Har precis lämnat min pojkvän på flygplatsen. Han har varit här i två veckor och det har varit väldigt trevligt. Vi ses igen om 3 veckor och det är egentligen inte så länge. Det är min sista tid här i Spanien och en del av att det är jobbigt att skiljas är för att det väntar två intensiva veckor innan jag åker hem. Och jag ligger inte riktigt i fas med jobbet så jag är lite orolig över det. Men vad tusan gör det om det inte blir perfekt och de tycker att jag gjort det bästa de har sett. Suck på mina krav på min själv. Det kommer bli bra, så bra som det blir, inte perfekt men bra och det räcker.
På ett sätt är det också skönt att han åker för då kan jag hitta mina rutiner igen. Det blir ju lite speciellt när han är här och är ledig när jag jobbar och man vill passa på att njuta av att man är i ett häftigt land och göra trevliga saker.
Nu kan jag fokusera bara på mig själv igen och komma igång med träningen som blivit lite sporadisk nu när han varit här.
nöjd att jag låter övergivenhetskänslorna komma fram och få vara. Men sen prata med mig själv och se på verkligheten som den är. Han åker inte för att han lämnar mig. Jag är inte ensam bara för att jag är själv.
Ska bli skönt för förhållandet när den här perioden är slut och vi kommer in i lite mer vardag igen där man vet att på obestämd tid så ses vi typ dagligen. Det blir lugnare i mig då.
Nu när det har varit en begränsad tid som han varit här så får jag lätt vridna proportioner på tiden och ju närmre avsked vi kommer desto viktigare blir det att ta tillvara på tiden. Sista timmarna kan jag få ångest för att han går på toa eller måste duscha eller fixa nåt så vi inte kan utnyttja tiden maximalt. Istället skulle jag ju kunna se på det som att vi ju har massa tid framför oss om vi vill det. Men det är lilla jags rädsla för att saker ska försvinna. Det gäller att passa på nu för imorgon kan det vara annorlunda och då är det försent. Min uppväxtmijlö. När pappa var glad och nykter gällde det att passa på att göra saker för jag visste aldrig när han skulle vara full och onåbar igen.
Men det här är inte så. Visst vi kan göra slut och han kan lämna mig. Men jag är inte liten längre och beroende av någon annan på det sättet längre. Jag är vuxen och klarar mig själv med stödet från programmet, mina vänner och en högre kraft.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar