Dagen efter

"... jag orkar inte mer. Om det betyder att alla bollar hamnar på marken så får det väl bli så..."

Idag är jag duktig och ska inte åka på fest ikväll. Det är i en annan stad och jag måste sova över där om jag ska åka. Det är flera där jag verkligen vill träffa men just nu tror jag att jag mår bäst av att somna tidigt i soffan ikväll.


Pratade med min pojkvän idag om det som hände inatt. Han mådde som han förtjänade och bad om ursäkt. Jag berättade att jag kände igen mina känslor från när jag va liten och hur obehagligt det va och hur ont det gjorde. Han bad om ursäkt igen och när jag sa att många inte hade reagerat så starkt som jag gjorde sa han att det ju inte va mitt fel (Sant!).  (Och lilla oroliga lämna-mig-inte-för-att-jag-är-trasig fick sin bekräftelse)

Hur jobbigt det än var så är det här ju ändå ett framsteg. Jag stängde inte av hur jag kände utan reagerade, markerade tydligt att jag va upprörd och sov på soffan även om han ville att jag skulle komma och sova i sängen. För nått år sen hade jag tryckt ner mina känslor mer. I framtiden kanske jag inte berörs lika mycket av sådana händelser utan kan se att min pojkvän inte är min pappa och då inte gå in i den rollen jag gjorde som liten.

 Skjutsade iväg honom på nya grejer idag.  Han va mer än lite sliten, men det går ju inte att stanna hemma. Deras j-la traditioner!... Så nu sitter jag här och vet inte vad jag ska förvänta mig riktigt. Jag är ju maktlös inför vad han gör. Jag vill inte bygga upp skräckscenarion bara för att inte bli besviken och jag vill inte bli just besviken. Men åh, det är väl bättre att bli besviken. Jag har rätt att ställa krav!
Ska försöka släppa det och ta det som det kommer och fokusera på mig själv idag istället.

Så nu ska jag åka en liten sväng och shoppa. Lagom. Sen laga lite god mat och sova middag i gräset kanske. DET ska jag fokusera på istället.

Full pojkvän

Hämtade precis min pojkvän full på stan. När han ringde blev jag glad för jag trodde han ville komma hem tidigt för att han ville va med mig. Så var det inte. Han är jättefull och ska hem och sova för att ladda inför fest hela dagen imorn också. Är jag naiv eller orealistisk när jag tror att han vill komma hem för att va med mig? Eller är det naturligt och att problemet egentligen är att jag reagerar väldigt starkt när det som jag föreställer mig inte inträffar? När jag åkte ner och hämtade honom såg jag lixom ingen annan anledning till att han ville åka hem tidigt än att han ville va med mig. Speciellt eftersom han inte lät så full på telefon. Så jag bygger upp ett scenario där vi ligger har det mysigt i soffan resten av kvällen...

Inombords är jag arg. På honom eller på situationen? Iaf så är jag arg. Men jag visar det inte. Va bara kylig mot honom och markerar på det sättet. Men nu sitter jag här med käkarna hårt spända och känner mig övergiven. Är jag det? Jag tror inte det.. Det här är ju bara vad jag egentligen vet skulle hända ikväll, även om jag trodde att han skulle vara borta lite längre... Saken är ju också att vi umgåtts väldigt mycket den senaste tiden. Har haft det väldigt, väldigt mysigt. Jag har märkt att de här övergivenkänslorna kommer lättare när vi umgåtts mycket. Som ett beroende.


Shit. Nu hörde jag precis att han låg och hulkade i sängen så jagg langade in honom i badrummet. hjärtat slår i 300 och det är ju väldigt lätt att se att jag går in i min roll som barn. Hjälper pappa uppför trappan... Fan, jag skakar....
Har aldrig sett honom så full förut. Brukar väldigt sällan bli väldigt full (vad jag vet). En enda gång tidigare har han mått dåligt på fyllan (när jag har varit med) och det är ju inte så mycket på 1,5 år egentligen. Men just när det kommer till såna här situationer blir jag väldigt sårbar. Det påminner för mycket om barndomen.. Känner mig utnyttjad.

Det här är likt när min förra pojkvän kom hem full. Vi bodde i olika städer och när han gick ut i min stad ville han gärna sova hos mig. Han va ofta ganska full och kåt och jag började säga ifrån mer och mer men han tjatade och tjatade och jag fick skuldkänslor. Då kände jag mig också utnyttjad. Han va dessutom alltid extra kärleksfull när han hade druckit. Det va då jag fick de finaste sms.en och samtalen. Sjukt egentligen.

Ska prata med min pojkvän, som nu verkar ha somnat, imorn och förklara varför jag reagerar så starkt när någon är så full och att det lilla barnet i mig kommer mår väldigt dåligt av det. kommunicera.

Snäll mot mig själv

Hade möte med min sponsor idag som var väldigt givande, och då också jobbigt. Vi pratade mycket om mitt ansvarstagande gentemot mina föräldrar. Ser ju båda dem som mindre "starka" än vad jag är och att jag då bör/vill/ska ta ansvar för deras mående.

Till exempel igår när min pappa ringde och va full och hade ont i sitt finger. Tänkte för mig själv innan jag svarade att nu skulle jag säga ifrån om han va full att jag inte vill att han ringer då. Men sen under samtalet kunde jag inte, fick upp tankar om att han är liten och behöver tas hand om och jag som är "starkare" ska ta hand om honom. Tyckte synd om honom helt enkelt. Men som min sponsor sa, jag hjälper ju honom inte genom att spela med. Jag hjälper honom genom att visa att hans drickande har konsekvenser. Tough love. Dessutom överger jag mig själv genom att inte sätta mig och mina behov först. Det är ju smärtsamt för mig att prata med honom när han är full. Då ska jag säga ifrån. punkt.

Vi pratade om mamma också och att jag fortfarande har svårt att se vad som är dysfunktionellt där och vad som är bra. Det är ju inte som med pappa och alkoholen. Men jag antar att det kommer. att jag ser det när jag gör det och om jag behöver avstånd från henne så kan jag ta det. Sätta mig själv först.

Hon är klok min sponsor. Hon ställer frågor så att jag själv kan komma på saker och identifiera beteenden själv. Det är väldigt skönt att ha någon utomstående som man kan berätta allt för och som ser på det jag berättar på ett annat sätt. som ser sånt som är svårt att se själv för man är så uppe i sig själv och att tänka som man alltid har gjort.

Vi pratade om min pojkvän också och om att jag ofta tar den motsatta rollen mot vad jag har med min föräldrar. Jag blir den lilla som det är synd om och vill att någon ska ta hand om mig och lösa alla min problem. I början av vårt förhållande va jag inte där men jag drar mer och mer däråt ju längre det går och jag antar att det är för att jag tycker mer och mer om honom och blir därför mer och mer rädd för att förlora honom. Men samtidigt som jag vill vara offer vill jag inte riktigt bli räddad. Jag vill klara mig själv också och ingen lösning är bra nog. när jag är som mest i offertankarna vill jag bara va kvar där och tycka synd om mig själv och gotta mig i det. Men jag vill ju också bli räddad. Snacka om paradox.


-------------------------------------------------
Jag ska vara snäll mot mig själv. Det är jag värd.

Svartsjukan

Jag hatar att vara svartsjuk.

Jag hatar det!

Jag gör mig själv så liten och värdelös att det inte finns i min värld att min pojkvän helst vill vara med mig om han fick välja. Kan inte hitta några argument till varför han skulle vilja ha mig. Jag blir osäker och krävande och lättretlig. Jag hatar att vara sån här. Men när jag är det så är det så svårt att tänka på nåt annat sätt...

Igår sa min sponsor till mig att jag verkade så glad och stark. Och det va verkligen så jag kände. Mådde så himla bra! Just då vet jag att jag tänkte att jag inte kunde förstå hur jag kunde må så dåligt ibland. Och nu när jag är där nere så fattar jag inte att jag va däruppe igår och kan nästan inte föreställa mig hur det kändes... Jävla berg-o-dalbana...

Nu ska jag iaf åka och träna för det mår jag bra av. Och sen ska jag öva mig hela kvällen på att inte va svartsjuk!

Födelsedag

Idag har jag firat min födelsedag. På riktigt!

