Nygammal utmaning

Känner mig tom och som en bomb samtidigt. Har väldigt svårt att vara i mina känslor nu. Jag har tvivel på mitt förhållande igen. Och det känns som att någon har dragit bort ett skynke som varit framför mina ögon när det gäller min sambos familj. Jag ser saker där som jag förut inte kunnat eller velat se. Har tyckt att det har varit så skönt att vara hemma hos dem och verkligen varit glad över den nya familjen jag fått. Är allt det en lögn? Kan det vara det? Eller är det jag som svartmålar verkligheten nu... Jag vet inte. Har försökt ringa min sponsor men fick inget svar. Ska försöka snart igen. När jag bara sitter med mitt eget huvud så skenar tankarna och det slutar med att jag aldrig kommer få barn. Rädslan för att bli ensam och övergiven är så stark. Men jag är ju inte ensam. Jag är med mig själv och min högre kraft. Jag är aldrig ensam.

....

Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.

Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.

Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.

Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.

Tack.