Har precis kommit hem från mitt ACA-möte och är orolig. Dels beror det på att det va en ny person på mötet som jag känner lite grann. Personen är jag lite bekant med och vi ses i skolan ibland. Det va jobbigt eftersom jag är så himla rädd att nån ska "komma på mig". Att någon i mitt vardagliga liv ska veta vem jag egentligen är. Se min svarta hemlighet och förstå de sjuka, fjantiga eller dåliga tankarna jag har ibland. En anledningen till att det blev så jobbigt va också att jag va helt oförberedd på det. Hade jag vetat om det och kunnat förbereda mig lite mentalt hade det nog inte varit lika jobbigt. Men det gick bra i alla fall, jag höll i mötet och fick träna på att vara kvar i mig själv och inte oroa mig för vad den där personen tänkte om mig eller hela grejen. Det gick väl sådär, men jag försökte. När jag skulle dela blev jag väldigt nervös. Jag fick andas och prata lite med mig själv. Jag sa också högt att jag tyckte det va jobbigt och sen gick det bättre. Det känns ändå hoppfullt om den här personen börjar gå på mötena, skönt att ha någon mer nära som vet vem man är och accepterar och som man kanske kan få en fin relation med.
Den andra anledningen till att jag är lite orolig är att jag blev påmind om mitt motstånd för 4:e steget. Jag känner det i hela kroppen och dels beror det på att det kommer bli jobbigt att gå igenom allt och gräva i det där tunga. Det finns också en stor rädsla för vad jag ska hitta och framför allt är jag rädd för att komma fram till att jag måste göra slut med min pojkvän. De tankarna är nåt som kommer och går och jag har svårt att avgöra om det är sjukt att jag tänker att jag inte klarar av att ha ett förhållande och att det är mina beteenden som gör att jag har så svårt att vila i det fina. Eller om det är så att den här relationen inte är bra för mig på riktigt och att jag har ljugit för mig själv och honom länge nog så att det är dags att avsluta det nu. Men nej! Jag vill inte. det är det ända som kommer upp i mig när jag tänker så. Jag vill inte vara utan honom. Tycker ju så himla mycket om honom och när jag är med honom blir jag ofta lugnare och det är så härligt att känna sig älskad. Suck. Letar jag utanför mig själv igen? jag vet fan inte... Vet varken ut eller in... Ska försöka bara vara ärlig med vad jag känner och se vad som händer. Fan, va svårt! Men ja, släppa kontrollen och lita på att det löser sig oavsett.
Det löser sig.
Jag älskar dig och jag är med dig hela vägen på den här resan.
Du är inte ensam.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar