Igår gjorde jag något väldigt modigt. Fattar fortfarande inte riktigt att jag faktiskt gjorde det. Jag klippte av mig håret. Väldigt kort. Är så himla trött på att jag har satt upp massa regler för hur jag måste vara och se ut för att vara okej. Har en sjuk slitning i mig nu där den ena sidan är sjukt nöjd att jag var så modig och vågade. Den andra sidan är livrädd. Jag är inte mitt snyggaste och sötaste längre. Även om jag tycker att jag ser bra ut i den här frisyren också så är den inte konventionell och vad som jag tror förväntas av mig. Inatt sov jag dåligt. Mina undermedvetna rädslor var i rörelse och jag var orolig.
Att visa det för de närmaste var inte så jobbigt. Både min pojkvän och hans syster som bor hos oss var det inga problem alls egentligen. Däremot när jag skulle gå in på jobbet var det jobbigt. Jag ha så mycket föreställningar om vad folk tänker. För det mesta är de långt ifrån sanna och dessutom är det ju egentligen inte viktigt. Men fan vad tydligt det blev för mig hur mycket andra åsikter betyder.
Men jag var modig. Jag lät inte mina rädslor bestämma. Jag var rädd men jag gjorde det ändå. Undrar om detta är ett tecken på att tilliten börjar komma på riktigt? Det skulle ju vara spännande.
Är också rädd för att det här inte passar in på jobbet. Att jag inte skulle betraktas som seriös, pålitlig eller vad det nu kan vara. Men fan, det där är väl bara min ytliga syn på människor. Att utseendet skulle spela så stor roll. suck.
Fattar typ inte förrän nu hur stor den här grejen var för mig. Ena delen av mig vill bara gå tillbaka och ångra sig. Fan. Jaja, det är väl inte i hela världen. Och herregud, det växer ju ut och jag vill det. Det tar väl en 10 år sådär innan det är i samma längd som det var förut. Men det tar ju inte så låg tid innan det iaf är lite längre. Shit, faller jag för mina rädslor nu. Eller är jag bara ärlig och kan vara nöjd att jag vågade prova.
Hjälp mig ha perspektiv på vad som är viktigt.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar