Satt och läste lite gamla anteckningar. Jag har alltid skrivit mycket och innan jag började använda den här bloggen har jag fyllt många kollegieblock. Det jag hittade idag var från perioden när jag kommit hem från min utlandstermin och börjat gå på möten på riktigt och 1 år framåt ungefär. Det handlade mycket om min pojkvän, precis som mitt liv gör idag. Jag känner igen mitt analyserande och perfektionistiska tänkande kring vårt förhållande. Jag såg också att jag hanterade mina osäkerheter på bra sätt. Jag skrev om det och pratade om det och sedan så tog jag upp saker med honom som jag kände att jag behövde. När jag tvivlar tänker jag lätt tillbaka och tänker att det aldrig varit bra och att jag altid haft det här tvivlet. Och ja, det är sant att jag ifrågasatt och letat problem hela tiden nästan, men jag har också agerat på de sakerna och ser att vårt förhållande är väldigt annorlunda nu. Jag har hela tiden fortsatt och visat mer och mer av mig själv och medan jag utvecklats och upptäcker mig själv så delar jag det också.
Jag tror att många av de gånger som jag önskar att han gjorde något annat så är det för att jag behöver ge mig något själv.
Är så tacksam för att jag tog steget och gör det här resan. Det är nyttigt att se tillbaka ibland för att förstå hur långt jag kommit och vilka fantastiska förändringar som är möjliga.
Samtidigt är det färskvara och jag ser att de situationerna som skapade oro i mig med min pojkvän för 5 år sedan fortfarande gör det. Det är min sjukdom och jag gör andra val idag, konsekvenserna blir inte lika stora, jag kan bryta mönstret när det drar igång.
Exempelvis var vi på en fest igår och det var trevligt. Jag blev ganska trött och när min pojkvän och hans kompisar träffade någon gammal kompis och blev taggade så gick jag hem istället. Hade uppe tankar på att jag var tråkig och vad de tänkte om mig. Men jag gjorde det ändå. Jag kände mig nöjd och lilla jag kände sig trygg. Jag pressade inte henne att göra något som hon inte ville. Jag tvingade inte kvar henne och på så sätt sa jag att det är ok att jag känner som jag känner. Mina behov är viktiga och om jag är trött eller bara inte vill vara kvar så behöver jag inte vara det. Jag satte mina egna behov först. Det är superbra! Och det som är ballt är att jag nuförtiden ofta inte behöver ta i speciellt mycket för att göra det. Och det är ju för att jag har tränat. Jag använder 12 stegsprogrammet och det fungerar.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar