Passiv

I eftermiddag och kväll har jag varit trött och lite bitter. Hamnar i tycka synd om mig själv och slår på mig för att jag inte gör det jag borde. Typ träna, meditera, göra steguppgifter eller ringa min sponsor. Istället kollar jag på nån dokumentär och tänker att jag kan unna mig det. Så fel tänkt. Jag unnar mig ju när jag gör något bra för mig själv. Jag skulle kunna unna mig en stunds yoga istället.

Det började med träningen. Börjar komma ifrån det igen och känner mig dålig och ful. Dessutom sover jag bättre och får mer energi av att vara aktiv så jag får mkt bra av att träna. Men nu motionerar jag mig mkt med att jag måste komma igång så att min kropp blir snyggare. Fy fan! Jag sätter sån press på mig själv. Och säger till mig att jag inte duger och är värd att älska som jag är. Känner mig frustrerad, ledsen och bitter. Just känslan för mitt utseende vill jah verkligen jobba på. För jag vill kunna se mig i spegeln precis som jag är och tycka att jag är vacker och att jag duger. Fan jag har slagit mig själv med det här tillräckligt länge nu. Det är dags att ta det här på allvar. Jag är värd det.

Visa känslor

Nästa lördag firar jag och min pojkvän 3-årsdag. Vi har tidigare inte firat så speciellt. Eller jo, vi har firat genom att äta någon middag på restaurang eller så. Men stämningen har varit lite som att det inte är så viktigt. Och jag tycker att det är det. Eller jag tycker att det är viktigt att visa varandra uppskattning och visa att man är tacksam för det man har och att då fira 3-årsdagen blir en ganska viktig sak. Jag har tänkt mycket att det inte är så noga för honom med såna saker och det är nog så att det är viktigare för mig. Och då kände jag att jag inte vill ta nåt initiativ för att jag vill att han ska göra det den här gången och att så vet jag att de ska plugga mycket den här veckan och att det ju är påsk i helgen och att han kanske vill åka hem till familjen. Jag var rädd för att ta initiativet och hitta på något och riskera att bli avvisad. Jag pratade om det med några vänner och de sa att jag ju såklart måste säga vad som är viktigt för mig och våga visa mina känslor och hur mycket jag tycker om honom. Det är läskigt, men jag vill ju ha den typen av relation och då behöver jag ju också agera så. Dessutom om jag tycker att det är viktigt att fira den här 3-årsdagen så får jag ju säga det så han vet och så tar jag ett initiativ till vad vi ska hitta på. Sedan kanske han gör det en annan gång när han vet att jag tycker att det är viktigt. Men om jag låtsas som att det inte är viktigt så är det klart att han tror att jag tycker att det inte är det. Det jag egentligen vill är ju att han ska tycka det är lika viktigt som jag, men det kan jag ju inte påverka. Och vi är ju olika. Återigen vill jag att han ska förstå vad jag vill utan att säga det till honom. K O M M U N I K A T I O N. Så enkelt, men ändå så svårt.
Så jag gav ett förslag på att vi skulle åka till mamma och hennes mans lägenhet för de är bortresta. Då kan vi hitta på nåt ute eller pyssla med nåt hemma. Han var bara positiv direkt och det jag byggt upp i mitt huvud om att han skulle säga att det beror på hur plugget går eller att han vill åka till sin familj kom inte. Jag hoppas att jag kan lära mig av att jag så ofta får bra respons när jag varit orolig och hittat på i mitt huvud att han inte ska förstå eller vara dum. Hjälp.

Reality check

I helgen har mina två närmaste vänner varit här och vi har haft skönt kvalitetstid. Det är väldigt skönt med vänner som är sunda och reflekterande själva. Som stöttar och ger värme och samtidigt ställer de jobbigare frågorna. Vi pratade en del om min relation med min pojkvän och jag fick en ordentlig reality check. Att många brister och problem är sånt jag bygger upp i mitt huvud och som inte finns egentligen. När jag berättar och de frågar saker så är det ofta jag själv också märker att det kag saknar är saker jag själv inte heller gör. Att jag vill att han ska visa saker på ett sätt som jag själv har svårt för. Här behöver jag våga mer. Våga vara den jag vill vara och inte fokusera på att han inte gör något som jag inte heller gör. Dessutom så är ju en sak jag saknar att han öppnar sig mer kring sina känslor och där har han själv sagt att han är osäker och inte vet riktigt hur och att han vill att jag ska ta initiativ. och där har jag inte riktigt gjort som jag borde ha gjort för att kunna vara besviken på att han inte gör det. Jag har tränat väldigt mycket på att öppna mig kring mina känslor och det är självklart bra. Men jag har inte tagit så mycket initiativ till samtal om honom och hans känslor. Och när jag gjort det så har jag backat när jag märker lite motstånd eller om jag inte riktigt får det jag vill tillbaka. Jag behöver nog vara tydlig här och säga att jag kan bli bättre på att ta initiativ, men att jag då också vill att han anstränger sig mer och inte bara svarar med ett enkelt "jag vet inte" och sedan är diskussionen slut. Träna, träna. Och så mod.

Rädsla för förändring

Just nu är jag inne i steg 6, att bli fullständigt beredd att avlägsna sina brister. Det innebär att vara fullständigt redo för förändring. Mina beteenden och brister har en stor del i hur mitt liv ser ut idag. Jag är rädd för de förändringar jag kanske behöver göra då jag är beredd på att mina brister ska försvinna. Till exempel finns det en rädsla för att min relation med min pojkvän kommer behöva avslutas. Har ju ett återkommande tvivel som alltid har funnits där, men det har alltid gett med sig efter ett tag och jag har märkt att när jag mår bättre och är i balans så blir svårigheterna i förhållandet också mindre. Men en av mina överlevnadsstrategier är att vara till lags och få bekräftelse utifrån på att jag är älskvärd, detta för att undvika att bli avvisad och för att jag har svårt att ge mig själv den bekräftelsen. Kombinationen gör att jag i nära relationer blir beroende av bekräftelsen, undviker konflikter och även kan förneka sanningen om relationen för att undvika att vara ensam. Om jag släpper dessa beteenden skulle det kunna få som konsekvens att jag inser att vår relation inte är den jag vill att den ska vara, att jag har ljugit för mig själv. Då skulle jag vara tvungen att göra en förändring som gör att jag gör just det jag nu är rädd för, jag blir ensam, jag tar en konflikt. Mitt förnuft förstår att detta är rätt väg för om det är så att jag borde göra en förändring så är det ju bättre att få reda på det en att leva vidare och inte vara riktigt hel. Dessutom så finns ju paradoxen att om jag får hjälp av min högra kraft att minska min vilja att vara till lags och min rädsla för övergivenhet så minskar ju anledningarna till att jag just är rädd för denna typ av förändring också.
Det här handlar ju om tillit. Att våga lita på att det blir bra ändå, om jag nu skulle inse att jag vill gå den vägen. Att lita på mig själv och att jag klarar det. Det kan ju till och med vara så att det inte alls är det som kommer hända och i så fall bygger jag upp mycket oro i onödan.
Tror det handlar mycket om trygghet för mig också, min pojkvän är lugn och förutsägbar och jag har där något att luta mig mot. Det ger mig lugn att tänka på oss tillsammans även framöver, samboliv och sen familj. Jag kan se den framtiden för oss för det mesta, men ibland tvivlar jag. Men jag är lite rädd för att det lugn som en utstakad väg ger mig gör att jag inte är ärlig mot mig själv.
Tålamod. Tillit. Lämna över.

Jag vet inte vad som händer imorgon. Jag kan inte kontrollera det. Hjälp mig att acceptera det och lita på att det blir bra. Sinnesrobönen är bra att använda här.

Intervju

Idag har jag varit på en andra intervju av totalt tre för ett jobb jag väldigt gärna vill ha. Det gick nog bra tror jag, men jag vet att konkurrensen är väldigt hård och att det är många andra duktiga som söker. Innan har jag varit väldigt nervös men har lyckats fokusera på det jag kan påverka. Jag har förberett mig genom att googla på standardfrågor som ofta ställs på intervjuer och tänkt igenom svar på många av dem. Sedan har jag tränat på att lämna över att be om hjälp att inte lägga energi på att grubbla på det jag inte kan påverka. Tränat min tillit på att det blir som det är tänkt att det ska bli, är det meningen så är det meningen. Annars är det något annat som är meningen och då kommer det vara där jag ska vara. Mycket övning i tillit här alltså. Jag har bett mkt också, både om hjälp att lämna över och även mer öppna böner där jag bara säger hur jag känner. Att jag är orolig eller rädd eller stressad utan att be om vad jag vill ha utan bara lämna över och dela den känslan som jag har och låta min högra kraft verka för mitt bästa. Då märker jag att min oro och rädsla minskar, jag blir lugnare och får mer ro i sinnet. Jag har gjort det gång på gång, på gång, på gång. Men det hjälper.

Under intervjun kunde jag vara väldigt ärlig. Jag berättade om att jag var spänd och därför kommit i väldigt god tid för att ha koll på läget och fokusera på själva intervjun. Jag sa att jag ofta ställt höga krav på mig själv när jag spelade fotboll och de ofta var orealistiska, och att jag numer är mer realistisk i mina mål. Och mer accepterande för att jag inte göra allt perfekt. Det var till och med en fråga som jag inte kom på något svar på och det var såklart lite frustrerande, men jag kunde ändå släppa det ganska bra och känna att det var ok. hon som intervjuade var också mycket bra och förklarade att det inte var skillnaden mellan att gå vidare och inte och att hon fått en tillräcklig bild av mig med de resterande frågorna redan. Det kommer fortfarande upp tankar på att jag skulle sagt si eller så annorlunda, men jag försöka låta dem passera.

Nu är jag inne i en ny fas av väntan och får träna på att inte lägga energi på att älta intervjun eller att fundera på vad som är nästa steg i processen eller oroa mig över att inte gå vidare till nästa steg.

