Sitter på mitt lägenhetshotellrum och har blandade känslor. Har en ledsenhet i mig. Och oro. Känns så konstigt att min tid här är slut och jag har en känsla av att livet bara rinner iväg från mig utan att jag hänger med. Analyserar allt jag gör och hur jag säger saker mm på jobbet. Rädslan för att göra fel är just nu stark. Och jag vet varför. Imorgon kväll ska vi gå ut med jobbet för att fira av mig. Det var en läskig sak att göra, bjuda in till det fast jag inte känner folk så bra. Då går jag igång på scenarier som kan uppstå där jag "gör bort mig" eller så tänker jag på vad de tänker om mig, att jag har styrt upp en sådan sak för min skull och tror att de ska komma. Det är ju himla elaka saker jag säger till mig själv. Fan, det är som att det alltid kommer tillbaka till mitt egenvärde och att jag är älskvärd. Det är det som orsaker mest problem för mig och som gör mest ont. Ibland känns det som om jag inte kommit någonstans på den fronten. Men det vet jag ju inte är sant. Det är bara min destruktiva offer-sida som vill tro att det är så. Men jag är inget offer. Jag har makt att förändra hur jag lever mitt liv och hur jag behandlar mig själv och andra. Det går kanske inte fort, men det går. Och jag läste en så himla slående rad i en bok om ledarskap idag "förändring är ett kontinuerligt arbete, inte ett projekt". Jag minns i början då mitt tillfrisknande definitivt var ett projekt. Jag hade en grov tidsplan om nåt år eller så för att "fixa" det här problemet. Och sen skulle jag bara prestera det också. Det gick inte så bra. Och nu vet jag bättre. Men ibland vill jag bara att det ska gå lite fortare. Fast egentligen kanske jag inte vill det för då skulle det vara så himla mycket tyngre. För tänk om jag skulle få alla insikter och smärtan av mina brister på en gång, det skulle knäcka mig förmodligen. Så därför är det bra att jag får lite i taget. Och den här perioden har framför allt visat mig och fått mig att känna hur mina rädslor för att bli avvisad gör mig isolerad och att jag går miste om en gemenskap som egentligen bara väntar på mig. Nu går jag iaf emot den rädslan, det är det enda jag kan göra. Jag förstår i huvudet att den är destruktiv och då kan jag välja om jag vill att den ska få bestämma eller inte. Det är läskigt, men jag ska försöka göra det ändå.
Tack för insikter och möjligheter till utveckling!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar