Försoning?

Jag har gjort mitt 8:e steg i 12-stegsarbetet. Jag har skrivit min lista över dem jag har gjort illa. I steget ingår även att bli villig att gottgöra alla dessa människor. Där vet jag inte om jag är riktigt. Om jag till exempel börjar med mig själv som jag har gjort illa på så många sätt, så har jag ju hört att jag behöver förlåta mig själv och försonas med mig själv. Jaha, hur gör man det då? Jag tycker överlag att det här med förlåtelse är väldigt svårt. Jag har nog aldrig förlåtit någon i hela mitt liv. Jag har slätat över saker, förnekat och förträngt. Men förlåtit, nej jag tror inte det.
Jag antar att det innebär att jag ska acceptera det som varit och försonas med att det skett. För att kunna släppa taget om det och inte harmas för saker som hänt. Men jag förstår liksom inte vad jag aktivt gör. Kanske är det inte något enskilt beteende eller aktivitet utan ett förändrat förhållningssätt. Var på möte idag och då delade en medlem om att försoning för hen handlar om hens förhållningssätt till livet och syn på livet. Jag fattade ingenting. (brottas med prestation här när jag inte fattar och är "smart och duktig")

Bubbel

Det pyr inuti mig. Jag känner hur det liksom bubblar. Jag är nyfiken på det nya och känner hur jag är på väg att bryta igenom ytterligare ett lager och komma lite närmare mig själv. Läser en helt fantastisk bok just nu, Kajsa Ingemarssons Modern mystik. Den passar min syn på den högre kraft som jag har identifierat i mitt tillfrisknande. Har läst flera av Paulo Coelhos böcker tidigare och den här innehåller fakta och en egen historia baserat på samma grundidéer som Paulos böcker. Blir varm i hjärtat av att läsa den.
Samtidigt som jag har mycket positiva känslor för den här förändringen så har jag också rädslor. Jag vet inte riktigt vad de här förändringarna kan leda till och det är läskigt. Försöker bara acceptera det. För det är ju i grunden mänskligt att vara rädd för förändringar. Men jag kan bestämma om jag vill låta de här rädslorna styra. Jag är maktlös för mina känslor och att jag har rädslor, de försvinner inte för att jag förnekar dem. Men jag kan vara modig och påverka det jag kan genom att gå emot dem. Samtidigt bör jag ha förstånd att inse när jag ska göra vilket och vad jag klarar av på en gång.

Sinnesrobönen, tack.

Ny frisyr. Gamla rädslor

Igår gjorde jag något väldigt modigt. Fattar fortfarande inte riktigt att jag faktiskt gjorde det. Jag klippte av mig håret. Väldigt kort. Är så himla trött på att jag har satt upp massa regler för hur jag måste vara och se ut för att vara okej. Har en sjuk slitning i mig nu där den ena sidan är sjukt nöjd att jag var så modig och vågade. Den andra sidan är livrädd. Jag är inte mitt snyggaste och sötaste längre. Även om jag tycker att jag ser bra ut i den här frisyren också så är den inte konventionell och vad som jag tror förväntas av mig. Inatt sov jag dåligt. Mina undermedvetna rädslor var i rörelse och jag var orolig.
Att visa det för de närmaste var inte så jobbigt. Både min pojkvän och hans syster som bor hos oss var det inga problem alls egentligen. Däremot när jag skulle gå in på jobbet var det jobbigt. Jag ha så mycket föreställningar om vad folk tänker. För det mesta är de långt ifrån sanna och dessutom är det ju egentligen inte viktigt. Men fan vad tydligt det blev för mig hur mycket andra åsikter betyder.
Men jag var modig. Jag lät inte mina rädslor bestämma. Jag var rädd men jag gjorde det ändå. Undrar om detta är ett tecken på att tilliten börjar komma på riktigt? Det skulle ju vara spännande.

Är också rädd för att det här inte passar in på jobbet. Att jag inte skulle betraktas som seriös, pålitlig eller vad det nu kan vara. Men fan, det där är väl bara min ytliga syn på människor. Att utseendet skulle spela så stor roll. suck.

Fattar typ inte förrän nu hur stor den här grejen var för mig. Ena delen av mig vill bara gå tillbaka och ångra sig. Fan. Jaja, det är väl inte i hela världen. Och herregud, det växer ju ut och jag vill det. Det tar väl en 10 år sådär innan det är i samma längd som det var förut. Men det tar ju inte så låg tid innan det iaf är lite längre. Shit, faller jag för mina rädslor nu. Eller är jag bara ärlig och kan vara nöjd att jag vågade prova.

