läkande

Jag vill inte. Jag vill inte. Lilla jag sitter i hörnet här bredvid och tjurar. Hon försöker straffa mig genom att hålla sig på avstånd och agera ut sina känslor. Hon är arg.

Jag orkar inte. Jag vill inte. Det känns som det är så mycket som är fel med mig. Så mycket som behöver ändras för att det ska bli bra. Så många svåra saker jag måste göra. Jag orkar inte. Jag vill inte.
Jag är rädd för vad som ska hända. Jag är rädd för att det ska göra ont. Jag vill inte det. Jag vill inte att det ska göra ont mer. Det har ju gjort så mkt ont redan. Räcker inte det? Räcker inte det? Jag vill inte vara här. Jag vill inte känna allt det här. Jag vill inte vara rädd, orolig och ledsen. Jag vill bara vara glad och ha ett vanligt jävla liv. Varför kan jag inte få ha det?

Jag vet. Jag vet. Berätta för mig om smärtan.

Det känns övermäktigt. Det känns som jag ska gå sönder. Som att jag ska gå under. Jag ser ingen mening med det. Det kommer ändå bara bli skit. Det kan aldrig bli bra. Just när jag trodde att det var bra. När jag uppnått det jag kämpat för och längtat efter så måste det tas bort. Varför kan inte jag få ha det bra.

Jag vet. Jag lyssnar.

Jag orkar liksom inte en gång till. Vi har väl lidit tillräckligt. Kan det inte bara få vara bra nu. Kan jag inte bara få vara lugn och trygg nu.

När hade du den här känslan senast.

Igår. I förrgår.

När hade du den här känslan första gången. Visa mig.

....


tack