aaahhhh!! Fan! Fan! Fan! jag tror inte det finns svordomar nog i världen för att beskriva den vrede jag känner just nu! När jag tänker på hur fruktansvärt manipulerad jag är av min pappa vet jag inte vart jag ska ta vägen.
Nyss på ACA-mötet va det en person som beskrev hur hon hade försonats med sin mamma bara någon månad innan hon dog, vilket är jättevackert i sig. Men i mig börjar det då direkt lysa varningslampor "Pappa!", "Pappa!", "Pappa!". Rädslan för att han ska göra det han hotat med så länge kommer över mig, att han ska ta livet av sig. Det är en fasansfull rädsla för jag känner ansvar för det. Det är ju så han har sagt det jämt, "Jag kan ju försvinna då om det är det du vill?!" när jag har gjort någon typ av motstånd. Det är alltså mitt fel, om jag inte gör som han tycker, utan säger ifrån och står upp för mig själv så kan jag vara skulden till hans självmord. Fy fan!
Det är sjukt hur djupt det där sitter i mig och vilket ansvar jag har tagit för min pappa. För om jag är ju det finaste han har och om han inte har mig så har han ingenting att leva för. Alltså måste jag finnas för honom och ta hand om honom så att han fortsätter leva. Men fan, jag då?! När ska jag tänka på mig själv?! jo, det ska jag säga dig att NU. Nu är det jag först i mitt liv och det är det jag har gjort när jag brutit med pappa och ett tag till kommer jag fortsätta med det. Just nu mår jag inte bra av att ha någon kontakt med honom, jag behöver space. Det är ju skit att det är jul också. Men. nej, Jag först! Punkt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar