försoning, förlåtelse

Såg en intressant dokumentär härom dagen. Den handlade om Tony Robbins (I'm not your guru). Jag hade ingen koll på honom innan men tydligen är han nån sorts stor inspiratör inom personlig utveckling. Han har skrivit massor böcker och håller seminarier runt om i världen. Givetvis var det precis vad jag behövde se. Två saker kom till mig i den väldigt starkt. Det ena gällde försoning med mina föräldrar. Han något om att om vi harmar på dem för allt dåligt de gjort så måste vi även hylla dem för allt bra. 

Jag har ju ingen kontakt med min pappa, mer än gratulationshälsningar över sms ett par gånger om åren. Jag har tänkt på det ett par tillfällen på sistone, om det kanske är dags att träffa honom igen. Jag skulle väldigt gärna vilja försonas. Men jag vet inte om det är mina skuldkänslor som spökar med mig igen. Han börjar bli gammal och har levt ett hårt liv. Så många år kan han inte ha kvar i livet. 

Han klarar inte av att sluta dricka och han vill inte ta hjälp. Han har inte nått sin botten tydligen. Men om jag kan låta det vara, skulle vi kunna ses då? 

Jag vet inte.

Men det som jag fick med mig också var att jag ju har fått en massa bra egenskaper på grund av att det var som det var. Om jag kan lära mig att använda dem till min fördel så kommer jag kunna göra väldigt bra saker. Och de egenskaperna har ju redan gjort att jag är där jag är och har kommit en bra bit på min resa. Grunden för det las när jag var liten. Hur hemska de sakerna som hände än var så gjorde de mig till den fantastiska människa jag är idag. Mina sår håller på att läka och när de gjort det kommer jag vara stolt över mina ärr. Jag kommer inte att skämmas för dem. De är en del av mig och kanske min främsta tillgång. 

Så tack pappa. Hade jag inte haft det så svårt så hade jag inte haft den här utvecklande vägen att vandra nu. 

Jag vet att det låter sjukt och knäppt. En del av mig vill själv protestera mot orden. Men sanningen är att det är sant. Och den delen av mig som vill protestera är den som tjänat på att vara offer. 

Men tänk om det var meningen att det skulle bli precis såhär. Tänk om det faktiskt var så att mamma och pappa gjorde så gott de kunde. Och de gjorde precis det de skulle. Med sin fel och misstag skapade de mig som jag är nu när jag vågar möta det och växa igenom det. 

Det betyder inte att jag tycker att det var ok det som hände. Det betyder inte att jag inte tycker att vi ska bekämpa missförhållanden. Det betyder bara att det här är min sanning och jag tror att om jag senarei livet skulle se tillbaka på mitt liv så skulle jag nog inte ångra så mycket. För om mina föräldrars misstag skapade mig så påverkar jag andra genom mina misstag. Och jag kan aldrig veta vad jag lär dem med mitt beteende. Även om jag kan ångra mig och be om ursäkt som jag ska när jag förstår det.

Exempelvis så kom jag även i kontakt med mycket skuld gentemot mitt ex när jag såg den där filmen. Skuld för att jag inte tidigare släppte honom fri. Skuld för att jag på nåt vis utnyttjade honom. Jag tyckte och tycker fortfarande väldigt mycket om honom. Vi hade väldigt fina stunder tillsammans, men jag tror att jag innerst inne visste att det inte var rätt. Men jag lyssnade inte på den delen. För att vara rättvis så visste jag ju inte heller att det var den rösten i mig som var den sanna. Jag har ju inte lärt mig lyssna på den tidigare. 

Men det jag tänker är att även om det är sant på det sättet, så hade vi ju fortfarande den tiden tillsammans som vi hade. Jag älskade honom oc jag älskar honom fortfarande men inte på det sättet. Och saken är ju att även då vi inte var rätt för varandra så försvinner ju inte det fina vi hade. Jag upplevde inte att jag ljög för honom om mina känslor för honom. Jag upplevde dem som sanna. Däremot var jag inte ärlig i att jag alltid sa vad jag faktiskt tänkte och kände. Jag satte inte gränser som jag behövde. Jag tog inte de initiaiven jag ville. Jag var inte helt och hållet jag. I början visste jag inte det. Då hade jag problem att prata om mina känslor. Men i o m att jag började närma mig mig själv mer och mer så började jag ju känna att jag ville andra saker än det vi brukade och det som han gillade. Och då var jag inte alltid ärlig med det utan gjorde det "vanliga" iaf. 

Han sa själv när vi sågs att han tyckte vi hade det bar fram till sista halvåret. Så upplevde han det. Då är det sant för honom. Jag ska inte ta det ifrån honom. Och jag ska inte ta det ifrån mig själv heller. Den jag var när vi blev ihop var väldigt kär i honom. Vi hade riktigt fina stunder tillsammans. Det fanns en stark tillhörighet och enkelhet som var trygg för mig. 

Så, om jag ska koppla tillbaka till det första jag skrev. Jag gjorde många fel i det här förhållandet, både mot mig själv och honom. Men han älskade mig. Och han upplevde det som fint. Och det kan ju också vara så att de fel jag gjorde hjälpte honom i hans utveckling. Jag kan inte alltid veta vilka rätt jag gör som blir viktiga för någon annan eller vilka av mina fel som uppfattas som fel av andra. Tänkte först att jag måste gottgöra honom för detta. Men nej, det tror jag inte alls att jag ska göra. Det skulle ju bara skada honom. Jag ska släppa honom fri så att han får fortsätta sin resa i livet och kan bara önska honom allt gott i det.

tack

sjukdomsinsikter

Har varit sjuk i ett par dagar nu. Jobbade lite i förrgår men igår och idag har jag varit för sjuk. Min kropp mår dåligt. Den bekämpar viruset. Det kommer upp massa saker i mig av det här.
En sak är att jag får ny förståelse för min offerroll och hur jag använder den. Den blir väldigt tydligt för mig hur den fungerar och förstör för mig. Det är naturligt att bli ynklig och tycka lite synd om sig själv när man är sjuk. Lilla tjejen i mig är trött och känner sig liten. Det jag inte riktigt gjorde igår var att ha med min inre älskande förälder. Det som hände då var att lilla tjejen kunde agera ut sina känslor genom att manipulera och vara offer. Innerst inne känner jag mig ensam och värdelös. Och vilka strategier har jag använt för att tackla det?
- Mat: Igår åt jag kakor, choklad och avslutade dagen med glass som middag.
- Bekräftelse: postade inlägg på instagram och kollade mobilen ofta för at se om jag fått någon bekräftese på att jag duger. Jag styrde även upp så att jag ska träffa en person på fredag som är en riskperson för mig. Jag får alltid bekräftelse av honom och även om det aldrig hänt något mellan oss så har jag många gånger försökt fylla mit inre hål med den typen av bekräftelse. Det är en liten flirt. Jag skickar små signaler och får kickar av att få dem besvarade och lite spänning. Det var länge sedan jag agerade på det. Istället blir jag helt avfärdande när det går över någon form av gräns i mig. Antingen om de blir för på. Eller om någon märker det. Eller om jag av någon annan anledning blir påmind om vad jag gör.

---

En annan sak som också kommit upp i mig är att jag ser så mycket hur jag har svårt att bara känna att det är ok att vara hemma för att jag är sjuk. Jag är rädd för att någon på jobbet, min chef i synnerhet, inte ska tro mig. Det här har jag känt förut och många gånger tidigare har jag jobbat eller försökt jobba fast jag är sjuk. Det är en sida av det. Samtidigt känner jag faktiskt att det är lite skönt att inte jobba. Vi har en implementation precis den här veckan och jag föredrar faktiskt att ligga hemma med feber än att vara mitt uppe i det. Brukar vara lite kaos och strul i just de situationerna och jag tycker inte om att vara i det. Så nu när jag är sjuk så att jag inte kan vara med och faktiskt tycker att det är skönt så får jag dåligt samvete. Som at jag ljuger för att få slippa. Hmm. Finns det situationer då jag inte bllivit trodd fast det var sant och jag samtidigt tjänade på att det skulle vara sant som jag sa?
Jag kommer att tänka på en situation. Jag skulle leka med en kompis och var kanske 6-10 år. Jag kom hem till dem och de skulle precis äta och frågade om jag hade ätit. Jag sa nej. Maten de skulle äta var hemsk. Jag var väldigt känslig för olika maträtter när jag var liten. Och det var många saker jag inte åt. Så när vi sitter där så kommer jag på att jag ju visst har ätit. Jag förstår inte hur jag kunde ha glömt det. Jag hade dessutom fått något hemma som jag inte tycker om alls. Jag säger det till min kopis mamma som inte tror mig. Hon säger att det är fult att ljuga och att jag ska äta det som serveras. Jag försökte argumentera men insåg att det var lönlöst. Så jag åt. Jag kände vanmakt och frustrerad över att inte bli trodd oc arg över att bli kallad en lögnare. Jag sa aldrig något till mamma eller pappa för jag visste att de aldrig skulle ta upp det med henne.
Finns de några mer sådanna här händelser? Med pappa kanske? Det känns som att det gör det. Jag kan relatera samma känsla av att bli orättvist behandlad och misstrodd till honom. Men har svårt att minnas någon specifik situation. Jag vet att han skammade mig. Att han sa att jag var dum eller saker som "hur tänkte du egentligen" "hur dum får man vara" och lilknande. Shit, det finns något stort här. Även om jag minns ett fåtall gånger bara så är det här något som påverkar mig starkt nu när jag närmar mig det. Det är där min sammankoppling mellan att göra fel och vara fel ligger. Pappa sa inte att jag hade gjort fel utan att jag var fel. Det är därför det är så himla läskigt för mig att göra fel. Det är därför jag blir så rädd när jag uppfattar att min sponsor tycker att jag gjort fel. Det blir super läskigt. Det är därför det var värre för mig att jag hade ljugit om mina tankar om mitt förhållande än att vi faktiskt hade problem.


