Förnekelse

Denna lömska sak. Jag är glad att jag får hjälp att bryta igenom det, annars vore det omöjligt. Min sponsor hjälper mig massor och att höra sanningar från andra. En del av förhållandet med min sambo är falskt. Vi har skapat en jargong eller mentalitet eller vad man ska kalla det som är skämtsam och kortfattad. Det blir tryggt för oss båda för vi slipper se problem och visa oss som vi är. Ibland är det annorlunda, men ofta överger jag mig själv för att gå in i den där rollen som jag skapat. Nu ser jag den och behöver acceptera att det är så det är. Tror det är därför jag gråter mycket just nu. Förnekelse börjar släppa och jag kan även med känslan vara där och se det jag gjort. Hur jag har övergivit mig själv och även min sambo. Inte visat mig själv som jag verkligen är utan hela tiden lagt på ett lager som döljer. Inte sagt vad jag känner och tänker och tycker om en del saker. Inte velat ha konflikt. Inte velat riskera att han ska lämna mig.
Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde i mitt förra förhållande, även om det här ändå är ett stort steg i rätt riktning på många sätt. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjorde när jag var liten och försökte kontrollera saker som jag inte hade någon makt över. Jag har övergett mig själv på samma sätt som jag gjort i sociala sammanhang en stor del av min uppväxt och som jag fortfarande gör ibland, även om det inte alls sker lika ofta som det gjorde innan jag började jobba med mig själv.
Men det här sättet att hålla nere mitt verkliga jag för att vara till lags och slippa bli övergiven, det är verkligen mitt största problem och det som gör mig själv och de runt mig mest illa. När jag gör det bekräftar jag den falska sanningen som jag lärde mig när jag var liten, att jag inte är värd att älskas för den jag är innerst inne. Att det finns något fel på mig som är så hemskt att om de runt mig skulle veta så skulle de inte vilja vara nära mig. Men det här är ju inte sant. Det är inte sant. Och väldigt ofta idag kommer jag på mig själv med att känna mig väldigt bekväm med att vara jag. Att jag till och med tycker att jag är modig, vacker, omtänksam, snäll, ödmjuk, ärlig och rolig. Den här sidan av mig växer och jag är så tacksam för det. Kanske är det också därför som jag nu har börjat våga bryta igenom förnekelsen.
"We accept the love we think we deserve."
Jag har börjat tycka att jag är värd mer och då ifrågasätter jag det jag har. Det är ju faktiskt något väldigt fint. Jag ska fortsätta våga prata om det jag känner. Våga känna mina känslor. Våga bara vara i dem utan att fly in i något eller tänka för mycket. Våga bryta ihop. Våga stå stilla. Och våga gå om det är det som behövs.
Min högre makt gör för mig det jag inte kunnat göra själv.
Min sponsor var här på besök en helg i höstas och det gav mig en tankeställare om vissa saker. Jag har en terapeut genom jobbet som jag kan prata med.
Min högre kraft ger mig det jag behöver. Kanske inte alltid det jag vill ha, men det jag behöver. Det är jag så tacksam för. Så innerligt tacksam. Och jag är tacksam för att jag kan se det. För jag behöver tilliten. Jag behöver verkligen den nu.
tack