Vilse

I den här situationen med uppbrottet med min sponsor så är det som att allt hänger löst på nåt sätt. Jag börjar tvivla på saker hon lärt mig och om de faktiskt är sanna för mig. Det gör mig orolig och osäker eftersom vi har pratat om det och hon har förklarat att många i programmet gör det för enkelt för sig och inte är ärliga. Och nu är rösten i mig som säger att jag har varit för hård mot mig själv stark. Den rösten som hon förklarat för mig är förnekelsen och sjukdomen.
Märker att jag skriver bara tankar. Det är mycket där jag är. Jag tänker och tänker och tänker. Försöker förstå och kontrollera, själv-tillräckligheten. Jag vill komma på en lösning. Hitta svaret. Men jag kan inte tänka ut det. Jag har försökt på det sättet så många gånger. Men sanningen är att jag inte vet. Jag förstår inte och jag vet inte vad jag ska göra.
Eller en sak känner jag är rätt att göra. Det är att prata ut med henne. Men vad ska jag säga?


Vägled mig.
Jag är rädd. Jag är vilse. Det är ohanterligt. Lilla jag säger att det här kommer ju aldrig lösa sig, hur skulle det gå till. Det är ingen idé.
Hon är rädd. Rädd för att bli besviken på livet igen. Och så sorg över allt som hänt henne och det hon inte fått. Hon är arg också. Arg på att livet är såhär nu. Såhär svårt och obegripligt. Såhär ohanterligt. Hon vill att det ska vara annorlunda.
Det är okej, jag förstår att du känner så. Kom sätt dig här hos mig en stund i alla fall. Jag älskar dig.du är fantastisk.