tänk vad bra det kan vara att vara sjuk ibland
tack

Jag var där för mig

En vän tipsade mig om en skiva med fina låtar. Skivan var savage garden. Jag skrattade när jag såg det för just så är mitt liv mycket just nu. Jag får saker till mi som bara är helt rätt för där jag är. Och jag är medveten om det.
Den här skivan lyssnade jag sönder när jag var 13-15 år. Jag kan varanda låt utantill, de finns liksom i mig. Nu när jag återupplvde dem efter att inte hört dem på typ 15 år kom jag i kontakt med min tonåriga tjej. Hon som var så vilsen och ledsen, förtvivlad och rädd. Och ensam. Texterna i flera av låtarna är så på pricken vad jag behövde höra då. De gav lättnad och tröst och hopp och jag kunde gråta till dem av igenkänning.

-----
Härom dagen läste jag ut boken Lyckan, kärleken och meningen med livet (Eat, Pray, Love på engelska) Det var typ 3:e gången jag läste den. Helt fantastisk bok. I alla fall, i slutet av den berättar hon att buddisterna brukar prata om 2 krafter som driver allt växande t.ex. Om vi tänker på ett ekollon som ligger i marken så har det en inneboende kraft som vill gro och leva och växa och bli en stor vacker ek.Men det finns också kraften från det eken. Den kallar på ekollonet och manar på det att växa så att det ska få bli till. Dessa två krafter samverkar för att ekollonet ska växa.
Jag la inte detta på minnet de tidigare gångerna men slog det an något i mig.
---

Nu har jag lyssnat genom skivan flera gånger och fått kontakt med den tjejen i mig. Men också med den tjejen då. Och nyss så sjöng jag de här låtarna för henne då. Jag pratade med henne genom dem och kunde ge henne tröst och hopp. Och kanske är det fakstiskt så det är. Jag nu längtade efter att föddas och bli till så jag ropade på henne. Jag hjälpte henne, gav henne styrka så att jag hon skulle och våga fortsätta.
Jag vet inte vad jag tror om tiden och jag förstår att det här förmodligen låter helt skruvat. En del av mig själv tycker det. Men samtidigt. Det klingar an i mig på ett häftigt sätt och det finns ingen chans att jag får tipset om den här skivan precis veckan efter att jag läst det stycket.

Så tack univesum, gud och mig själv för detta. Och tack savage garden för att ni gjorde den där skivan så att jag kunde använda den för att orka och få tröst och hopp.

"Another ditch in the road.
You keep movin.
Another stop sign.
You keep movin on.

And the years go by so fast. Wounder how you ever made it through"
--
"When you feel all alone

And the world has turned it's back on you
Give me a moment please to tame your wild wild heart
I know you feel like the walls are closing in on you
It's hard to find relief and people can be so cold
When darkness is upon your door and
You feel like you can't take anymore

Let me be the one you call
If you jump I'll break your fall
Lift you up and fly away with you into the night
If you need to fall apart
I can mend a broken heart
If you need to crash then crash and burn
You're not alone"

----

I believe the sun should never set upon an argument
I believe we place our happiness in other people's hands
I believe that junk food tastes so good because it's bad for you
I believe your parents did the best job they knew how to do
I believe that beauty magazines promote low self-esteem
I believe I'm loved when I'm completely by myself alone
I believe in Karma what you give is what you get returned
I believe you can't appreciate real love until you've been burned
I believe the grass is no more greener on the other side
I believe you don't know what you've got until you say goodbye

I believe you can't control or choose your sexuality
I believe that trust is more important than monogamy
I believe your most attractive features are your heart and soul

----

And when the stars are shining brightly in the velvet sky,
I'll make a wish send it to heaven then make you want to cry
The tears of joy for all the pleasure and the certainty.
That we're surrounded by the comfort and protection of
The highest power, in lonely hours, the tears devour you

---

She's taking her time making up
the reasons
To justify all the hurt inside
Guess she knows from the smile
and the look in their eyes
Everyone's got a theory about the
bitter one
They're saying, "Mamma never loved
her much"
And, "Daddy never keeps in touch
That's why she shies away from
human affection"
But somewhere in a private place
She packs her bags for outer space
And now she's waiting for the right
kind of pilot to come
And she'll say to him
She's saying

I would fly to the moon & back if
you'll be...
If you'll be my baby
Got a ticket for a world where we
belong
So would you be my baby?

Själv men inte ensam

Den senaste veckan har jag också börjat sakna mitt ex ganska mycket också. Jag saknar att ha honom nära, den fysiska närheten som var så fin. Jag saknar tryggheten i att ha någon att dela mitt ansvar med. oj, det är ju det jag saknar. Nu när jag är själv så måste jag ju ta mitt eget ensvar för mitt liv. När jag var med honom (och killen innan dess) lämnade jag ju över en del av ansvaret. Jag ville att de skule rädda mig. Jag gjorde det mycket mindre i det senaste förhållandet än mitt första riktiga, men visst gjorde jag det nu också. Och det är det jag saknar. Jag känner mig villrådig. Jag saknar någon som kan säga hur jag ska göra. Som kan hjälpa mig att stötta fram beslut. Shit, det här gör jag ju i alla mina relationer. Jag blir så osäker kring beslut så jag vill att någon annan ska stötta mig i det. Jag har inte självförtroende och självkänsla i att jag kommer kunna ta ett bra beslut. Jag gör dem stora och vågar inte ta ansvar och heller inte ta mina konsekvenser.
Åh, vad bra det är för mig att inte leva tillsammans med någon nu. Jag behöver hitta min egen röst och bygga självkänsla i att det jag känner och tänker och tycker är värdfullt. Och även våga ta en del beslut och se vad som händer. Jag har ju gud med mig och jag har vänner jag kan del med. Men jag behöver lära mig att stå på egna ben. Jag är inte ensam även när jag är själv. Jag kan ta hand om mig själv. Eller jag håller på och lär mig ta hand om mig själv. En dag i taget. Jag lär mig så jag får göra fel. Jag får lära mig av det och så får jag göra annorlunda nästa gång.
Om jag ser på den här sommaren så är det ju precis det här jag har gjort också. Jag känner in, lyssnar på min inre röst och mina känslor. Och sedan har jag agerat. Ibland har det blivit super och ibland har det blivit mindre bra. Och det bästa av allt är ju att jag kan se att jag lär mig av det och gör annorlunda.

Det jag saknar mest är trygghet. En famn att krypa in i. Någon att planera dagen och veckan med.
Gud, hjälp mig att ge mig själv trygghet och att känna din trygghet. Lär mig lyssna på min egen sanna röst och följa den.

tack

Jobbtankar

Har börjat jobba igen efter semestern. Det kom upp en hel del känslor kopplat till det. Eftersom jag varit så nära mig själv och mina känslor i sommar så blev det så tydligt hur jag inte varit det på jobbet. Hur lätt jag har att gå in i min hjälteroll där. Jag kickar på de små eller stora kriser som kan uppstå och stänger ner mina egna känslor och behov. Det gör mig väldigt trött, förstås. Jag får väldigt mycket bekräftelse när jag gör det eftersom jag presterar bra då och tillför mycket till jobbet. Men jag vill inte vara där. Jag vill inte fokusera på problemen, vill inte göra dem stora för att kunna vara offer för dem och sedan kicka på att lösa dem.
De sista månaderna innan sommarsemestern började jag få en annan inställning till jobbet. Jag släppte en hel del och tog inte på mig lika mycket ansvar. Det var skönt. Jag kunde låta en hel del av kaoset rinna av mig och inte fastna. Jag fick en del skuldkänslor för det och en del av mina kollegor tyckte inte om det. Men jag kände att det var bra för mig.

Nu känner jag mig orolig för att jag ska gå in i det igen. Vi har en del saker planerat under hösten som kommer göra att jag får träna på just det här. Så jag ber om hjälp. En dag i taget. En stund i taget. Det viktigaste först. Jag gör inte mer än jag klarar av och jag duger precis som jag är.

På grund av de här känslorna så tänker jag mycket på vad jag långsiktigt vill med min arbetssituation. Vad vill jag jobba med. I vilket sammanhang. Vilka av mina egenskaper vill jag få utlopp för. Men jag behöver inte bestämma det nu och jag behöver komma på det just nu. När jag är redo kommer det att komma till mig. Och jag har ju reda tagit steg mot det största som jag känner att mitt hjärta längtar efter, yoga. Så jag ska låta den utbildningen få komma och se vad som händer.

Tålamod. Be om vägledning och våga följa den.

tack

Knarkar självförakt och kontroll

Jag har sett det beskrivet någonstans och har hört andra prata om det. Att vi vuxna barn ofta knarkar på känslor, dåliga känslor. Jag insåg idag att jag har knarkat på mitt självförakt. Det som föddes i den stunden som jag skrivit mycket om på sistonne. När jag drog slutsatsen att jag inte är älskvärd kunde jag vända min ångest, rädsla, oro, och allt jag kände som det inte fanns plats för mot Sedan har jag gått dit när min ångest varit för stor, och jag har fått kortsiktig lättnad.
Finns det fler känslor jag har knarkat på?
Bekräftelse utifrån givetvis. Men där är jag beroende av andra människor. Finns det någon känsla som jag kan skapa själv som jag har knarkat?
Offerrollen garanterat, Den sitter ihop med självföraktet. "Jag är dålig och värdelös. Ingenting kommer någonsin att bli bra för mig. Jag gör aldrig något rätt. Varför måste jag göra si eller så. varför måste jag känna sådär. Om jag bara kunde vara lite bättre. Bla bla bla" Detta är mitt självförakt. Det är en så integrerad del av min person att jag har svårt att se det helt. Men här är det. OCH, det är något jag har knarkat. Det har gett mig kortsiktig känslomässig lättnad.
Det andra jag knarkat är kontroll. Haha! Eller försökt i alla fall. Om jag kontrollerar mig själv genom att planera och tänka ut saker i huvudet så får jag lite lättnad från oro för att jag skapar illusioen att jag kan skydda mig från smärta. Ett exempel är att jag flera veckor eller månder i förväg kan tänka ut vad jag ska ha på mig i situationer som framkallar rädsla. Jag vill ha en plan där jag kan skydda mig själv genom att tänka ut och planera så att jag inet ska behöva ta i rädslan och ångesten som det skapar att tänka på situationen jag ska vara i.
Det här gör jag också på mötena när jag ska tänka ut vad jag ska dela om i förväg. Jag känner mig orolig och vill inte bli övergiven så jag vill säga något "bra". ("Bra" kan avra olika säker och har varit olika saker genom mitt tllfrisknande, men på något sätt så är det det jag tror att andra vill höra, att jag delar för deras skull)

Hmm, coolt! Det här är mina två känslomässiga droger. När jag upplever obehag, ångest, oro, stress så går jag till någon av dessa. Antingen slår jag på mig själv för att jag är dålig eller så försöker jag kontrollera mig själv.

Gud, vad bra att jag kan se det här! Och att jag verkligen ser att det är en drog.

Oj, det här är bra grejer, det känner jag. Tack för att jag ser det. Jag är helt, helt maktlös för det här.
Jag tror att gud kan hjälpa mig att återfå förståndet.

tack

Crazy me

Den tjejen som förekom i drömmen jag hade. Hon som jag bjöd in och kramade om. Det är ju en del av mig. Det är en sida som jag hållit tillbaka. Där finns dels min bisexualitet. Men där finns också väldigt viktiga egenskaper. Exempelvis är hon lite galen, tonårsgalen. Hon är ohämmad, vilken är en sådan kontrast för mig som har varit så kontrollerad. Hon är sexuell, skamlös, rolig och orädd. Hon har mycket vrede. och vet sina gränser. Det känns som om hon är en sida av mig som skulle ha fått födas i tonåren men det fanns inte plats för det. Jag kände inte tillräckligt mycket kärlek och trygghet för att kunna känna det.

Hon har många egenskaper som jag behöver. Som jag verkligen skule ha nytta av att integrera och låta få födas i mig. Och jag tror att om jag ska få dem så måste jag ta in hela henne. Hon måste få finnas hela hon.
Det är också det jag vill eftersom jag vill älska hela mig själv. Jag kan ju inte älska mig själv på riktigt om jag inte accepterar alla mina sidor. Det förstår jag. Så jag försöker verkligen vara en älskande förälder i det här så att hon ska få komma in och vara en del av mig.

Jag tänker också att det är intressant att jag jobbat så mycket med relationen med lilla mig, hon som är typ 4-10 år. Nu kommer det en ny tjej och hon är äldre, jag skulle gissa mellan 16-20 år. Lilla jag är fortfarande kvar, men när jag snackar med henne verkar hon ganska lugn. Men jag känner mig rädsla för den här nya genom henne. Det var den rädslan och paniken som gjorde att det här inte kunde få födas då.

Men åh, vad stolt jag blir nu. Det här måste ju betyda att lilla tjejen har kunnat få bli så pass trygg att det här kan få komma. Det är ju hur stort som helst. Det betyder ju att jag måste ha gjort en väldig massa saker bra de senaste åren. Jag ser så gärna till det som jag inet gör bra och det jag inte lyckas med och det som finns kvar att jobba med. Men jag har ju faktiskt kommit väldigt långt. Jag är på god väg mot att växa upp. Så fint!

Tack till mig själv som vågar fortsätta möta mina rädslor. Det är så jag bygger ny trygghet. Jag vågar gå emot skammen. Vågar prata om det jag innerst inne känner och tänker. En dag i taget. Jag är precis där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.

tack

steg 1 kapitulation

Efter ytterligare lite känslomässig berg-och-dal-bana tror jag at jag hittade min maktlöshet. Jag är ju faktiskt maktlös över vem jag skulle råka bli kär i. Jag kan inte påverka det. Om det nu skulle vara en kille eller en tjej. Jag kan inte styra det. Men jag vill leva tillsammans med någon, jag vill ha familj så det jag kan göra är att vara öppen. Det är det jag kan påverka. Sen är jag faktiskt helt maktlös över hur det blir. Jag kanske aldrig hittar någon alls utan slutar med 13 katter eller insiminerar mig för att få barn. Vem vet...

Insåg att jag försökte täka ut och kontrollera vad som skulle hända. Att det blev så viktigt att jag gillar killar också för då lever drömmen och bilden jag skapat. Men om jag släpper tanken på killar eller tjejer och tänker person istället så är det ju faktiskt så att jag inte kan bestämma vem det är jag ska bli kär i. Det jag kan göra är att blockera mig så att jag inte får känslor för vissa. Men det vill jag ju inte. Det skulle förutom tjejer även kunna vara en kille som är kortare än mig eller som har någon form av handikapp eller som på något annat sätt inte är som jag har tänkt mig, Jag vill vara öppen för kärleken för jag vill uppleva den. Jag vill ha familj. 

Andas. Herregud, vilken omgång. Jag är helt slut. 

Det här behöver jag dela om. Bästa receptet för skammen är att prata. Ringde min sponsor nyss men hon svarade inte. Ska prova igen lite senare och prova ringa nån annan sålänge. 

Men ja, jag är maktlös inför det här. Jag kan inte påverka vem jag skulle bli kär i. Gud, hjälp mig att acceptera det. På riktigt. Ordentligt. För det är förbannat jobbigt att kämpa emot det som jag gjort hittills.

Ge mig Sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra

Mod att förändra det jag kan 

och Förstånd att inse skillnaden.

tack 

Maktlös inför den jag är

Har en meltdown och vet nästan inte vad jag heter. Varför är det så frusktansvärt hemskt om jag skulle bli kär i en tjej eller ha sex men en tjej eller ens tänka på det? Varför är det här så farligt för mig?
Jag vet ju att jag skapat en massa regler för mig själv över vad som är rätt och fel. Vad jag får göra och inte får göra. Vad jag får känna och inet får känna. Det gjrode jag för att skydda mig själv. Jag gjorde det för att det inte var tryggt runt mig. Jag kunde inte lita på någon av mina föräldrar. Därför kunde jag inte acceptera hela mig själv. Vissa delar var farliga. Så som min svaghet och sårbarhet och att jag är attraherad även av tjejer. Det kunde inte få finnas.
Jag var tvungen att vara som alla andra. Jag kunde inte stå upp för mig själv för jag kände inte att jag vra värd att stå upp för. Jag Jag spelade på alla plan för att göra det som jag trodde förväntades av mig för att skydda mig från att bli avvisad och för att försöka få bekräftelse, trygghet och kärlek.

Pappa tyckte inte om bögar, det kommer jag ihåg. Jag vet att jag kände mig äcklad av mig själv när jag tänkte på tjejer. Varför var det så starkt? Finns det något som hände som jag inte minns?
Nu när jag tänker på det här får jag kontakt med samma panikkänsla som jag hade när jag var 17 och insåg att det var så här. Jag bara grät och kunde inte gå till skolan. Mamma tog mig till BUP och så fick jag prata med någon som lirkade det ur mig och så fick mamma också reda på det. Men samtalen med psykologen på BUP kom sedan att handla om allt annat än det här.

Men jag förstår verkligen inte varför det här är så ofantigt hemskt. Är det helt enkelt så att det var utanför normen? Det var ju fortfarande ganska tabubelagt på 90-talet och 00-talet när det här kom upp i mig. Speceillt i en liten stad som jag bodde i. Och eftersom jag tyckte det var hemskt att ha en annan åsikt än någon annan om vilket band som var bra hade jag såklart ingen möjlighet att stå för något sånt här. Det är väl inte så konstigt egentligen. Och eftersom jag även är attraherad av killar så har jag ju kunnat vara i det istället och på så sätt kunnat dölja det och slippa konfronteras med det.

Men när jag närmar mig tankar på att jag skulle vara helt lesbisk så blir det för mycket för mig. Jag blir rädd av den reaktionen för jag tror verkligen att jag är attraherad av killar också. Jag kan känna en stark lust och även stark attraktion för killar. Det är ju på riktigt. Men att jag har ett sånt starkt motstånd mot att närma mig tanken på att jag är lesbisk gör mig orolig för att det är sant och jag blir väldigt förvirrad. Och kanske är det därför det väcker så mycket känslor också. Jag har lagt så mycket skam kring det här att jag inte kan närma mig det. Jag kan ha använt det som ett sätt att skamma mig själv eller för att måla upp katastrofscenarier för mig själv.

Eller är det det som är sanningen ändå. På vissa sätt lliknar det här tankarna jag hade innan jag avslutade mitt förhållande. Det kändes helt sjukt att jag skule göra slut eller tänkte på det och att det kanske bara vara katastriftankarna som sa till mig att det måste ta slut typ.

---

Gud, hjälp mig. Jag är maktlös inför att förstå och hantera det här. Jag vill älska hela mig precis som jag är. Jag ger upp. Snälla hjälp mig.

Den som blundar kan inte se...

..att det finns ingenting att vara rädd för.


Oj, vilken natt jag har haft! Kom hem ganska sent efter att ha promenerat och pratat länge med en vän. Kändes knappt som jag hade somnat innan jag vaknade av en hemsk mardröm. Runt mig i lägenheten fanns den läskiga tjejen kvar från drömmen. Såg henne hela tiden och försökte hålla om mig själv. Jag vet att mardrömmar är nyklar för mig i min utvecklingen. Det har varit när jag gått nära något som jag hållt nere länge. Mitt undermedvetna vill skrämma mig att backa. Mina överlevnadsstrategier vill hålla kvar sitt grepp. Skydda mig från det som jag inte kunnat vara i tidigare.
Eftersom jag vet det här och har mött mina mardrömmar tidigare så lyckades jag stå kvar och inet slukat av skräcken eller springa från den.
Senast jag hade så här starka mardrömmar var jag jagad av någon i dröm efter dröm, oliak förutsättningar, men samma känsla av att aldrig komma undan och att vara ensam för att inge förstod. Dem avslutade jag genom att i drömmen lyckas skjuta den som jagade mig. Jag mötte rädslan. Också omedveten, i drömmen. Riktigt häftigt.

Den här gången var jag vaken och fick till mig en annan approach. Jag bjöd in henne. Jag kramade henne, klappade på henne, la en skön filt runt henne och sa att allt skulle bli bra. Hon symboliserar det som jag tryckt undan i mig själv. De känslor jag inte tillåtit mig att känna. Det jag inte accepterat i mig själv. Där finns min svaghet och sårbarhet och sorg och där finns att jag är bisexuell. Det som jag inte vill se och inte acceptera. Hon är min skugga. Det jag fönekat, velat dölja. Den jag övergivit. Den jag lämnade bakom mig. Det jag inte vill kännas vid.

Lyckades aldrig somna om. Lyssnade på musik och lät det som skulle komma få komma. Grät lite, skakade massa på kroppen och kände smärta i bröstet. Kände mig helt mörbultad, omskakad, slutkörd och chockad efteråt. Nu har jag duschat och känner lättnad på nåt sätt, men samtidigt en vilja att gå tillbaka. Att glömma henne igen. Att stänga ner henne igen. Men när jag tänker det så kan jag se henne, läskig igen, i rummet bredvid.

Det här är stort. Jag vet nästan inte vad som hände. Jag är livräd, men har samtidigt tillit. Det är dags att möta det här. Acceptera hela mig. Älska hela mig. Känna alla mina känslor.


Tomas Ledin kom till mig försökte smälta:
"Den som blundar kan inte se, att det finns ingenting att vara rädd för. Här kommer det nya tiden."


Och så Lasse och Håkan såklart. De har redan satt ord på allt jag känner känns det som.

Vad händer nu då? Vad ska jag göra? Ingen aning. Inte så mycket tror jag. Ta hand om mig själv. Just nu är jag ganska pigg men det kommer ju slå tillbaka med bara 2 h timmar och en sån här känslomässig omgång.
Jag ska dela om det också. Skriva och prata om det för att bearbeta och inte stänga ner.
--
Jag är älskad, buren och förlåten.

tack

Jag finns för dig alltid

Den insikten jag skrev om för ett par dagar sedan. Om den falska sanningen jag lärde in som barn, att om pappa älskar mig så skulle han sluta dricka. Det här är verkligen grunden i alla mina överlevnadsstrategier. Jag tror at jag inte är värd att älska, me om jag kan låtsas vara någon annan så ska jag få kärlek och det jag vill ha. I fallet med pappa ville jag ju ha stabilitet, bekräftelse och trygghet. Om jag var älskvärd skulle jag få det.
Det betyder också att jag inte vil visa vem jag verkligen är, eftersom jag inte är äslkvärd så är jag fel och något att skämmas över så då behöver jag dölja det.
Jag blir därför rädd för kritik och att bli avvisad, då älskar inte den andre mig och då kommer jag inte få det jag vill ha, oavsett vad detta är och i vilken situation det är.
Jag håller mig kvar i en relation för att undermedvetet tror jag att jag inte är värd mer. Eftersom det är det jag får så är det det jag är värd. För om jag var värd att älska så skulle jag få det jag egentligen ville ha. Jag försöker då också vara den jag tror att den andre vill ha, för at då ska den äska mig och då ska jag få det jag vill ha. En jäkla manipulering där alltså.

Det som också hände med mig när jag trodde på den tanken och tog in den som sanning i mig var att jag ju kunde vända all den sorg, ilska, frustration, förvirring, mm mot mig själv. Jag hade ingenstans att göra av den och höll på att explodera. Nu fick jag förklaringen, det var jag som var fel. Och jag tror mig komma ihåg att jag fick en lättnad i det. Att det gjorde det enklare för mig. Då kunde jag rikta min ilska mot världen och mina föräldrar emot mig själv och förakta och hata mig själv.

Där och då bestämde jag mig för att överge mig själv. Allt annat hade varit för smärtsamt. Allt annat hade varit omöjligt.
Sedan dess är detta det jag gjort. Hela tiden.

---

Det ligger något mer i det här känner jag nu. Jag försökte prata med lilla mig i den situationen. Säga att det inte är sant som hon tänker där och då. Säga att pappa är sjuk, det har ingenting med henne att göra. Det är en hemsk sjukdom och att han älskar henne på det sätt som han klarar av. Det handlar om honom, inte om henne.
Då skriker hon åt mig och förstår inte varför det här händer i så fall. Varför är det så här? Varför måste jag ha det så här? Om pappa är sjuk, jo, men jag är ju iaf här och mår jättedåligt, känner mig ensam och ledsen och rädd. Då måste det ju ändå vara något fel på mig som gör att jag får uppleva det här medan jag har kompisar som verkar ha det bra.

- Jag förstår att du känner så. Men vet du, jag tror att det är så här i livet, att vi har alla en mening med att vara här. Vi får olika upplevelser. Vi har olika uppdrag. Kanske är det så att de som får de allra svåraste förutsättningarna ska göra de största sakerna. Eller att de som Gud tror klarar det får de här förutsättningarna. De som kommer kunna ta sig vidare på något sätt. Att de som har som mest ljus i sig kan hamna där det är som mörkast. Tror du att det kan vara så?

Kanske. Men det är så hemskt läskigt och jobbigt. Jag känner mig så ensam och otrygg. Jag kan inte lita på någon.

- Jag vet. Det är hemskt. Jag förstår att du känner så. Jag kan sitta här en stund med dig om du vill. Varje gång du behöver mig så kan du komma hit och sätta dig en stund hos mig. Jag finns alltid här. Om du ropar på mig så kommer jag och sitter med dig.

Mmm. ok.

----

Jag är rädd för sorgen som finns där. Sorgen över ur jag övergett mig själv. Jag är rädd för att närma mig den. Den känns så obeskrivlilgt stor. Jag tassar runt den och varje gång jag närmar mig den så ryggar jag instinktivt, på samma sätt som den lika sidorna på en magnet.
Jag får det jag behöver och det jag klarar av. Jag ber gud om att känna mina känslor så jag kan få läka. Jag vill helas och släppa taget om det som varit. Jag vill ge mig själv upprättelse och ta ansvar. Jag vill bli min egen förälder. Nu fösöker jag skapa en trygg plats där jag själv känner att det är ok att känslorna får komma fram.

tack