Oro

Redan igår när jag gick och la mig kände jag att jag hade oro i kroppen och idag när jag vaknade satt det kvar. Tror att oron handlar om att jag ska börja jobba igen på måndag. Känner mig orolig inför hur det ska kännas. Om jag kommer orka och om jag kommer lyckas hitta det förändrade förhållningssättet som jag behöver för att inte pressa mig för hårt och riskera att bränna ut mig ordentligt. Men egentligen är det kanske inte så svårt. Om jag inte tycker att det känns bra så får jag ju prata med läkare igen och gå ner i tid. Om jag inte känner att jag orkar/vill åka runt på de utbildningar som är planerade så kommer det såklart lösa sig på något annat sätt också.

Jag tror att min oro beror mycket på just de där utbildningarna jag ska göra. Jag målar upp det som att det kommer vara väldigt tungt och involvera en hel del diskussioner och konflikter. Konflikter som jag ju tycker är så läskigt. Dessutom så kommer folket jag ska träffa kanske inte att tycka om mig. Det är ju också väldigt läskigt. Och kanske är det just därför som de här sakerna ligger framför mig. Min högre kraft har lagt de här utmaningarna där för att jag ska få möjlighet att utvecklas och växa.

Jag får det jag behöver
Jag är precis där jag ska vara.
Jag får inte mer än jag klarar av.
Tillit. Ge mig tillit.

Tack.

Förlåta och förlåtas

Jag har väldigt svårt att förlåta. Glömma, trycka undan och förneka är jag bättre på. Jag vill inte förlåta för jag vill kunna hålla någon annan ansvarig för hur det är. För hur det blev. För det jag gör. Om jag förlåter betyder det att jag på riktigt tar ansvar för mina handlingar nu och slutar använda offerrollen som varit mitt försvar.

Men vad innebär det när jag inte kan förlåta mig själv. Är det för att jag inte tycker att jag är värd förlåtelse? För att jag är en dålig människa och att det jag gjort är oförlåtligt.
Jag har sårat både mig själv och andra. För att förlåta mig för det jag gjort mot andra kan jag gottgöra dem. Men hur gör jag för at förlåta mig själv? Eller ska jag kanske inte "göra" något alls? Bara tänka på det, säga förlåt till mig själv och göra bättre? Eller bara be och lämna över och vänta på att min högra kraft gör det jag inte kan göra själv?
Finns det nån ytterligare anledning till att jag har så svårt at förlåta mig själv? Är det för att känsla av att vara värdelös och dålig är tryggt och att jag drivs av att skamma mig själv för det jag gjort illa? Att skammen känns så välbekant och tillgodoser något sjukt behov jag har kvar?

Mina beteenden och överlevnadsstrategier är resultatet av en sjuk miljö. Jag kunde inte ha gjort annorlunda då. Varken som liten eller i de situationer jag som vuxen har mött med dessa som enda verktyg. Jag lärde mig inte att jag förtjänar kärlek och respekt. Jag lärde mig inte att jag är värdefull. Jag lärde mig att det är ok att förneka, att det är ok att förminska och förnedra.

När jag mötte värden med de här verktygen så kunde det inte ha gått på nåt annat sätt. Jag behandlade inte mig själv eller andra med kärlek och respekt. Jag förnedrade, förnekade och förminskade mig själv och andra.

Är jag värd att bli förlåten för detta? Är jag villig jag förlåta mig själv?

Jag vet inte.

Och där har vi svaret.


Jag ber om viljan att förlåta mig själv och bli fri från mina egna dömanden. Jag är och var en värdefull och underbar människa som förtjänar kärlek och respekt.
Hjälp mig att förlåta mig själv.
Tack

semesterförvirring

Jag har precis gått på semester idag. Det borde vara en skön, härlig känsla. Men jag är rastlös och orolig och känner lite obehag. Jag känner stress över att ha det skönt och speciellt som det är fredag och det är underbart väder och jag hade velat vara tillsammans med folk. Sommaren är så gränslös och öppen på nåt sätt. Jag vill gå ut, men kan inte slappna av när jag gör det. När jag var ute och gick förut kände jag mig iakttagen och ensam.


Gud, Befria mig från rädslan för att känna mina känslor.
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.


Ringde min sponsor nu men kom på att hon är bortrest den här helgen.

Vill bara fly in i nåt socialt, eller en film, eller nåt som jag tror är bra.

Men det här är bra. Jag behöver vara ensam mer. I madrid förra året hade ag många såna här dagar, och jag hanterade det jättebra. Jag fokuserade på det jag hade och inte på det jag inte hade. Jag gjorde val och agerade.

Jag ska yoga lite för att slappna av och sen prata lite med lilla mig.

Hjälp mig att ge mig själv ömhet, humor, kärlek och respekt.

Tack

Lämna över

Det är inte bara på jobbet som min vilja har fått bestämma. Också i mitt förhållande. Jag har inte tagit mig den tiden jag behöver för mig själv. Jag har velat göra allt roligt och mysigt. Jag har förnekat mina behov. Jag har gått in i en illusion av hur jag vill vara. Jag behöver prata med min pojkvän och ta mer tid för mig själv. Min sponsor har tipsat om att ha en specifik dag varje vecka då man gör något ihop. Och att man då gör något ordentligt. Jag tror att det kan vara nåt att prova. Åtminstone behöver jag bli bättre på att göra saker själv. Vi gör ofta det mesta tillsammans. Handlar, tränar, går på stan, etc. Det är mysigt med tvåsamheten, men jag tappar bort mig själv. Jag tar mig inte tid att känna in mina egna känslor och behov. Jag vet att när jag tar tid för mig själv så är ju tiden tillsammans mycket bättre också. Jag är närvarande och har bättre kontakt med mig själv. Jag får också en tydligare egenkänsla och självständighet.

När jag fokuserar på mig själv och ser mig själv så lämnar jag också över honom och vårt förhållande. Så att det får leva självt. Jag går inte in och styr och kontrollerar genom att hela tiden vara nära.

Tack.

Jag vill inte!

Jag vill inte. Vill inte. Vill inte vara trött. Vill inte vara sjuk. Vill inte behöva hantera konsekvenserna av mitt handlande. Vill inte att det faktiskt ska vara så.
Lilla jag är väldigt rädd. Hon försöker med all sin kraft att sätta sig på tvären. Precis som när jag skulle dra ut en tand när jag var 7. Jag vill inte! Då fick mamma förklara att det ju var ett stort hål i den. Om jag inte drog ut den skulle den kunna bli inflammerad och jag skulle få ont. När jag förstod det så gick jag med på det. Jag ville inte se verkligheten. Jag ville bara att hålet skulle vara borta.

Nu måste jag förklara för lilla mig igen. Jag kan inte bortse från verkligheten. Konsekvenserna blir mycket större då. Jag kan inte bestämma om jag ska vara frisk eller sjuk, eller hur sjuk jag ska vara. Jag är maktlös inför hur mina överlevnadsstrategier har påverkat mig. Jag kan inte bara bestämma att jag ska vara stark. Jag kan inte bara bestämma att jag ska må bra.
Usch, jag skäms för att jag gör så här. Jag känner mig dålig. Men fan jag har inte lärt mig hur jag ska göra. Jag har bara lärt mig det här sättet.


Anledningen till att jag inte vill släppa kontrollen är att jag inte litar på vad som ska hända då. Jag har väldigt låg tillit just nu. Jag tror jag hade mer tidigare och att jag har tappat det och tagit tillbaka flera delar från min högre kraft igen. Men jag har ju inget val. Jag kan ju inte fortsätta såhär.
När jag skriver det så känner jag ändå att jag håller emot. Jag förstår i hjärnan men inte i hjärtat. Tålamod. Hjälp mig att släppa kontrollen. Hjälp mig. Ge mig vägledning. Ge mig villighet.

Känner mig förvirrad och rädd. Som att allt jag gjort i mitt tillfrisknande fram tills nu bara varit fejk. Jag som känt mig som att jag stadigt gått åt rätt håll. Alltid gått på möten, ring min sponsor och jobbat med stegen. Men jag har ju tappat bort gud. Jag har inte bett på riktigt så mycket. Jag har inte mediterat och öppnat upp för vägledning så mycket som jag kanske hade behövt.

Jag känner att jag behöver ge upp men jag vill inte. En inre kamp är igång och jag kan bara ge den tid att pågå.

Hjälp.

Tillbaka på ruta 1

Hjälp. Jag är dödstrött och har väldigt ont i huvudet. Känner mig förvirrad och orolig. Vill inte slå på mig själv för att jag pressat mig själv för hårt. Vill inte heller förneka det. Har svårt att slappna av och letar efter vad jag ska göra för att känna mg bättre, piggare. Men kanske ska jag inte göra något alls. Kanske ska jag bara försöka vila i att jag får det jag behöver. Kanske ska jag bara försöka vila i att jag är där jag ska vara. Vila i att det inte är jag som ska styra, ska göra nåt, så att det blir bättre. Visst jag ska agera och gå till handling när tillfället är rätt. Men nu kanske det är läge att lämna över. Släppa den där kontrollen som har tagit mig hit. Steg 1. Ge upp. Erkänna att livet inte fungerar när jag sitter vid spakarna.
Jag är maktlös inför effekterna av min uppväxt i ett alkoholistiskt hem. Mitt liv är ohanterligt.
Jag behöver hjälp. Jag behöver stöd. Jag klarar inte det här själv.

Känns som jag skulle behöva gråta, men det kommer inget. Jag är för trött och har för ont i huvudet. Kanske håller jag medvetet nere känslorna fortfarande för att skydda mig själv mot smärtan. För att jag tror att jag inte klarar det. För att jag inte vill det. För att jag inte vill att det ska vara så. vara så här.

Jag är besegrad. Jag har återigen försökt bestämma. försökt styra. Försökt förneka. Det fungerar inte. Mitt liv fungerar inte när jag gör så.

Ska försöka att inte slå på mig själv för att jag gjort så här. Försöka ha en balans i att ge upp och acceptera och att inte döma och skämma mig själv. Jag gör så gott jag kan. De här försvarsmekanismerna sitter så förbannat djupt.


Tack för mina tårar. Tack

Rädslo-bönen

Gud, Befria mig från rädslan för att misslyckas på jobbet
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället


Gud befria mig från rädslan för att bli avvisad för att jag inte duger
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället

Gud befria mig från rädslan för att visa mina känslor och vara ärlig
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället