Fri från prestationen

Idag pratade jag med min chef om att byta tjänst. Det gick bra. Jag sa som det var, att jag vill byta för att det kostade för mkt. Att jag ville jobba mer här och nu och ha en tjänst som är mindre planerande, drivande, styrande.
Han blev förvånad. Men förstod tror jag och var inget ifrågasättande eller gjorde sig rolig. Att han tyckte det var strongt. Att det var många som inte skulle göra det.  Känner mig så stolt.
Det skulle gå att ordna sa han men visste inte riktigt när. Så skönt att bli mött och att han lyssnar och verkligen bryr sig. Jag sa också att jag hade varit nervös för hur han skulle reagera och om det skulle gå att lösa och så. Han sa att vi ska folk på platser där de vill vara.

Jag är så stolt. Den här dagen är stor. Känns som en så stor lättnad att jag kommer få slippa de där sakerna som jag får ont i magen av nu. Att jag kommer komma hem och vara lite piggare. Visst kommer jag ha mer att göra ibland på ett sätt, men jag kommer inte känna den där pressen av leverera och ha ansvar för deadlines och projekt som löper över många månader. Inte hålla på och tänka hela tiden om det är något jag glömt. Vara mindre orolig tänker jag. Nu är min hjärna liksom alltid lite 'på'.  Rädslan för misslyckande och att göra fel gör att jag hela tiden tänker så att jag ska ha kontroll på situationen. Det gör att jag ju gör ett bra jobb på ett sätt. Men jag blir helt slut.

Det jag också gjorde var att jag visade tydligt för mig själv att jag inte är mitt jobb. Att en viss titel gör att jag är mer värd. Nej, jag säger att jag är den jag är, värdefull och fantastisk, oavsett vad jag jobbar med. Jag är fri. Det är den tydligaste känslan. Jag är fri. Jag behöver inte längre vara den där karriär-personen jag trott att jag måste vara för att duga. Fri att vara jag. Befriad till att vara jag. Jag kanske aldrig mer vill ha en sån typ av jobb. Det är okej. Det känns mer som att det här inte är något tillfälligt än att det skulle vara det. Jag är inte den där personen. Jag kanske trivs bättre med att göra mer och tänka mindre. Ja. Så är det iaf nu, och det är det som räknas.

Fri.
Säg aldrig förbi. Nej säg att du blitt fri tillslut.

Det är så stort det här. Att jag släppt den falska sanningen jag levt efter, att jag är det jag gör. Jag är inte det jag gör. Jag är fri. Fri att vara den jag är. Nu kommer det att finnas tid och energi till annat att komma fram. Ska bli spännande att se vad det är.

Tack

Hej då duktighet

Det känns så bra att jag ska be om den där förändringen på jobbet. Jag vill typ ringa upp en massa folk som jag pluggat med, mitt ex och andra som är inne i den där karriär och prestationssnurran och säga att jag skiter i det där. Jag är färdig med det. Det är bara fejk alltihop. Vad tror de att de ska få?
Mm, vill trycka ner dem på nåt sätt. Ge igen kanske. Visa att jag är bättre än dom? Säga att jag inte ställer upp längre på deras regler. Som om de har tvingat mig... jag har nog låtsats det inom mig. Att jag måste vara si och så för att duga. Att det är de som lagt det på mig. Men det är inte sant. Jag har lagt det på mig själv. Jag har sagt att det är viktigt med status. Att jag måste vara 'framgångsrik' och verka lyckad. Ha en fin yta.
Men det är bara fejk, alltihop. Jag känner mig inte mer värdefull eller lyckligare för att jag har en viss titel, tjänar mkt pengar, bor på ett häftigt ställe, har en snabb karriär. Nej allt det är bara fejk. Tomt.

lessons must be learned. Wisdom must be earned. (Maria mena)

And I'm earning My wisdom now. Visdom, det är något annat än kunskap det.

