stora kvällinsikter

Varför kunde du inte öppna upp? Varför ville du inte? Varför vågade du inte?
Vad kände du egentligen? Vad tänkte du egentligen?
Det känns som jag inte känner dig.
Jag spelade och du spelade. Vi spelade rollerna som oss och som vi tillsammans. Men jag slutade spela. Jag ville sluta. Jag ville vara äkta. Jag försökte. Men du förstod inte. Du kunde inte möta mig. Du ville inte möta mig. Du stod kvar.
Jag ville ut på havet. Ville växa, upptäcka, resa med dig. Jag ville få med dig. Locka dig att resa tillsammans med dig. Jag försökte med allt. Jag pratade om hur härligt det var. Jag gav dig flytväst, nya badbyxor. Jag lockade, jag bad, jag hotade och till slut så försökte jag lura med dig. Det är jag inte stolt över, förlåt mig för det. Men jag kämpade. Vad gjorde du? Du stod kvar. Ville att allt skulle vara som vanligt. Ville inte se mig. Ville inte visa dig. Du är rädd för havet. Du låter den rädslan styra dig.
Jag ville så gärna resa med dig. Upptäcka med dig. Upptäcka dig, upptäcka mig. Upptäcka oss. På riktigt. Äkta. Ärligt. Sårbart. Vackert och fullt. Precis som vi är. Men du var inte intresserad. Du förstod inte vad det skulle vara bra för.
Jag är arg på dig. Jag vill vara arg på dig. Jag vill inte vara arg på dig. Jag saknar dig.

Jag saknar din röst. Jag saknar din värme. Jag saknar ditt leende. Jag saknar din närhet. Jag saknar ditt lugn och dina idéer.

Det kunde blivit så fint. Det kunde ha blivit så vackert. Men mina drömmar om vår framtid och vår nutid blev aldrig av. Jag kom aldrig in. Du släppte aldrig in mig. Du hade inte samma drömmar.

--------

En röst i mig säger att om han hade älskat mig så hade han vågat. Det är samma röst som sa att pappa skulle sluta dricka om han älskade mig. Det är inte sant. Men jag tror jag har haft den rösten i mig länge. Undermedvetet. Det är mig det är fel på. Om jag bara kan vara lite bättre så kommer han att älska mig och öppna sig. Om jag kan vara den han skulle älska så skulle jag få det jag vill ha i förhållandet, kärlek, trygghet, närhet, ärlighet.
Vilken jäkla lögn. Han är också ett vuxet barn. Han förmådde inte mer. Han vågade inte möta rsina rädslor. "Han tyckte inte att jag var värd det." Eller så tyckte han inte att han var värd det...?

Gör ont att se hur jag verkligen hittade en person som kunde överge mig. På liknande sätt som min pappa gjorde. Som också var otillgänglig. Och eftersom jag trodde att jag inte var värd att älska så trode jag att om jag bara blev det så att han älskade mig så skulle han komma nära mig.
"We accept the love we think we deserve"

Oj. Det här är stort. Tack för den insikten.

Jag återskapade precis samma relation med mitt ex som jag hade med pappa. Även om övergivenheten var subtil och svårare för mig att se. Jag trodde att om jag bara blev lite bättre så skulle han älska mig och komma nära. Det var mitt fel och jag förtjänade inte bättre.

Gör jag det här i andra relationer också?  Vill jag alltid vara till lags för att jag tror att om folk tycker om mig så kommer de inte att överge mig? Ja, det är klart. För att jag inte är älskvärd, men om jag blev det genom att vara "rätt" så skulle de inte överge mig. De skulle älska mig och behandla mig väl.

---

Så nu när jag har börjat på allvar känna att jag är älskad, värdefull och fin så kan jag lättare se att det inte alls fungerar så. Människor utgår ifrån sig själva och sina förutsättningar. Jag kunde inte få min pappa att sluta dricka. Jag kunde inte få mitt ex att öppna sig och möta sina känslor.
Jag är maktlös över andra människor.

---

Ge mig sinnesro att acceptera dem jag inte kan förändra.
Mod att förändra den person jag kan.
Och Förstånd att inse att den personen är jag.
Tack

Gonatt. Fina, vackra, omtumlande dag.

Tack