Stå kvar

Jag är orolig. Jag tycker det är svårt att vara i det här nya. Att vara nära mina känslor och samtidigt vara nära min sambo. Det är som att jag bara kan göra ett av dem samtidigt. Om jag känner något tungt så behöver jag distans till honom för att känna det och när jag är nära honom så kan jag inte känna in mina känslor så bra. Min kontroll håller på och "räknar ut" vad som ska hända. Gärna kommer den fram till det som min katastroftankar målar upp. Men jag ska inte gå in i det. Jag ska stå stilla. Jag ska bara stå stilla. Jag vet att det mina överlevnadsstrategier är räddast för inte är farligt. Det skulle göra ont, kräva mycket energi och vända mycket av mitt praktiska upp-och-ner. Men jag skulle inte dö. Jag skulle sörja och behöver bygga uppnytt runt mig. Men jag skulle klara det. Endel av mig känner att det faktiskt skulle vara skönt. Skönt att vara ensam och bara tänka på mig själv. Ensam och bara kunna vara i mg själv. Kanske blir det så. Jag vet inte det än. Det jag vet är att det är ok att känna så. Det är ok att jag tänker på det lite som att det skulle vara skönt emellanåt. Det kan ju också vara så att det finns en flykt i det. Det är enklare att vara själv än tillsammans med någon. Men om jag vill ha någon kärleksrelation så måste jag ju vara nära någon och då vill jag stanna här ett tag och ge det en chans nu när jag har börjat vara ärlig.
Så får vi se.
En dag i taget.
En liten stund i taget.
Jag är det jag sa vara.
Allt är väl.
Allt är som det ska.
Jag har det jag behöver.
Det är när jag är som mest vilse som jag bryter ny mark. Det är då min förståelse och insikt växer. Det är då min tillväxt tar raketkliv. Växtvärk brukar min sponsor säga.

Gud, jag är maktlös inför den här rädslan för att bli övergiven. Jag är maktlös inför kontrollen över mina känslor. Hjälp mig.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.
Befria mig från rädslan för att bli övergiven. Visa mig hur du vill att jag ska vara istället.

hjälp mig.
tack.