och glad och rolig. Blä!
Förut i mataffären försökte jag få det till att det va hans fel att det inte fanns fina jordgubbar. Vi hade gått förbi ett jordgubbsstånd tidigare men han sa att det ju är jobbigt att bära hela vägen hem. Men jag kunde ju ha köpt ändå. Jag rättar mig så mkt i vad han tycker och tänker. Så tycker jag också likadant. Sen när jag gör som honom och det inte blir bra så vill jag också skylla på honom. Det är ditt fel. Det är så synd om mig för att det inte fanns jordgubbar i affären. Han sa ifrån att jag ju kunde ha köpt dem och burit hela vägen om jag hade velat, det där kan du inte lägga på mig. Ne, det är ju sant.
Det här beteendet påminner mig väldigt mycket om ACA's definition av en del av problemet hos vuxna barn. ".. Vi reagerade istället för att agera och lät andra styra oss..." spot on. Märker att jag speciellt blir sån när jag är nere, då vill jag inte ta ansvar för något, inte komma med idéer eller ta initiativ. Alla beslut blir sjukt stora och det slutar ofta med att jag låter vad någon annan tycker avgöra.

---

Hela natten var väldigt orolig inatt. Jag drömde två gånger om pappa och mamma. Först att jag träffade pappa ute i mitt barndomshem, han var full och berättade att han gått i pension. Nu fanns det inget att göra. Frustration. Skuld. Desperation. Maktlöshet. Sorg. Ilska. Hopplöshet. Ensamhet.
Sen drömde jag att jag och mamma hade flyttat tillbaka till pappa Att jag hittade henne ledsen och hopplös på soffan. Pappa hade satt oss i skulder. Det fanns inget att göra. Det va kört. Jag tjatade på mamma för att få veta hur mycket det rörde sig om, vi måste ju komma därifrån igen. Hade hon pratat med någon hyresvärd? Det spelar ingen roll. 301 000 Kr hade vi i skulder som pappa hade gjort. Det fanns ingen utväg. Maktlöshet. Hopplöshet. Sorg. Ilska. Uppgivenhet.
Sen drömde jag en massa andra stressgrejer, om min förra pojkvän bland annat. Stress och oro.
Är rädd för att gå och lägga mig ikväll. Orkar inte sova dåligt igen. Orkar inte mardrömmar och stress. Vill bara vara som vanligt. Vill bara vara glad. Acceptera. Så här är det ju tydligen nu, då får det väl vara så. Behöver jag stanna hemma hela veckan så får jag göra det. Jag är viktigast.
Nu ska jag ringa min sponsor igen.

Prioriteringar

Har precis hört av mig till min chef och sagt att jag inte kommer in idag. Skuldkänslor. Var väldigt trött redan igår och har sovot riktigt dåligt, oroligt och drömt jobbigt. Känns som dimma i huvudet, så jag tycker jag har rätt att vara hemma, behöver verkligen vila. Men har så svårt att känna att det är ok. Men det är det ju. Jag är ju helt slut. Behöver vila och andas idag. Sätta mig själv först. Så, nu går vi och lägger oss igen.

A n s v a r

Ta ansvar nästa vecka. Göra det jag vet att jag mår bra av. Inte ljuga för mig själv. En dag i taget.

onsdag 4 juli 2012

trötta tankar

Idag är jag trött, grinig och självömkande. Min pojkvän pussade mig inte när han åkte och jobbade och i mitt huvud blir jag arg och sur på honom. Han älskar mig inte. Suck. Jag letar fel hela tiden och försöker hitta saker som är fel på honom så jag slipper se på mig själv. Så jag kan projicera min självömkan och otrygghet på honom, att det är hans fel.
Jag tänkte att jag skulle ringa min sponsor, men jag har inte gjort det och är besviken på mig själv. Vet att det alltid är skönt och att jag behöver träna på att be om hjälp. Det behöver inte vara en stor sak. Men min stolthet skriker, jag vill inte erkänna mig besegrad, inte varenda dag. Jag vill klara att vända det själv. Men jag vet ju att det bara är dumt att borra ner huvudet och köra på själv. Hon finns där för att lyssna och ge råd. Det är sedan upp till mig att be om det och acceptera det jag får.

Mycket av hur jag känner mig just nu beror också på att jag sovit dåligt senaste nätterna. Stegarbetet har rört upp mycket och jag blir väldigt trött och seg i huvudet. behöver egentligen sova mer än jag gör nu när det händer mycket inuti mig. Har i alla fall inte drömt några mardrömmar på senaste, vilket är väldigt skönt.
Ironiskt att jag sa till mamma häromdagen att det va så skönt att jag sovit väldigt bra på senaste. Är som att jag vilat upp mig för att ta nya tag nu. Så det är väl bra egentligen. Jag vet att det händer saker i mig, kommer upp mycket sorg och skam och att jag är trött och seg i huvudet är ju bara ett tecken på att jag gör rätt. Sedan måste jag bara komma ihåg att inte pressa för hårt så jag blir helt slut. Balans.

Nu sover vi, gonatt.

tisdag 3 juli 2012

Erase and rewind

Världen är inte ond.
Människor är inte i grunden onda.
Du behöver inte förvänta dig att bli dömd, utestängd eller avvisad.
Du behöver inte alltid vara beredd p&#229; katastrof. <br>
Det går inte alltid åt helvete.

Jag förstår varför du känner så. Varför det sitter i grunden av dig själ. Men det är inte sanning.
Det är över. Du lever. Ingen vill göra dig illa längre.
The apocalypse is over.

Steg 4 - insikt

Jag är ju just nu inne i fjärde steget. En grundlig och ärlig moralisk personlig inventering. Det har gått ganska bra, men nu är det jobbigt för det finns saker jag inte vill erkänna, inte säga högt till någon och inte acceptera för mig själv.
Insåg nyss att en av de sakerna är grunden till att jag blev mobbad. Det som de gick på i huvudsak, det enda som de sa högt om jag ska vara ärlig. Det kan jag inte skriva här men, det som är viktigt var att det var sant. Det var nog till stor del därför jag inte sa ifrån på riktigt, mer än att blankneka. Herregud. Jag tyckte de hade rätt att göra så mot mig. Hitta på elaka namn och skratta åt mig tillsammans. Men det var inte ok, det var inte rätt! Det var inte mitt fel! Man får inte göra så mot mig oavsett vad.
Jag har alltid lagt hela skulden på det runt omkring, att jag hade fel kläder och frisyr och inte sminkade mig osv. Det är klart att det nog kan ha hjälpt när de letade efter någon att projicera sin egen osäkerhet på. Men det var faktiskt inte huvudanledningen. Nästa gång jag träffar min sponsor ska jag berätta, och börja frigöra mig.

måndag 2 juli 2012

Saknad

Jag saknar min pappa. Jag saknar honom så det värker i mitt hjärta. Jag älskar honom. Jag vet att han älskar mig så mkt man kan. Att han är så fantastiskt stolt över mig. Han har gett mig så mkt, mer än jag vet. Men det smutsas ner av alkoholen. Sjukdomen har tagit över och kanske, kanske är det dags att ta farväl.
Men jag vill kämpa. Kämpa för att vi ska kunna förenas igen. Men jag vet inte vad som krävs. Eller vet jag det fast jag inte vågar säga det för jag vet att det är omöjligt.
Ringa min sponsor imorn och få lite lugn. Andas och försöka sova nu.

Ärlighet

Igår träffade jag min sponsor och redovisade lite till av steg 4. Det va tungt och jag blev väldigt trött efteråt, men samtidigt lite lättare. Jag tränade på att vara ärlig också och tog upp saker i förhållandet med min pojkvän. Ville det för det är ju där jag minst vill titta, där jag förnekar mest. Och där jag också behöver mest guidning. Så jag delade, och det gick bra, hon var ärlig mot mig och det uppskattar jag (även om jag blir irriterad i stunden).
Efter att jag träffade henne var jag också på aca-möte hemma, väldigt fint och kände hur jag blev lugn i själen direkt. Det är så fint, ska bli skönt att kumna gå regelbundet snart igen.