Har haft en väldigt fin dag och lyckats njuta av det och slappnat av ganska bra också. På fixade jag finfrukost och styrde lite hemma. Sen va jag nere på stan en snabbis och riggade present till min pojkvän som fyller imorn. Efter det kom mamma och hennes man som hjälpte mig fixa tårtorna klart, käkade lunch och fikade med mormor. Jag kunde verkligen ta till mig att de kom hit och firade mig och ta åt mig kärleken. Fick t o m lite vibbar åt hållet man hade när man va liten och födelsedagen verkligen va nåt speciellt :)

Nu på kvällen har ett gäng kompisar varit här och det har varit väldigt trevligt! Jag kunde släppa mycket att prestationsångesten för att vara värd och tog till mig firandet och värmen från mina vänner. De tycker verkligen om mig :)

Min pojkvän som jobbar och inte kunde vara här idag va med lite ändå för han hade fixat blombud, gulligt!

En sån här födelsedag va det längesen jag hade. Den har varit toppen! Jag ska ta åt mig den bekräftelse jag fått idag på ett positivt sätt. Vet att det inte är bekräftelsen jag ska leva på, men ska tänka tillbaka på den här dagen och de rädslor jag gått emot för att fixa det. Och att jag har många fina msk omkring mig  som jag är värdefull för.

Den här dagen var jag värd.

Uppdatering födelsedagsfirande

Redan 11 personer som har sagt att de kommer och firar mig på tisdag och jag är väldigt glad att jag vågade. Många människor tycker om mig :)

Jag är värd detta!!


...fast än vet jag inte riktigt om jag tror att jag är det...

Känner en väldig sorg över att jag har så väldigt svårt att se mitt eget värde. Så svårt att tycka om mig själv. Så svårt att se att jag förtjänar att bra saker händer mig. Så svårt att vara snäll mot mig själv. Jag ser det sjuka i det och försöker acceptera det . det är inte mitt fel. Och resan har börjat mot något bättre!

Berg-o-dal-bana

Hela den här dagen har det varit upp och ner.

Det började med att när jag skulle iväg på promenad med en del omständigheter som ändrades och som jag inte kunde påverka som jag lyckades reda ut med min sponsor. Jag behöver bli bättre på att kommunicera med min pojkvän. Berätta vad jag känner och tänker istället för att bli sur, trycka undan mina känslor eller förvänta mig att han ska förstår vad jag behöver. Så det övade jag på när jag kom hem från promenaden, och det gick bra! :)

Senare pratade jag med min mamma ang min födelsedag och hon har sagt tidigare att de kan komma antingen på måndag eller tisdag så nu sa jag att jag gärna vill att de kommer på min födelsedag på tisdag någon gång mitt på dagen. Då va det ju tydligen så att mammas man inte va ledig då utan bara på måndagen. Och eftersom min mamma inte vill/vågar/orkar ta bilen själv och åka de 4 milen för att komma hit plus att jag inte vill ha dem här samtidigt som mina vänner så bestämde vi att de ska komma på måndag istället.
Och så kommer de där övergiven-känslorna över mig att jag kommer va själv större delen av min födelsedag. Min pojkvän va här och hörde samtalet och att jag blev irriterad och jag tror att han kommer försöka ta ledigt på min födelsedag. Han är snäll min kille. :)
Jag vet också att jag kan snacka med ett par kompisar och ev hitta på något på dagen om jag vill. Men det är ju så att det bara hjälper för stunden. Det botar bara ett symtom och inte problemet i sig. Lösningen ligger inte där. Jag behöver jobba med mig själv för att kunna hantera såna här situationer, men det är klart att jag är glad att jag har fina msk runt omkring mig.
Det där är bra insikter för jag har lätt för att leta förklaringar till att jag mår dåligt i min omgivning istället för hos mig själv. Det är ju mycket enklare att spela offer och inte ha något ansvar. Bra där!

Iaf hade jag och min pojkvän en mysig em och kväll i soffan med tacos och serier. Men så när han måste åka hem för att han ska jobba imorn så går jag ner i känslor av övergivenhet igen.

Upp och ner och upp och ner och upp och så ner igen... Det är ok. Vad jag än känner så är det ok.