Hjälp mig att fokusera på det jag kan påverka under den här perioden. Hjälp mig att lämna över och lita på att det blir som det är meningen att det ska bli och att det är bra.

Tack!

Viljan att må dåligt

Ikväll hade jag tagit initiativ till att kolla på fotbollen med några som jag inte känner så väl utan bara känner ytligt då de också gör sitt exjobb där jag gör det och jag har träffat dem några gånger. Vi har en grupp på facebook där jag skrev och frågade om nån tänkte kolla på matchen här. Fick napp av ett par personer som var positiva och frågade var vi skulle se. Jag skrev att eftersom matchen går på 5:an borde vilken krog som helst funka, eller så kunde vi kolla hemma hos mig. Jag skrev det på eftermiddagen nån gång men sen fick jag aldrig någon mer respons. En halvtimme innan matchen skulle börja skrev jag och frågade om det skulle bli något och att jag annars kunde göra något annat. Fortfarande ingen respons. Då går mina föreställningar igång. De har nog gått nånstans utan mig och glömt bort mig eller valt bort mig. De har pratat ihop sig om att de inte ska kolla eller så kollar de hemma hos någon annan. Känslor av övergivenhet och utanförskap väller upp. "Jag får inte vara med. Man vill inte umgås med mig. Jag duger inte." Jag hör av mig till en vän för att ventilera mina känslor och när jag gör det så inser jag att en del av mig nog vill vara i de känslorna. De är bekanta och trygga för jag vet vad jag får. Genom att säga att jag inte duger hanterar jag också skammen på nåt sätt. Att jag trivs i att tycka synd om mig själv och känna att människor är opålitliga och elaka och förr eller senare kommer svika mig. Sjukt att jag fungerar så. Att jag vill vara i den känslan. Kanske för att få sympati. Eller bara för att få må dåligt och gräva ner mig. Jag har hört om att personer som mår dåligt ibland gör det för att de vill det. Att de inte vill må bättre och därför ser till att må dåligt och gå in i destruktiva tankebanor med tunga känslor som följd. Har inte sett det så tydligt i mitt beteende tidigare, men nu blev det väldigt tydligt. Jag gjorde mig själv till offer. jag valde att tänka att de inte vill vara med mig för att de inte tycker om mig istället för att välja att tänka att de säkert fick förhinder eller att de kanske betedde sig dåligt men att det i så fall ligger hos dem. Mycket intressant tycker jag...


Dessutom fick jag feedback på att jag ju faktiskt har uteblivit utan att meddela det andra gånger. Jag har tänkt att de var ett gäng utan mig och bestämmelser är i allmänhet ganska lösa i den här kretsen och i studentlivet överlag. Jag har nog satt mig själv utanför också genom att inte komma när de har bjudit in till grejer. Och nu när det är min tur och det slumpar sig så att de båda som var intresserade uteblev så blir jag besviken. Jag kan lära mig att jag ska bete mig mot andra som jag vill att de ska bete sig mot mig.


Jag hade till slut en trevlig kväll själv och får nu också lite extra tid för mig själv och kan blogga. Det är ju faktiskt också så att även om mina föreställningar hade varit sanna och de frös ut mig på riktigt så kan jag ändå välja att ha en trevlig kväll. Jag kan bli besviken, men sen kan jag välja själv hur min kväll ska vara. Då kan jag välja att tycka synd om mig själv eller välja att ha trevligt.

Tack.

Ledig

<p>Imorn bitti &#229;ker jag p&#229; semster en vecka. V&#228;ldigt sk&#246;nt. &#197;ker med min pojkv&#228;n och hans familj. Sitter p&#229; t&#229;get just nu och k&#228;nner mig stressad vilket &#228;r konstigt. F&#246;rs&#246;ker komma p&#229; varf&#246;r jag k&#228;nner s&#229; men kan inte komma p&#229; det. Kanske bara &#228;r nerv&#246;sitet inf&#246;r resan och att det ska bli. Mitt kontrollbehov som sl&#229;r in och jag k&#228;nner obehag n&#228;r jag inte vet riktigt hur det kommer bli. Eller f&#246;r att jag har gl&#246;mt n&#229;t. Har ofta den h&#228;r typen av stress n&#228;r jag ska &#229;ka iv&#228;g n&#229;gonstans och jag ser mkt fram emot det. Blir s&#229; viktigt att det ska bli som jag f&#246;rv&#228;ntar mig. Och sen kommer katastroftänkandet igång att jag försöker förutspå allt som kan gå fel och bygger upp atress för att det såklart kommer att gå fel.
Så fokuserar jag på det och det tarkt energi och gör att jag blir orolig. Men jag ser det och jag kan prata med lilla tjejen och säga att det kommer bli bra. Och att det säkert blir bra även om det inte blir exakt som jag tänkt mig.
Andas.
Hjälp mig att lugna min oro och att inte göra mig själv en otjänst genom att bygga upp oro och stress.
Tack. 
</p>