Stå kvar

Jag är orolig. Jag tycker det är svårt att vara i det här nya. Att vara nära mina känslor och samtidigt vara nära min sambo. Det är som att jag bara kan göra ett av dem samtidigt. Om jag känner något tungt så behöver jag distans till honom för att känna det och när jag är nära honom så kan jag inte känna in mina känslor så bra. Min kontroll håller på och "räknar ut" vad som ska hända. Gärna kommer den fram till det som min katastroftankar målar upp. Men jag ska inte gå in i det. Jag ska stå stilla. Jag ska bara stå stilla. Jag vet att det mina överlevnadsstrategier är räddast för inte är farligt. Det skulle göra ont, kräva mycket energi och vända mycket av mitt praktiska upp-och-ner. Men jag skulle inte dö. Jag skulle sörja och behöver bygga uppnytt runt mig. Men jag skulle klara det. Endel av mig känner att det faktiskt skulle vara skönt. Skönt att vara ensam och bara tänka på mig själv. Ensam och bara kunna vara i mg själv. Kanske blir det så. Jag vet inte det än. Det jag vet är att det är ok att känna så. Det är ok att jag tänker på det lite som att det skulle vara skönt emellanåt. Det kan ju också vara så att det finns en flykt i det. Det är enklare att vara själv än tillsammans med någon. Men om jag vill ha någon kärleksrelation så måste jag ju vara nära någon och då vill jag stanna här ett tag och ge det en chans nu när jag har börjat vara ärlig.
Så får vi se.
En dag i taget.
En liten stund i taget.
Jag är det jag sa vara.
Allt är väl.
Allt är som det ska.
Jag har det jag behöver.
Det är när jag är som mest vilse som jag bryter ny mark. Det är då min förståelse och insikt växer. Det är då min tillväxt tar raketkliv. Växtvärk brukar min sponsor säga.

Gud, jag är maktlös inför den här rädslan för att bli övergiven. Jag är maktlös inför kontrollen över mina känslor. Hjälp mig.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

hjälp mig.
tack.

Ny situation

Senaste veckorna har verkligen varit tuffa. Känslomässigt känner jag mig mörbultad. Jag och min sambo är i nån typ av limbo lite nu. Vi hade ett bra snack i onsdags kväll och vi har båda saker att jobba på och fokusera på. Jag tror vi båda kom till någon slags acceptans att om det tar slut så är det säkert så det ska vara. Jag kunde väldigt ärligt och utan att anklaga eller manipulera säga vad jag ser hos honom och hans familj. Och jag kunde säga hur det känts för mig att inte bli insläppt, så att han ser vad han sårat mig under de här åren. Ser vad som är konsekvensen av hans beteende. Han har börjat läsa lite böcker för att förstå sig själv lite bättre.

Igår läste jag lite gammal jag skrivit och hittade av en slump tankar på vårt förhållande från 5 år sen och att jag var så rädd för att säga vad jag kände att jag övergav mig själv. Jag tog upp vissa saker lite grann, men inte ordentligt. Men mycket av mönstren från mitt tidigare förhållande syns där. Vill inte visa mig svag och behövande för att skydda mig. Det gjorde ont att läsa det. Och det är nog bra. Jag ser vad jag gjort mot mig själv. Det ger mig villighet att förändras. Min kontakt med lilla mig har verkligen utvecklats av det här. Jag känner henne liksom starkare och närmre. Hon har vågat visa mig känslorna och jag har stått kvar i dem även om det gjort väldigt ont. Kände verkligen att hon testade mig. Och jag stod kvar. Just att stå kvar är ett mantra som jag haft med mig. Stå kvar. Stå kvar i känslan. Inte springa från den. Inte skyla över den. Inte heller lämna min sambo utan stå kvar och säga vad som är sant för mig. Våga stå kvar och stå upp för vad jag vill och våga se om jag kan få det. Inte bara dra när jag ser att något inte fungerar, utan stå kvar och våga visa mig. Det är modigt. Faktiskt bland det modigaste jag gjort.

Är väldigt stolt över mig själv och behöver nu verkligen vara nära mig själv. Vara ärlig och ta hand om lilla mig. Låta känslor av sorg och annat komma upp och vara med. Så får vi se hur det blir med mitt förhållande. Jag ska ge det lite tid och våga vara mig i det. Lämna över honom och hans resa. Lämna över min rädslor för övergivenhet. Lämna över mitt kontrollbehov.

tack

Slut?

Jag vet inte var jag ska ta vägen. Har så mycket känslor och tankar som bara snurrar. Har rint en programvän och fått dela av mig och det var skönt. Min sponsor jobbar så jag får inte tag i henne.

Min sambo var med mig på ett möte igår. Jag insåg att jag hade byggt upp en bild och förhoppningar om att han skulle känna igen sig och se att han också är ett vuxet barn. Men det gjorde han inte. Han tyckte det kändes fint för att han förstår lite mer vad jag gör, men han känner inte igen sig. Och han känner inte att han behöver gå på den typen av möten. Han är beredd att prata om saker mer och jobba för vårt förhållande på det sättet. Analysera sina beteenden och träna på att prata om sina känslor.
Jag känner mig jätteförvirrad. Jag ser hur mycket jag har varit oärlig genom att inte visa mig själv och säga vad jag tänker och känner. Det gör ju också att man inte får någon djup relation. Som ju är det jag känt att jag saknat. Fan det är ju inte konstigt att jag inte känner att jag känner honom på riktigt om jag inte visar mig på riktigt. Bajs. Suck. Jag älskar inte mig själv tillräckligt för att tro att han skulle stanna om han visste vem jag verkligen var.

Eller så är det bara så "enkelt" att jag inte har rätt känslor för honom. Om jag inte älskar mig själv, hur kan jag då älska någon annan?

Jag vet inte vad som är sant och inte. Det finns så mkt fint i honom och mellan oss. Hur kan allt det inte vara sant?

Programvännen jag delade med nyss påminde mig om de tre A:na; Awearness, Acceptance, Action.
Vi hoppar gärna från Medvetenhet till handling. Det är svårt att vara i känslan och komma till en acceptans av hur det är. Men om det inte finns acceptans innan handling är det lätt att handlingen görs med upprörda känslor och att det inte blir bra.

Nu landar det ändå ett lugn i mig. Oavsett vad som händer så vet jag att jag klarar mig. Jag är precis där jag sa vara. Jag får inte mer än jag klarar av. Jag har det jag behöver.

Jag är fortfarande förvirrad. Behöver verkligen prata med min sponsor. Men på nåt sätt blev jag lugn i det. Det kanske är acceptans och tillit som kommer. Allt kommer att bli bra.

tack

Nygammal utmaning

Känner mig tom och som en bomb samtidigt. Har väldigt svårt att vara i mina känslor nu. Jag har tvivel på mitt förhållande igen. Och det känns som att någon har dragit bort ett skynke som varit framför mina ögon när det gäller min sambos familj. Jag ser saker där som jag förut inte kunnat eller velat se. Har tyckt att det har varit så skönt att vara hemma hos dem och verkligen varit glad över den nya familjen jag fått. Är allt det en lögn? Kan det vara det? Eller är det jag som svartmålar verkligheten nu... Jag vet inte. Har försökt ringa min sponsor men fick inget svar. Ska försöka snart igen. När jag bara sitter med mitt eget huvud så skenar tankarna och det slutar med att jag aldrig kommer få barn. Rädslan för att bli ensam och övergiven är så stark. Men jag är ju inte ensam. Jag är med mig själv och min högre kraft. Jag är aldrig ensam.

....

Nu har jag ringt min sponsor 2 gånger och även försökt med två andra vänner utan svar. Det är ju fredag kväll så inte konstigt om folk är upptagna med något.

Så jag sitter och försöker vara i känslan. Tog hjälp av underbara Ane Brun och fick loss en del känslor.
Är supertrött också. Ska sätta på en film nu och släppa taget om de här känslorna ett tag. Vila och be och lita på att det blir som det ska bli. Jag är där jag ska vara. Jag har allt jag behöver. Jag får inte mer än jag klarar av.
Vi klarar det här.
Det är inte farligt.
Jag ska bara fokusera på mig själv och inte försöka tänka ut och analysera och kontrollera.
Jag har bara ansvar för mig själv
Människorna runt mig har ansvar för sig själva och har sin högre kraft.

Mina känslor är inte farliga. Det finns inget farligt längre. Jag är inte barn och riskerar att bli övergiven på riktigt. Den enda som kan överge mig är jag själv. Och när jag låter mig själv känna de här känslorna och pratar om dem så står jag för mig själv.
Jag är väldigt modig som vågar känna in mina känslor och rösterna därinne. Jag är modig som vågat börja prata med min sambo.
Jag har inte svaren. Jag ska bara göra min del och lämna över resten. Jag ska bara fokusera på mig själv.
Jag är värd att må bra. Jag är värd all kärlek i världen. Genom att prata om det här och prata med min sambo visar jag ju också kärlek mot mig själv och honom. Jag visar lilla tjejen i mig att mina känslor är viktiga. Att hon är viktig. Jag visar att hon kan lita på mig. Det är också för att hon börjat lita på mig mer som de här känslorna får komma fram så mycket nu.
Hela det här året har varit så. Lyssna in den där rösten. Känna mina gränser. Det känns som ett lager till av den där jäkla löken. Kanske har de rätt ändå, de som pratar om den.

Åh, jag känner mig ensam nu och vill tycka synd om mig. Men jag ska inte gå igång och knacka på de känslorna. Jag är inte ensam. Jag har många vänner och jag har mig själv som jag tycker mycket om och jag har min högre kraft. Det är inte synd om mig. Jag har utmaningar som jag kommer klara av och det kommer göra att jag växer. Det kanske kommer göra ont, men det kommer vara bra till slut. Och det är oavsett vilket "slut" det blir. Äh, det finns väl inte ens något slut... Iaf, det kommer bli som det ska bli och jag är lika maktlös över det som jag är över mina föräldrar.

Nu ska jag bädda ner mig i soffan och vara snäll mot mig själv som är modig och vågar känna och dela och ringa och skriva.

Tack.

Hitta min sanning

Efter breakdownen jag hade förra veckan var jag hemma ons-fre från jobbet och tog hand om mig själv. Tänker också mycket på vad jag vill i livet. Vad jag vill göra. Vad jag vill vara i för sammanhang. Vad jag vill skapa. Jag får upp väldigt mycket idéer om yoga och skrivande och djur och något litet café. Det jag har svårt med är att inte bli svart-vit i det. Antingen tänker jag mycket på vad jag skulle vilja skapa eller så går tankarna in i att kritisera och vara realistiskt eller bara att utmana.
Det är verkligen lilla tjejen i mig som har de här drömmarna. Hon vill skapa stort och ha något eget som är nära och meningsfullt. Alla hennes drömmar går kanske inte att förverkliga. Men jag har så svårt att ens låta dem vara bara. När jag gör det dras jag nämligen in i dem, flyger iväg och tänker ut väldigt mycket saker kring det. Det är läskigt för det känns som jag behöver göra förändringar då. Röra mig från trygghet och norm, mot osäkerhet och originalitet.

Känner också skam för att jag inte är nöjd med det bra jag har. Jag har ett bra jobb, trevliga kollegor, är på ett bra företag och har en bra lön. Jag har ansträngt mig och strävat för att vara här. Jag har väldigt många möjligheter att utvecklas.

Är det läskigt för att jag inte vet vem jag är om jag går en annan väg?
Är det läskigt för att jag bryter mot min egen försvarsstrategi att vara det som folk menar är framgångsfullt och allmänt accepterat?
Eller är det bara sunda ifrågasättanden och utmanande frågor av min älskande förälder?

Jag är inte impulsiv. Har aldrig varit. Jag har extremt svårt för att ta beslut och vill helst att någon annan ska ta dem åt mig. Så jag tror inte jag behöver vara rädd för att det är det som är problemet här.

Jag vet också att jag gärna söker lösningar utanför mig själv som ska vara stora och lösa alla problem snabbt.

En sak som också är läskig är att jag blir så osäker på mitt eget omdöme och inte riktigt litar på mig själv. Om jag strävat hit och verkligen tyckt att det jag gör nu är intressant och roligt, kan det bli likadant om jag nu strävar mot något annat istället? Har jag en yttre strävan för att springa från något i mig själv?

Jag ber varje dag om att acceptera där jag är. Att inte försöka kontrollera och att vara kärleksfull mot mig själv och mina drömmar. Jag får drömma. Jag får drömma stort. Jag får vara annorlunda och jag kan vara tacksam mot mitt förnuft och ifrågasättande som ju gör att jag inte springer iväg och gör förhastade saker.


Jag ska ta små steg åt det hållet jag vill röra mig åt. Prova att röra mig åt det hållet och se vad som händer. Är det meningen så kommer jag förmodligen få hjälp utifrån för att uppnå det.

Hjälp mig att vara kärleksfull mot mig själv. Jag är älskad precis som jag är. Jag tycker jag är modig som vågar ifrågasätta mina val och min situation.

Tack

en ny botten?

Jag hade ett ordentligt breakdown igår. Ringde min sponsor, men hon svarade inte. Fick iaf tag i en kompis som kunde stötta mig till att låta det få komma ut och passera. Kunde be min sambo om det jag behövde och jag fick det. Även om det var svårt och jag låste ner mig mycket.
Jag sov dåligt inatt också och har varit hemma idag. Det är skönt att vila och jag fick sova ut imorse. Samtidigt är jag låg och har svårt att reda ut tankarna. Väntar på att tiden ska gå lite mer så jag kan ringa min sponsor när hon slutat jobba.

Mycket tankar om jobbet som snurrar. Vad det betyder att jag är här igen. Vad folk tänker. Vad det säger om mig. Bilden jag har av mig själv håller på att krackelera tror jag. Det är läskigt.


Jag är maktlös inför det faktum att jag har svårt att hantera min arbetssituation just nu.
Jag kan bara be om hjälp och lämna över.

Ge mig sinnesro att acceptera det.
Mod att förändra det jag kan och be om hjälp.
Ge mig förstånd att inse vad jag ska lämna över och vad jag ska agera på.


Befria mig från rädslan för att bli ifrågasatt
Visa mig vem du vill att jag ska vara istället

Befria mig från rädslan för att inte duga
Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

Jag är modig som vågat säga att jag är hemma imorgon också. Jag skrev det till min chef för ett tag sedan och har inte fått något svar. Jag tolkar det lite som att han inte tycker att jag gör rätt. Men han har själv sagt att min hälsa är det absolut viktigaste. Jag vet också att det inte betyder något att han inte har svarat, han kanske bara var upptagen när han såg det och har glömt det sen.
Lilla jag är rädd för att han ska säga att så får jag inte göra. Men det får jag. Jag har rätt att sätta mina behov främst. Jag är modig som gör det. Som vågar erkänna min sårbarhet. Säga att jag inte vet. Att jag är förvirrad. Att jag är trött.


Jag är där jag ska vara. Allt är väl, allt är som det ska. Jag får det jag behöver och jag får inte mer än jag klarar av.

Tack

Låg och destruktiv

Både idag och igår har jag sovit dåligt och är trött. Jag är också inne i en destruktiv spiral i huvudet och tror jag gör val som inte är så bra. Jag slår också på mig själv för att jag gör de här valen. Min katastrof sida har liksom bestämt en sanning och jag har inget att satta emot den just nu. Den här sanningen har grundmeningen:

Det är ingen idé

Jag är dålig. Jag är inte värd att må bättre. 

Det kommer att skita sig och allt jag ljuger för mig själv kommer att explodera. Eller så kommer jag leva ett dåligt liv och ångra mig. 

Men även när jag är trött kan jag välja att använda något av mina verktyg. Jag gör det ju faktiskt just nu och skriver. Jag kan också ringa någon. Är så himla trött och det är ju faktiskt inte rättvist att jag då också ska lyckas tänka ut en massa smarta grejer. Min hjärna är så bra på att tänka ut i förväg tror den, men det är ju så ofta som den har fel. Det kan också vara så att jag är trött för att jag har järnbrist. Har mens nu och det skulle inte vara så konstigt faktiskt. 

Fan, jag är i HALT ju (too hungry, too argry, too lonely, too tired). Det är en signal om att jag behöver göra något. Jag skriver ju, det är bra. Jag skulle också behöva prata med nån tror jag. Jag känner motstånd inför att ringa min sponsor. Hon var här på besök i helgen och det kändes som att det skapades en spricka mellan oss. Nån blandning av att jag ser att vi är väldigt olika och att hon triggar saker jag inte vill se. 

Det känns liksom inte som om hon förstår. Jag håller fortfarande inne saker. Vågar inte släppa in och öppna upp på riktigt. Har inte riktigt tillit. Och det kanske är därför jag är här nu. Konsekvensen och det jag behöver för att bli påmind om att min historia inte är unik för lösningen. Att jag kan bli förstådd och att det kommer bli bra för mig. 

Vad fint det är att göra det här med mig själv nu. Jag håller på att bli en bra förälder. När jag ger mig själv möjligheten att vara det så gör jag det ofta väldigt bra. När jag skriver kommer jag i kontakt med den där fina och kloka sidan av mig själv. Den som säger det jag behöver höra. 

Jag är modig, underbar och värdefull. Värd att älskas precis som jag är. 

Tack