Urladdning pappa

Helvetes jälva skit! 23 år. Just anlänt till landet jag ska plugga i ett år. Pappa ringer. Full. Ledsen. Förtvivlad.
Sporadiska minnen.

- Ja, men ha det så bra då. Ha det så bra. (Jag klarar mig inte utan dig. Vem ska jag nu leva för. Vi kommer aldrig mer ses för jag kommer dö innan du kommer hem.)

Ditt jävla as!!! hur i helvete kan man göra så mot sitt barn!? Det går bra för dig så då kan jag förlora dig och om du inte finns nära mig så har jag inget att leva för. Jag klarar mig inte utan dig. Du måste finnas här annars kan jag inte leva.
Fy fan!

när mitt barn har fått en chans till något roligt och utvecklande så försöker jag manipulera och skuldbelägga så att hon ångrar sig. Så att hon ska ta hand om mig istället för att leva sitt eget liv.

------

När jag bara tänker på det så blir det ju så himla tydligt att han är så förbannat sjuk! Ingen frisk människa gör så.

Sitter instängd på mitt rum och lyssnar på Offspring - Americana. Väldigt lik en dålig kväll hemma när jag var i tonåren... Använder musiken för att få kontakt med mina känslor från då och få ur dem ur systemet. Men det är svårt, min rumskamrat kan komma hem när som helst och nån del av mig vill inte ha en ordentligt omgång för att jag kommer bli så trött att jag kanske inte kan gå till jobbet imorn. Men det är ju bara bullshit av sidan som inte vill ta i de där jobbiga känslorna, för om jag får ur saker ur systemet kommer jag ha mer energi överlag framöver.
Åh samtidigt är jag så himla trött. Hela dagen har det varit så. Jag kanske bara inte har kraft att få ur nåt idag. Ska hem i helgen, kanske jag kan ta bilen ut i skogen nånstans och skrika av mig..

Ska nog läsa lite i den bok jag köpte på mitt senaste Al-Anon konvent, "från överlevnad mot tillfrisknande".

Stolt att jag använder de verktyg jag har när så här starka känslor kommer upp igen. Skriver. Lyssnar på musik. Skriker i kudden. Slår i sängen. Läser bra litteratur.
Tack

Alkohol i mitt liv

Nu när jag mer och mer kommer i kontakt med mina känslor inser jag hur oskönt jag tycker det är när människor blir fulla. Inte sådär lite berusade utan när personligheten förändras. Alkoholen kan göra människor till andra personer. Inser att det är här en av grundrädslorna är med min pojkvän när han festar. Jag är rädd för att han ska bli en annan, att inte en sak han sagt gäller längre, att han beter sig som en annan person. Jag är helt enkelt rädd för att han ska bli som pappa. Att han ska gå in i sjukdomen. Rädd för att bli övergiven för alkoholen. Rädd för att den än en gång ska bli viktigare än mig. Jag vill inte vara med om det. Aldrig. Måste prata med honom om det här. Eller vill jag prata med honom för att kontrollera? Nej, jag måste förklara att jag inte kommer acceptera det. Att jag inte kan ha någon i mitt liv som jag inte kan lita på inte blir för full. Det gör så ont. Även om jag nog aldrig visat det direkt för att jag är för rädd för att ställa de kraven och ha ett bråk, så känner den lilla tjejen sig väldigt otrygg när någon runt mig är full. Speciellt när det är någon som jag vill kunna lita på och känna mig trygg med.

Hjälp mig vara ärlig.
Hjälp mig vara stark för mig själv

Ärlighet

Det finns ytterligare en sak som gnager och väcker obehag i mig. Det gäller mig pojkvän.
Jag vet inte om jag har rätt men jag tror att han inte varit riktigt ärlig mot mig. I em åker han hem och anledningen han sagt till mig är att han behövde plugga och hade någon han skulle göra det tillsammans med just imorgon, sedan kommer han tillbaka hit i morgon kväll. Men det var inte hela sanningen, det är en fest ikväll som han ska gå på med den här föreningen som jag skrivit om någon gång förut. Han är ju inte med där längre men ett par gånger om året är det tradition med aktiviteter och fester. Jag frågade honom igår om det var så att han medvetet inte nämnt det som en bidragande orsak till att han vill åka hem idag eller om det helt enkelt inte var det. Jag fick inte riktigt något svar utan han sa bara att det inte finns nån anledning för honom att inte säga det till mig. Han hade inte tänkt på det. Han fick det också att låta som att de skulle ut dit "en sväng bara", vilket nog är en underdrift.

Jag tror att han kan undvika att nämna den här festen för att han vet att jag tycker det är jobbigt när han festar, speciellt med det här gänget. Jag har förklarat hur det triggar liknande känslor som när pappa var full, han väljer alkoholen före mig. Ibland reagerar jag inte men ibland är det väldigt starkt och jag går igång på alla cylindrar och undrar hur mycket han ska dricka och hur länge han ska vara ute. Jag beter mig som när jag var liten. Som en alkoholisthustru. Det är skrämmande. När jag berättade för honom om det här så erbjöd han sig att inte berätta när han skulle gå ut, för att liksom lindra för mig att inte behöva ha de känslorna. Jag sa att det ju blir jättefel, vi ska kunna vara ärliga mot varandra. Jag behöver träna på att hantera de här känslorna. Rädslan för att bli övergiven. Föreställningar om att han blir en annan person. Att han ska vara otrogen. Att jag ska förlora honom. Pappa blev en annan person när han drack. Då var ingenting heligt och löften kunde brytas hur lätt som helst. Det är det jag är mest rädd för. Att han ska förändras. Bli en annan person. En person som inte längre vill vara med mig. Eller bara en elak person.

Det finns ju två delar i det här som behöver hanteras på nåt sätt. Dels att han inte känner att han kan vara ärlig. Och dels att jag behöver lära mig att hantera de här känslorna som det väcker.
Problemet som blir är ju att när han skruvar ner sanningen lite eller undanhåller och jag inser det så väcker ju det misstankar. Då kommer känslor av besvikelse och att ha blivit lurad. Han säger något för att jag ska vara lugn och sedan gör han något annat. Det känns inte ok.

Hjälp mig se klart på situationen.
Hjälp mig att hantera de här känslorna.
Hjälp mig att agera.

Nya utmaningar

Har precis flyttat in i en ny lägenhet och på måndag börjar jag ett nytt jobb. Jag har slutat studera och ska gå in i arbetslivet. Mycket som är nytt och mycket som jag inte har kontroll över. Så det kanske inte är så konstigt att jag känner mig orolig i kroppen och lite nervös. Vad vill jag egentligen? Kommer det bli bra? Vilka är de andra i gruppen? Vad kommer jag få göra? Det är säkert något som kommer kännas fel.
Suck.

Fram tills nu på slutet har jag känt mig lugn inför det. Sett fram emot de möjligheter jag har och att det kommer bli bra. Men ju närmre det har kommit ju mer har det lilla fröet av oro vuxit. Sedan är det ju lite kaos hemma nu precis när jag har flyttat in. Mycket som behöver fixas och många beslut som ska tas. Vill få allting klart direkt så att det är ordning och mysigt. Men det funkar inte så. Dessutom så vill jag ju ta mig tid till att känna in hur jag vill ha det innan jag bestämmer vad jag ska köpa och fixa. Tränar på att känna att det är ok att det är lite rörigt hemma och inte fixat. Det är mysigt ändå och jag kommer få fint sen. Känna att det är ok att det tar lite tid.

Det var ett bra tag sedan jag skrev någonting här och det är nog för att det har varit väldigt lugnt. Har inte haft behov av att använda mig av skrivandet för att sortera i mina tankar och prata med mig själv. Är nöjd med att jag tog till det nu när jag kände att jag behövde det igen. Har haft lite skuldkänslor, om man nu kan kalla det det, för att jag inte varit så aktiv här på senaste. Konstigt eftersom bloggen endast ska vara till för mig själv. Så det kan jag ju sluta med.

Tack för vägledning och verktyg

pappa-samtal

Först klickade jag honom två gånger. Sen svarade jag. Det lilla hoppet i mig ville svara för att det kanske kanske kunde vara så att han faktiskt har vänt sitt liv.
Han är ledsen när jag svarar.

