steg 7 for real

I helgen var jag på ett event där vi gjorde en meditation där som var omvälvande. Vi gjorde en känslomässig resa genom olika landskap och när vi åkte tillbaka till nuet och oss själva var temat att det är dags för förändring. Jag fick kolla på de saker jag inte längre vill ha i mitt liv och sa farväl till dem medan jag färdades tillbaka med ett svärd för att kunna ta de strider jag behöver för att göra förändringar.
Det är dags nu.
Känn hur kraften inom dig växer och att du är redo.

Jag grät en del under tiden och även om jag inte riktigt kan sätta ord på vad som hände och exakt vad det var jag sa farväl till och exakt vad jag vill förändra så hände det något där och då. Det var något som lyftes bort, nästan som att jag letat efter dörren jag ska gå igenom för att förändra och nu var jag redan igenom den, utan att egentligen behövs tänka aktivt på det. Det hände liksom undermedvetet. Jag kände tydligt efteråt att något hade hänt i mig efteråt och jag var fortfarande rosig om kinderna dagen efter. Jag gick och duschade länge för att skölja bort det där gamla.
Jag tror att en del av mina karaktärsdefekter försvann där och då. Några av de saker jag haft i mitt huvud länge att jag vill förändra landade äntligen i hjärtat och då är det klart. Känner mig inte riktigt som samma person. Vissa saker har liksom blivit mindre viktiga. Jag känner mig klar med vissa saker. Jag känner mig klar med att vara till lags. Jag känner mig klar med att vara den där söta, smala tjejen som ska vara varje killes dröm. Jag känner mig klar med att låtsas tycka något annat än det jag gör för att minska risken för konflikter.
Det är som det skrivs om steg 7, när tillfället är rätt så tar Gud bort det som inte längre behövs.
Det känns fortfarande overkligt att det hände. Det var magiskt och jag kommer aldrig glömma det.
Innan jag åkte på det här eventet var jag lite osäker på om det verkligen skulle bli och vara rätt för mig, men nu i efterhand ser jag ju att jag var precis där jag skulle vara.
Gud gör för mig vad jag inte kan göra själv. Är så fantastiskt tacksam för det. Det ger mig också mod att fortsätta. Fortsätta jobba. Fortsätta gå på möten. Fortsätta ringa min sponsor. Fortsätta be. Fortsätta utmana mina rädslor.

Tack!

Mötesprestation

Igår var jag på möte och för första gången på länge fick jag inte lugn och värme i hjärtat av det. Kände mig frånvarande och det kändes som det var längesen jag delade på det sätt jag vill egentligen. Som att jag bara sitter där och pratar om vad jag har gjort bra på ett ganska generellt sätt utan att kunna få med känslan i det. Kanske är det bara jag som har så höga krav på mig själv i mina delningar. Kanske känner jag så för att det inte var så många av de som jag trivs bättre med, som jag börjat connecta med där. Det är ju fortfarande en stor omställning i hur gruppen fungerar här i Stockholm jämfört med i den mindre staden där jag gått tidigare. Mer omsättning på folk och den specifika gruppen är nog inte lika viktig eftersom det finns så många att välja mellan varje vecka.
Framför allt är det en tjej som var där igår som jag har fått för mig inte tycker om mig. Jag har sett henne på en hel del möten, men jag upplever det som hon undviker mig och inte hälsar och sånt.  Men fan, det ligger ju hos henne. Jag har lika stor rätt att vara där som hon. Och hon delade senare om att hon var inne i en väldigt tung period och jag vet ju själv att jag kan vara omedgörlig när jag ser svart. Jag hittar liksom på i mitt huvud att hon tycker si och så om mig. Men det baserar ju sig bara på mina tankar om henne och mig själv.
Jag är en lika värdefull medlem på mötena som alla andra. Jag har mycket att bidra med och mina delningar är lika viktiga och kan vara lika givande för någon annan, och jag har samma rätt att ta upp tid för det som råkar vara viktigt för just mig att dela om.