Hjälp mig ha perspektiv på vad som är viktigt.
Hjälp mig vara snäll mot mig själv.

Tack.

Fan heller. Jag vill inte mer

Jag känner mig ensam. Jag lever i en värld där de flesta runt omkring mig inte har fattat vad det handlar om. Bara en massa snack om fester, prestation och ytlighet. Ibland låtsas jag för att passa in. Ibland tänker jag inte på det utan glider med i den rollen som jag spelat i så många år. Jag är den ni vill at jag ska vara. Ibland försöker jag skjuta in alternativa tankar, men det tar energi. Ibland blir jag bara passiv. Orkar inte delta för diskussionen är meningslös. Ibland ser jag ner på er för att ni inte har fattat. För att jag ser så tydligt att ni springer runt i den där hamsterburen. Oavsett vilket så är jag beroende av er. Jag förslavas under mitt behov av bekräftelse och känner mig helt maktlös inför att bryta mig ur det.
Är så förbannat jävla trött på det. Jag vill vara jag. Jag vill ha folk runt mig som jag kan vara mig själv med. Och vem är det som hindrar mig? Bara jag själv. Fy fan! Men fan, jag vet ju att när det gör ont och jag känner konsekvenserna av mina brister så föds min villighet och mitt mod för att förändra det.
Och det känns förjävligt. Nästan allt jag gör styrs av mina rädslor. Känns helt fruktansvärt. Det är ju jag som ska leva mitt liv. Det är jag som borde bestämma. Men jag är så rädd. Vill inte vara annorlunda. Vill inte vara ensam. Vill få er hjälp med att fylla mitt tomrum. Men fan heller. Fan heller. Jag vill inte mer. Jag är fan en underbar människa och jag är värd att må bra. Jag behöver inte gör mig till för att vara som jag tror andra vill. Jag kan vara jag. Jag kan välja att vara med folk som jag trivs med.

Hjälp mig.
Tack.

Välkommen Acceptans! Känn dig som hemma

När jag fyllde för ett par månader sen fick jag ett kort med posten från min pappa. Jag kände först inte igen handstilen. Det såg ut som ett barn hade skrivit det. Sen insåg jag att det ju var pappas handstil. Hur hade jag kunnat glömma den? Han hade hittat en gammal adress där jag bodde för ett och ett halvt år sedan. Men de är så duktiga på posten så de lyckades få fram kortet. Så det var säkert meningen att jag skulle få det. Det som var intressant var inte att jag fick ett födelsedagskort från min pappa. Vilket mycket väl hade kunnat vara en tillräckligt stor sak för att reflektera lite extra över genom att skriva om det. Men det som jag blev förvånad över var min reaktion. Eller snarare brist på reaktion kanske jag ska säga. Alltid tidigare har "kontakter" med pappa väckt många och starka känslor, ilska, sorg, besvikelse, frustration, skam, skuld, hopplöshet. Men den här gången kom det egentligen ingenting. Mer ett konstaterande; "Jaha, pappa har skickat ett kort". Varken mer eller mindre. När jag märkte att min reaktion var så olik tidigare gånger så tänkte jag att det kanske kommer komma känslor senare, att jag kanske var avstängd eller inte närvarande i mig själv. Som jag har varit många gånger när jag skyddat mig själv från verkligheten. Har delat om det på möten men det har inte kommit några starka känslor kopplade till kortet. Pratade med min sponsor om det idag. Bara att jag inte pratat om det med henne tidigare var konstigt. Jag hade helt enkelt glömt bort det. Hon frågade om jag förstod vad det här var ett tecken på. Jag hade ingen aning. "Acceptans" sa hon. Att mina känslor inte drar igång som de har gjort förr. Att jag har kommit till ett viss mått att acceptans för att min pappa är som han är. Att han är sjuk. Att vi inte kan ha en relation just nu. Att han gärna använder skuldbeläggande och martyrskap för att manipulera. Att han är beredd att ljuga och bedra och vara väldigt elak för att han är sjuk. Att han behöver hjälp. Men viktigast av allt; ATT JAG INTE KAN HJÄLPA HONOM. Att jag är maktlös. Att min verklighet ser ut så här. Pappa är väldigt sjuk och jag kan inte ha honom i mitt liv.
Mitt sätt att reagera tidigare med hela min känslostorm har på ett sätt varit ett sätt att försöka kontrollera, förändra, påverka verkligheten. Lilla jags besvikelse och frustration över att pappa återigen har svikit.

Häftigt!! Så coolt att det händer saker där på insidan medans jag går och tycker att inget har hänt och sedan helt plötsligt har jag förändrats. 12-stegsprogrammet fungerar verkligen och det här är bara ett i raden av de bevis jag själv har upplevt.
Känner mig fri och lätt. Fatta vad mycket energi jag sparar om jag inte behöver dra igång hela det känslomässiga kaoset som pappa varit varje gång. Så mycket enklare mitt liv blir då. Friheten känns också för att jag börjat lösgöra mig från att reagera i förutbestämda mönster där jag inte själv bestämmer utan bara agera som jag gjort sedan jag var liten. Men shit, jag behöver faktiskt inte göra det. På riktigt verkar detta ha börjat landa i mig.
TACK!

Skuldbelägga pappa

har precis sett de 2 första avsnitten av djävulsdansen på SVT. Fantastiskt bra! Tycker verkligen det är ett tema som inte fått så mycket plats tidigare och att det är många som, precis som jag gjorde, tänker att det bara handlar om alkoholen och alkoholisten. Men tyvärr påverkas alla som lever nära sådana starka situationer som beroende och missbruk innebär.
Extra starkt kändes den delen där en son träffar sin pappa för första gången på många år. Pappan är i behandling och gör sitt 9:e steg, gottgörelse, och det triggar så mycket i mig. Det ju precis det där som jag skulle vilja få från min pappa. En gottgörelse som inte innebär att han är martyr och tycker synd om sig själv. Utan en ärlig ursäkt där vi kan mötas och jag får känna mina känslor och han sina utan att han tar illa upp och vill försvara sig eller hitta på undanflykter.
Men samtidigt insåg jag när jag såg det också att det jag egentligen kanske vill ha inte går att få. När jag såg hur pappan hanterade det och sa att han inte kan göra något ogjort även om han önskade det. Att det enda han kan göra nu är att be om ursäkt och jobba för att återfå förtroendet igen. Förstod att det ju är det enda min pappa kan ge mig nu också. Han kan inte göra något av det onda ogjort. Han kan inte förklara det. Han kan inte återgälda det. Det jag vill ha från in pappa kan han inte ge. Ingen skulle kunna ge det. Lilla jag vill ha den pappa hon behövde när hon var liten. Hon vill också att han ska ta på sig skulden för allt dåligt som hänt sedan dess typ. Hon vill kunna sitta där med en lång lista på oförrätter och läsa upp dem och säga att det är ditt fel.
Jag behöver inte min pappa på det sättet nu. Jag fungerar ganska bra och en pappa som tar hand om mig är inte något som saknas.
Däremot den här insikten om skuldbeläggandet är intressant. För jag känner det jättestarkt nu när jag tänker på det. Jag vill liksom kunna sitta där och döma. Fan vad elakt! Det här kan vara intressant input till 8:e steget och det här med harm. För om inte det här är ett solklart exempel på harm så vet jag inte vad som skulle vara det.

Tack.

Försök till sammanfattning

Sista kvällen i Madrid nu. Har tagit vara på dagen genom att bara gå runt i staden hela dagen. Liksom sugit in atmosfären en sista gång. Avslutade med paella på min favoritrestaurang, svårslaget. Imorgon går planet, kl 15. Mycket känslor kring det. Ska bli fantastiskt skönt med semester. Men gud vad jag kommer sakna den här staden, kulturen, maten, vädret.

På något sätt sitter jag här och skriver för att jag vill sammanfatta, smälta, förstå. Få grepp om vad som hänt den här perioden. Vad jag gjort. hur jag utvecklats. Vad jag lärt mig om mig själv.
Men jag är nog inte där än. Det är fortfarande för rörigt.
Men nu bubblar det upp en del lycka och stolthet över hur jag hanterat det här. Jag har gått emot många av mina rädslor och visat för mig själv att jag klarar så mycket bara jag vill och vågar ta chansen.
Tror att jag alltid kommer se tillbaka på den här perioden med värme i hjärtat. Det blev så bra till slut. Det betyder inte att det varit en dans på rosor, speciellt den första delen var väldigt utmanande och då var jag orolig och tänkte på hur skönt det skulle bli att komma hem och förstå och kunna göra mig förstådd.
Men shit, de här 3 månaderna har jag verkligen levt. Jag har kämpat och tränat på att göra saker jag tycker är läskiga. Och jag har fått så mycket tillbaka.
Tror att när jag kommit hem och fått lite mer perspektiv på det kommer mer känslor och insikter komma till mig. Just nu är det lite ofattbart att det blev så bra.

Är så tacksam mot universum för att jag fick chansen och mot mig själv för att jag tog den!