Självförakt. Hopplöshet. Skam. Hat.
Det är lättare att tro att jag inte är värd nåt annat. Det är lättare för då slipper jag göra någon förändring. Men tänk om jag är värd allt det bästa. Tänk om jag är värd att bli lyssnad på. Att fokusera på mig själv och inte på vad andra tänker och tycker. Tänk om jag är älskad. Precis som jag är. Att det är jag själv som inte lärt mig det. Att jag har behandlat mig som mina föräldrar gjorde. Svikit mig själv. Förminskat. Förnekat. Ljugit. Lovat och brutit löften.
----
Hur kan jag möta de känslorna utan att gå sönder? Hur kan jag ta hand om dem? De är nära. Det är därför jag är så instabil. Så fort jag närmar mig så går jag över i självhat, offer och martyrrollen. Den är så farlig. Jag är rädd för den. Det är ett arv från pappa. Ett farligt arv. Den svarta figuren på axeln som säger att jag inte behöver någon jävla hjälp. Det är ingen idé. Skit i mig. Jag ska bara fortsätta rakt in i döden.
----
Jag har inte så mkt knark kvar nu i mitt liv. Ingen pojkvän. Mindre jobb. Ingen förälder. Och senaste tiden har jag undvikit bekräftelsen jag kan hämta i sociala sammanhang där jag egentligen inte trivs. Sammanhang som är falska och ytliga. Jag dricker inte. Jag har inte massa saker inbokade för att fylla upp all tid.
Är det så att jag börjar bli nykter? Känslomässigt nykter. Och det är klart att det kommer upp saker då. Äh, känns som jag bara ljuger när jag säger att jag börjar bli nykter. Idag har jag typ aldrig könet nig mer onykter.
Jag har lagt ner att boka in så mkt saker. Ta det mera lugnt och känna efter vad jag behöver. Men nu när det är semester så är det läskigt. Förra sommaren var jag också själv, men då var jag liksom i ett annat stadie. Nu har det blivit stabilt med boende och trygghet liksom. Då gick jag också mkt mer på möten. Behövde känna tryggheten och gemenskapen hela tiden. Nu har jag det inte lika nära. Men vem lurar jag egentligen? Jag har varit ledig i 5 dagar nu och alla dagar fram tills idag har jag umgåtts med vänner från programmet. Och jag vill boka in fler saker så att jag 'gör' härliga saker. Kanske är det inget konstigt med det? Det är semester och sommar och det är ok att njuta. Men problemet är väl att jag gör det istället för att jag det jag borde, som är att ringa min sponsor och ärligt be om hjälp med de känslorna och tankarna jag har svårt att hantera. Det är ju det som är problemet.
Var för är det så svårt?
Jo för att just den där svarta hunden sitter på axeln och säger att jag inte behöver hjälp.
Jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig misslyckad och dum som inte förstår och gör fel. Jag är maktlös, mitt liv är ohanterligt. Men på nåt sätt är jag känslomässigt inte där än att mina försvar har släppt helt och jag kan vara helt ärlig när jag ber om hjälp. Jag har fortfarande inte kommit till att sätta mig själv främst. Jag tummar på mina känslor och maskerar dem. Det är sant. Vill fortfarande hålla upp en fasad. Att jag har koll. Att jag reder ut det.
Jag får väl bara acceptera det då. Jag ska verkligen försöka ringa min sponsor imorn. Jag säger inte att jag ska. Jag säger att jagska försöka. Och så ska jag be om det. Åh, vad jag inte har bett den senaste tiden. Det ska jag göra. Imorn efter frukost ska jag be. Och göra det jag kan. Göra så gott jag kan. Mer än så kan jag inte kräva. Om jag gör så gott jag kan så är det alltid ok. Det räcker inte alltid. Men det är ändå ok.
Tack