Tack.

Misslyckat försök att gottgöra mig själv

Älskade du. Älskade flicka. Jag har förnekat dig. Jag har försummat dig. Jag har sagt att dina behov inte är viktiga. Jag har sagt att det inte är viktigt att lyssna på dig. Jag har sagt att dina åsikter inte är viktiga. Jag har kompromissat med vad som är ok. Jag har sagt att du inte duger. Jag har sagt att du inte är tillräcklig som du är. Jag har tryckt undan dig när du försökt säga ifrån. Jag har skämts för dig. Jag har sagt att du borde skämmas över dig själv. Jag har lämnat dig ensam. Jag har övergivit dig. Om och om och om och om och om igen.
Jag vill aldrig göra så igen. Du är den absolut viktigaste personen i mitt liv. Jag ska


Fan det känns inte ärligt. Det känns inte som att jag kommer kunna klara att göra det jag vill/borde göra om jag på riktigt vill gottgöra mig själv. Skuld.

Kanske kan jag inte kräva att jag aldrig mer ska göra så. Men jag kan lova att göra mitt bästa.
Men fan en del av mig sitter nu och tänker att det kommer bli "jobbigt". att det är lättare att köra över mig själv ibland. Vad fan är det här för något? Inte konstigt om jag har svårt med gottgörelse om jag inte ens vill förändra mitt beteende mot mig själv.

Jag ska sätta mig och läsa lite gammalt skrivet för att komma i kontakt med mina känslor. Farligt att vara så här avstängd.

Hjälp mig.

Tack

Uppför backen

Det var ett tag sedan jag skrev och jag känner att jag har svårt att komma i kontakt med mina känslor. Är rastlös i kroppen och vill hellre "göra" något än att sitta och vara lugn. Vill stänga av. Varför är det så?
Igår var jag på möte och kunde inte dela på ett närvarande sätt. Det blev väldigt abstrakt och klapp på axeln. Jag kritiserade mig själv medan jag delade också. Att det inte var tillräckligt bra eller ärligt. Vad är det jag behöver dela om då?
Jo, jag behöver dela om min rädsla för om jag kommer behöva göra slut med min sambo. För när jag inte delar om det så växer den känslan. När jag inte tar på de tankarna så förstår jag inte vad de egentligen är och då kan de vara vad som helst och mina katastroftankar går igång.
Det känns som jag behöver ta sats lite igen nu. Jag har haft en ganska lång period då jag fått saker gratis och tillfrisknandet har liksom gått av sig självt och jag har gjort många bra saker. Nu känns det som att jag nått fram till nästa backe och just nu går jag i cirklar nedanför den utan att riktigt förstå att det är meningen att jag ska gå upp för den.
12-stegsprogram är handlingsprogram. Jag behöver agera för att tillfriskna. Inte bara tänka, prata och känna. Även om det alltid börjar med de sakerna så är det när jag agerar som jag visar för mig själv att jag menar allvar med vad jag säger. Så vad är det jag ska göra?
Jag ska vara mer ärlig mot de jag har runt mig, framför allt min sambo. Det är ok att tycka olika. Det är ok med konflikter. Det är ok att vara sårbar. Det är ok att vara stark. Det är ok att sätta gränser. Det är ok att vara jag.
Jag har inte råd att överge mig själv mer. Jag är värd att har det bra. Jag är värd att vara mig själv.

Tack

Jobba med uppkoppling

Ett tag nu känns det som jag varit på väg bort från mig själv. Som jag sakta men säkert tagit små, och i sig nästan betydelselösa steg, bort från det som är jag. Jag har jobbat ganska mycket, vi har haft en speciell situation på jobbet och jag har fått förtroende och bekräftelse på att jag är bra på det jag gör. Jag har gått upp i den bekräftelsen och tanken på att bli "framgångsrik". Suck. Har så svårt att förhålla mig till det där med framgång och karriär. Svårt att hitta en balans mellan vad som är sunt och bara att göra sitt jobb, vara bra på det man gör och trivas. Och det andra är att gå in i prestation, konkurrens och beroende av bekräftelse för det jag gör och inte den jag är. Sinnesrobönen får jag använda här. "Förstånd att inse skillnaden." Inte vara så hård mot mig själv för att jag har ett bra jobb, en fin utbildning och har lätt för mig. Det går att tillfriskna då också. Så länge jag respekterar mig själv och mina värderingar. Jag har en väldigt bra chef just nu som jag känner förtroende för och som känns sund i sitt förhållningssätt.
Egentligen är ju jobbet en väldigt bra plats för mig att konfronteras med mig själv. Att spegla mig i andra och lära mig mer om mig själv och utvecklas. Just nu får jag träna mycket på att kommunicera, vara tydlig och att kunna prioritera och strukturera. Det är nyttigt och nu när jag tänker på det så är jag nog precis där jag ska vara, som min sponsor brukar säga. Men jag behöver vara bättre på att låta mig få vara uppkopplad samtidigt som jag är i det. Ta små stunder för reflektion under dagen och även på kvällarna. För när jag springer på utan att ha kontakt med mig själv tappar jag verklighetsuppfattningen och snurrar igång i prestation och stress.

tack

Försoning?

Jag har gjort mitt 8:e steg i 12-stegsarbetet. Jag har skrivit min lista över dem jag har gjort illa. I steget ingår även att bli villig att gottgöra alla dessa människor. Där vet jag inte om jag är riktigt. Om jag till exempel börjar med mig själv som jag har gjort illa på så många sätt, så har jag ju hört att jag behöver förlåta mig själv och försonas med mig själv. Jaha, hur gör man det då? Jag tycker överlag att det här med förlåtelse är väldigt svårt. Jag har nog aldrig förlåtit någon i hela mitt liv. Jag har slätat över saker, förnekat och förträngt. Men förlåtit, nej jag tror inte det.
Jag antar att det innebär att jag ska acceptera det som varit och försonas med att det skett. För att kunna släppa taget om det och inte harmas för saker som hänt. Men jag förstår liksom inte vad jag aktivt gör. Kanske är det inte något enskilt beteende eller aktivitet utan ett förändrat förhållningssätt. Var på möte idag och då delade en medlem om att försoning för hen handlar om hens förhållningssätt till livet och syn på livet. Jag fattade ingenting. (brottas med prestation här när jag inte fattar och är "smart och duktig")

Bubbel

Det pyr inuti mig. Jag känner hur det liksom bubblar. Jag är nyfiken på det nya och känner hur jag är på väg att bryta igenom ytterligare ett lager och komma lite närmare mig själv. Läser en helt fantastisk bok just nu, Kajsa Ingemarssons Modern mystik. Den passar min syn på den högre kraft som jag har identifierat i mitt tillfrisknande. Har läst flera av Paulo Coelhos böcker tidigare och den här innehåller fakta och en egen historia baserat på samma grundidéer som Paulos böcker. Blir varm i hjärtat av att läsa den.
Samtidigt som jag har mycket positiva känslor för den här förändringen så har jag också rädslor. Jag vet inte riktigt vad de här förändringarna kan leda till och det är läskigt. Försöker bara acceptera det. För det är ju i grunden mänskligt att vara rädd för förändringar. Men jag kan bestämma om jag vill låta de här rädslorna styra. Jag är maktlös för mina känslor och att jag har rädslor, de försvinner inte för att jag förnekar dem. Men jag kan vara modig och påverka det jag kan genom att gå emot dem. Samtidigt bör jag ha förstånd att inse när jag ska göra vilket och vad jag klarar av på en gång.

Sinnesrobönen, tack.