Tack

Frustration av möte

kom precis hem från ett möte och är frustrerad och irriterad. I gruppen finns ett par personer som jag upplever inte är ärliga och faktiskt erkänner hur det är och delar sina känslor. För mig blir det tomma delningar om vad som hänt i veckan. Ytligt och ger mig inte så mkt. Jag vet inte hur jag ska hantera det.försöker fokusera på mig själv. Ber Gud om hjälp med det. Delar också om hur jag själv inte varit ärlig förut och delat det som faktiskt ligger nörmst om hjärtat. Försöker säga till mig själv att jag behöver at tålamod med dem, precis som andra hade tålamod med mig när jag var oärlig. Jag var tvungen att komma dit själv innan jag var redo att bryta förnekelsen.

Det som blir är att jag själv känner mig otrygg när jag känner att det andra är oärliga. När jag inte känner mig trygg så har jag svårare att dela ärligt själv så det blir en ond spiral och så går jag ibland därifrån frustrerad istället för lätt i sinnet som det ofta är annars.

Jag kan inte förändra de andra personerna. Jag kan inte 'få dem att inse' hur de borde göra. Jag kan bara fokusera på det jag själv kan påverka. Jag har tagit initiativ till gruppinventering. Jag delar så gott jag kan från hjärtat själv och jag håller även på och startar en annan grupp som ligger mig närmare problemet i staden jag bor. Jag gör vad jag kan. Jag kan faktiskt också prata med min sponsor om detta igen och be om råd. Jag ska också prata med en av dem som ibland talar i vi-form när hen delar och säga att det inte känns bra för mig.
Jag ber om vägledning kring om jag kan göra något mer.
Sedan ber jag om förstånd att släppa taget om situationen. Acceptera att jag inte kan göra mer och lämna över.

Känns skönt när jag tänker på att jag gör det jag kan. Jag gör faktiskt det i det här fallet. Resten är utanför min förmåga. Där får jag bara se vad högre kraften har för plan.

Tack

Avtrubbning tack

genom mitt liv har jag sökt olika typer av sätt att trubba av mina känslor när det blivit jobbigt. Mat och socker, alkohol, fly in i någon tv-serie eller bok, träning, utseende, prestation, sex. Så känner jag nu också. Jag vill stänga av känslan och jag behöver nåt att göra det med. Just nu är det mest tvn eller en podcast som lockar. Att sträckkolla eller lyssna på något som jag kan fokusera på. Hoppas att känslan försvinner så jag blir trött och kan sova. Jag är hungrig också. Så jag behöver ju äta.

Men ja, detta med avtrubbning. Allt handlar om mitt motiv och intention. Vill jag äta glass för att det är soligt väder och gott och jag vill fira? Eller känner jag mig misslyckad eller osäker och vill trösta mig eller 'unna mig' det så jag mår lite bättre?

Vad säger min älskande förälder? Jag sov väldigt dåligt inatt. Och hjärnan är trött efter dagen så ska låta det vila nu. Jag är hungrig. Jag ska äta. Sedan ta en promenad och kanske sätta mig i solen någonstans. Kanske meditera en stund för att bara låta känslorna vara. Framförallt vara snäll mot mig själv. Och be.
En dag i taget.

Tack

Slut på semestern

Första dagen på jobbet efter semestern. Igår kväll hade jag så mkt ångest. Jag såg framförallt på en massa minnet när jag varit full på fester och varit en person som jag inte vill vara. Jag kände skam. Hjärnan snurrade i 300 och jag somnade sent.
Jag har varit och är fortfarande i många situationer så rädd för människor. Jag är rädd för att bli avvisad, att inte få vara med eller bli hånad. Jag vill få deras bekräftelse på att jag duger. Det jag är rädd för är känslan i mig när jag blir avvisad. Den totala ensamhet och utsatthet jag kände när jag var liten skulle då triggas. Men den kan jag inte känna så jag flyr och säker bekräftelse och gör allt jag kan.

Jag sitter bredvid och ser mig själv full på en fest eller med 'jobbrollen' i ett konferenserna eller med vänner jag vill ska tycka om mig så jag gör mig till. Jag har full fokus på de andra människorna. Jag vill bara visa det de vill ha. Jag ser inte mig själv. Känner inte mig själv. Känner inga behov och struntar i rösten som säger att jag ska säga vad jag tycker eller gå därifrån eller liknande.
Lilla Emma sitter bredvid. Jag gör precis som mamma och pappa gjorde. Jag låtsas som att jag inte ser henne eller hör när hon säger att hon vill gå hem. Jag förklarar bort eller gör mig till offer när hon försöker uttrycka sina behov.
Jag använder offerrollen på mig själv. Jag vet vad jag borde göra men det är synd om mig så jag behöver inte göra det.

Idag på jobbet kände jag hur sjuk jag är där. Jag tar på mig massa ansvar. Min roll gör att jag gör ett bar jobb när jag går in i kontroll och perfektion. Eller är det sant egentligen? Eller är det bara mitt högmod och självcentrering? Det blir ju sällan bra när jag försöker pressa fram lösningar. Jag stressar mina kollegor och många gånger skapar jag mer oreda för jag kan inte alla saker. Men jag går liksom in och vill 'hjälpa till' genom att ge svar och säga vad folk ska göra innan de bett om hjälp. Ibland rakt in i någon annans samtal. Det är sjukt!
Jag tycker det är jobbigt när folk gör fel eller inte vet. Jag tycker de är dåliga. Egentligen för att jag själv inte vill göra fel och inse att jag inte har kontroll. Ja det är det det är kontrollförlust. Det är det jag inte vill känna. Kontrollförlust och maktlöshet. Så jag 'hjälper till'. Eller så slår jag ifrån mig och tar inte in den andres eller min egen osäkerhet.

Jag har inte tillit till att det räcker att göra så gott jag kan. Att jag är den jag är inte det jag gör. Jag blir irriterad och ibland arg när andra gör fel och inte tar sitt ansvar. Min rädsla för misslyckande skjuter jag vidare på någon annan som är den som gjort fel.

Men det är dubbelt också för ibland kan jag verkligen släppa, göra lagom bra, automatiskt erkänna mina misstag och acceptera att det inte blir som jag tänkt.  För det händer en massa oförutsedda saker i mitt jobb och att jag ändå kan hantera dem lite grann nu men ändå mår så dåligt gör ju att jag undrar hur avstängd jag varit förut... jag gör våld på mig själv och idag känner jag det. Ibland agerar jag som att jag är lugn. Och visst är jag väl lugnare än andra gånger. Men en del av lugnet är spelat. För att hålla andra människors osäkerhet på avstånd och att känna mig själv säker även fast jag inte är det.
Just nu sitter jag och ältar massa saker som kan 'gå fel' och som jag måste komma ihåg att tänka på. Min inre kritiker är stark och har varit igång idag och sagt att jag borde ha koll på massa saker som jag inte har. Jag ska ju också stötta andra i deras roll och då ska jag ju veta tycker jag. Men vet jag inte så vet jag inte. Jag behöver inte låtsas. Som idag var det en situation där jag vill gå in och 'hjälpa till'. Men nu ser jag ju att hon löste det helt själv och jag behövdes inte för det. Men det är som att min bild av vilka förväntningar som ställs är så höga.
Det som händer när jag går in i andras är ju också att jag inte gör det som jag ska göra. Så blir jag stressad för att jag inte hinner.
Jag har ju bestämt mig för att be om att få byta roll. Inte ha det extra ansvaret utan göra mer bara.  Inte planera och styra utan utföra i dagen och sedan kunna stänga den. När jag går hem så är jag klar på ett annat sätt då. Jag blir lite mer styrd utifrån vad som kommer in än att jag måste planera och driva så mkt.
Det är lite jobbigt att skriva det. För jag vet ju att det som anses vara 'bra' och det jag får beröm för är det andra. Att driva och vara självständig. Men Gud vad det känns forserat för mig. Det är bara drivet utifrån. Att vara duktig och presentera, att lyckas och vara framgångsrik. Jag spyr på det! Att tjäna mycket pengar och kunna resa mycket och ha fin titel. Det är ju bara yta.

Hur känner lilla Emma när jag går in i det där? När jag presterar och kontrollerar?
Jag vet inte.


Tack för insikterna och känslorna. Nu är det kväll och jag är ledig. Tar lite sovmorgon imorn och då är det en ny dag.
Hjälp mig göra annorlunda.