-Vad vill du?
- Jag vill träffa min dotter. (Krävande, tyck synd om mig)
- Jag förklarade i brevet att jag inte vill ha någon kontakt med dig förrän du tagit hjälp. Det är du som väljer pappa.
- Men jag är ju nykter. (Snörvlande, frustrerad, tyck synd om mig)
- Jag hör ju på din röst att du inte är det.
- Nä, hä! Det var ju jävligt konstigt. Jag har inte druckit en droppe på 3 månader. (Ännu mer frustrerad, arg)
- Men jag hör ju att du inte är nykter.
- Men då skiter vi i alltihop! Perfekt!
- Pappa, jag orkar inte prata med dig. Det gör jätteont i mig. Förstår du hur elakt det är att säga så..
- Då skiter vi i allt. Jag ska ta livet av mig så slipper du se mig! Det blir bra det. (Hysterisk, martyrisk)

Så lägger jag på.

Jävla skit! Känner mig väldigt kluven. Var han bara ledsen och faktiskt har varit nykter? Är min alkoholradar även inställd på ledsna pappa så att jag missbedömde nu? Om det är så får jag skuldkänslor. Jag skrev ju att jag skulle träffa honom om han sökte hjälp. Det lät ju iofs inte som att han hade sökt hjälp, om han nu hållit sig nykter.
Och om han nu varit nykter. Han är ju fortfarande jättesjuk. Vem fan ringer upp sin dotter och säger att om hon inte vill träffas så tar han livet av sig och inte är full. Han måste ju vara jättesjuk.
Men jag känner skuldkänslor, att han tror att allt blir bra om han är nykter. Att jag inte har någon rätt att hålla mig på avstånd om han "gjort sin del". Fan. Men det har jag ju. Om jag tänker objektivt så vill jag ju inte ha en person i mitt liv som kränker och trycker ner mig. Om det skulle ha varit någon annan så hade jag sagt att man såklart får ta avstånd från personer oavsett om de är missbrukare eller inte.

Känner mig väldigt förvirrad. Har han verkligen varit nykter? Var det bara ledsenhet? Jag vet inte. Det enda jag vet är vad han sa. Anklagande. Skuldbeläggande. Martyrisk. Utpressningen med att han ska ta livet av sig också. Fan, blir väldigt ledsen om han gjorde det nykter. Det betyder att det inte bara är alkoholen som gör att han säger sånt. Eller ja, det är ju sjukdomen och hans upplevelser som gör att han säger så. Men det har liksom varit lite skönt att kunna kopplade värsta sakerna han gjort på alkoholismen och sjukdomen. Att en fin person finns innanför, eller åtminstone har funnits...


Lilla tjejen känner att pappa är hennes ansvar. Om han inte mår bra så ska hon göra allt hon kan för att se till att han gör det. Och hon ska inte sätta några gränser som kan vara jobbiga för honom.
Men hon är maktlös. Precis lika maktlös som jag. Om pappa vill ta livet av sig så kan vi faktiskt inte göra någonting åt det. Om pappa inte vill ta hjälp för att bli frisk så kan vi inte göra något åt det.

Men fan vad rädd jag blir. Rädd att det var sista gången jag pratade med honom.
Fan, han har inte dött än och ändå tror jag att jag har gått igenom känslorna 1000 gånger. Och det är ju inte så konstigt. Det är det han spelat på. Känslomässig utpressning.


Det är också så att jag snart tar examen i min utbildning och mamma och jag planerar lite firande. Det finns en hel del pappasorg redan i att han inte kommer vara med. Dessutom har jag bjudit min faster som ska komma. Det var jag lite delad inför, men sen tyckte jag att jag borde få göra det och att firandet är för mig och jag borde få ha dem där som jag vill. Men det har funnits en rädsla för att pappa ska få reda på det och typ komma dit oanmäld eller nåt. Han sa inget om det så han vet säkert inte. Men ja, den rädslan blev större.


Men jag gjorde rätt. Han lät full. Och även om jag skulle ha fel på det så är det inte ok att bete sig som han gjorde mot mig. Det är inte mitt fel att han gör så. Det är inte mitt fel att han mår dåligt. Det är inte mitt fel att han dricker. Jag är värd att må bra. Jag är värd att behandlas med respekt. Jag är värd att älskas. Jag är värd att ha relationer som bygger på kärlek och respekt och inte på manipulation och skuldkänslor. Jag är värd att må bra. Jag är värd att må bra. Jag är värdefull.

Usch, när jag läser konversationen däruppe med lite objektiva ögon så kan jag inte förstå att det händer. Att en pappa beter sig så mot sin dotter. Samtidigt så är det så bekant. Det har blivit normalt i mitt liv. Sjukt

Ska ringa min sponsor snart när hennes möte är slut. Sen ska jag bara ta hand om lilla tjejen ikväll. Säga att inget kommer hända. Han kan inte göra henne illa. Hon klarar sig själv och jag kommer ta hand om henne. Vi har kommit långt och kommer att komma längre.

Minskat behov av att skriva?

Träffade min sponsor igår och redovisade en bit till av mitt stegarbete och berättade att jag inte skriver lika mycket, för det har ju varit betydligt mindre aktivitet här de senaste månaderna jämfört med tidigare. Jag har haft lite dåligt samvete för det för jag vet att det är bra och har hjälpt mig så mycket och för att jag inte vill komma ifrån programmet och trilla tillbaka in i gamla beteendemönster. Men hon sa att jag kanske inte gör det för att jag inte behöver det lika mycket längre. Det är nog väldigt sant. Jag har verkligen kommit in i en ny fas där jag har en helt annan livskvalité och inte så stora och tunga känslor som är i rörelse hela tiden. Nuförtiden ber jag mer också, förut använde jag den här bloggen mycket för att prata med mig själv och genom att skriva sätta ord på mina känslor. Jag har nog lättare för det nu och därför kan jag prata med mig själv snabbare och bättre även utan att skriva.
Vi får väl se vad som händer. Jag vet att jag nu också tycker det är väldigt skönt att skriva för att jag landar då och blir mer närvarande i mig själv och därför har jag tänkt att jag ska skriva en liten snutt varje dag. Men jag ska nog bara låta det vara som det är. Jag skriver när jag vill göra det och ska komma ihåg att jag har ett väldigt bra verktyg som jag kan använda om jag behöver. Jag kan ju också använda den genom att läsa gamla inlägg. Det är ju en jäkla resa jag berättar i dem och att påminna mig själv om det är värdefullt och gör mig motiverad att fortsätta utmana mina rädslor och ta hand om lilla tjejen. Jag glömmer ju också en del och att läsa gör att jag kommer ihåg alla smarta och insiktsfulla tankar jag skrivit.


Tack för insikterna och vertyget

Triggade känslor

Inatt kom min pojkvän hem efter att ha varit ute och mådde dåligt för att han hade druckit för mycket. Det har hänt en gång tidigare och på samma sätt som då så triggas jag tillbaka till samma känslor som jag hade när pappa var väldigt full. En väldigt stark känsla av oro, rädsla, frustration och kontrollbehov. Fruktansvärt obehagligt. Ett tag låg jag kvar och pratade med mig själv i sängen. Låg och stirrade i taket helt fast i de känslor som väcktes. Min pojkvän somnade efter ett par besök på toaletten men även när han somnat låg jag och lyssnade och reagerade på varje starkare andetag eller annat ljud. En slags beredskap på att hantera vad han skulle göra, om han skulle göra nåt. En ganska lång stund pratade jag med mig själv för att lugna mig och sedan för att bestämma mig för om jag trodde jag skulle kunna somna där eller om jag skulle lägga mig på soffan istället. Till slut tog jag mod till mig och gick och la mig på soffan istället. Då kunde jag somna.

Idag har jag sagt till min pojkvän hur jag reagerade. Att det är väldigt obehagligt för mig när någon är väldigt full. Bad honom att om det händer någon mer gång lägga sig och sova nån annanstans. Fick inte riktigt den respons jag velat ha. Jag vill få bekräftat att han förstår hur jobbig den situationen är för mig. Han sa att han såklart inte menade att det skulle bli så. Jag sa att det är klart att han inte gjorde. Men man kan be om ursäkt även om det inte var meningen. Visa respekt och att han känner skuld för det. Kan vara så att han inte vill kännas vid det och att han därför inte visar det så tydligt. Det är väl ganska mänskligt att inte vilja prata om det man gjort fel och gå lite i försvar. Men för att utvecklas och göra rätt så är det sunt att stå för sina misstag.

Nu ligger han och slumrar i soffan bredvid. Trött som inte är så konstigt. Jag vill vara offer och vara arg på honom, letar fel och är irriterad. Ikväll ska vi gå ut med några kompisar och äta och då vill jag ha trevligt och kunna slappna av.

Hjälp mig att ha styrka och mod att stå på mig. Hjälp mig att kommunicera utifrån mina känslor och behov och inte anklaga för att komma framåt.