Hjälp. Jag är dödstrött och har väldigt ont i huvudet. Känner mig förvirrad och orolig. Vill inte slå på mig själv för att jag pressat mig själv för hårt. Vill inte heller förneka det. Har svårt att slappna av och letar efter vad jag ska göra för att känna mg bättre, piggare. Men kanske ska jag inte göra något alls. Kanske ska jag bara försöka vila i att jag får det jag behöver. Kanske ska jag bara försöka vila i att jag är där jag ska vara. Vila i att det inte är jag som ska styra, ska göra nåt, så att det blir bättre. Visst jag ska agera och gå till handling när tillfället är rätt. Men nu kanske det är läge att lämna över. Släppa den där kontrollen som har tagit mig hit. Steg 1. Ge upp. Erkänna att livet inte fungerar när jag sitter vid spakarna.
Jag är maktlös inför effekterna av min uppväxt i ett alkoholistiskt hem. Mitt liv är ohanterligt.
Jag behöver hjälp. Jag behöver stöd. Jag klarar inte det här själv.
Känns som jag skulle behöva gråta, men det kommer inget. Jag är för trött och har för ont i huvudet. Kanske håller jag medvetet nere känslorna fortfarande för att skydda mig själv mot smärtan. För att jag tror att jag inte klarar det. För att jag inte vill det. För att jag inte vill att det ska vara så. vara så här.
Jag är besegrad. Jag har återigen försökt bestämma. försökt styra. Försökt förneka. Det fungerar inte. Mitt liv fungerar inte när jag gör så.
Ska försöka att inte slå på mig själv för att jag gjort så här. Försöka ha en balans i att ge upp och acceptera och att inte döma och skämma mig själv. Jag gör så gott jag kan. De här försvarsmekanismerna sitter så förbannat djupt.
Tack för mina tårar. Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar