One of those days

Igår va jag på ACA-möte och för första gången kunde jag gråta på riktigt bland dem. Inte bara några tysta tårar ner för kinden utan släppa helt och få ut all smärta. Det va väldigt skönt och ännu ett steg på vägen.

Efteråt gav min sponsor mig tipset att söka mer hjälp via Eleonora-gruppen, som tydligen är psykologer som arbetar med just såna problem som jag har. Så jag skickade ett mejl till dem igår kväll.
Det kändes lite jobbigt för jag vill inte riktigt erkänna att jag har så mkt problem och sorg i mig. Vill inte erkänna att jag behöver mer hjälp. Känner mig som ett patetiskt psykfall och jag blir så ledsen för att jag känner så... Jag är ju iaf duktig som tar tag i det. Jag vill ju må bättre och tar hela tiden steg åt rätt håll. men fan, va jobbigt det är!

------------------

Egentligen skulle jag vara i skolan nu, men jag är helt slut. Skittrött och med en självkänsla på minus tar jag mig lite tid hemma för mig själv.
Igår skickade jag mejl till min pojkvän igen med innehållet i inlägget "Till R" nedan, och nu är jag nervös för resultatet. Rädd för att han ska tycka jag är fjantig, svag eller nåt annat. Jag är också rädd för att diskutera det med honom när jag känner mig så som jag gör nu, eftersom jag är låg är risken stor att jag antingen bryter ihop eller blir arg eller tar tillbaka det för att få hans bekräftelse. Nä! Fan, heller! Jag ska vara prio ett nu! Mejlet var befogat och jag står för det. Jag har rätt att ställa krav!
--------------
Nu ska jag ta en liten promenad i solen innan jag ska till skolan...

Till R

Jag vet att det är svårt för dig att hantera det jag går igenom. Jag vet att det inte är lätt att veta vad man ska säga eller hur man ska va. Jag förstår att det är jobbigt eftersom jag ena stunden är upp och glad och allt är bra och nästa kan bli ledsen och nedstämd. Men det är så jag är just nu. Och om du vill vara med mig behöver jag känna att det är ok för mig att vara så.
När jag är låg och du inte märker det, alternativt inte låtsas om det, blir jag ledsen. Om du inte märker det så vet jag inte riktigt vad jag ska säga. Om du låtsas som om du inte märker det så ger du mig signalen att det är jobbigt och inte ok att jag är ledsen.
Jag blir glad när du visar att du bryr dig och frågar hur/vad det är eller bara kramar om mig. Då känner jag att du accepterar mig även om jag är trasig.

Fars dag

Givetvis är det fars dag idag. Jag vill inte prata med min pappa, än mindre fira honom. Jag är rädd att han ringer och att jag får för dåligt samvete för att inte svara. Och att jag om jag svarar stänger av vad jag känner och är som vanligt. Men jag är också lite rädd att jag ska svara och inte vara som vanligt. Att jag ska få ett utbrott och säga vad jag känner, att jag inte vill ha med honom att göra just nu. Berätta att han inte förtjänar att få ha nån del i mitt liv. För det är så jag känner just nu....

.. och då är jag rädd för vilka konsekvenser det skulle få... Om man drar det riktigt långt så är det ju hans hot jag ska bli besannade. att jag genom att säga ifrån (vara orättvis och egoistisk) orsakar att han gör något riktigt dumt... Så där har vi det, svart på vitt, hur framgångsrikt min far han manipulerat mig. jag vågar inte säga vad jag tycker för då kanske han tar livet av sig. Det sitter så djupt i mig att jag mår illa!

Ensam igen

Min pojkvän har varit hemma på besök över helgen och har precis åkt igen. Det var trevligt att han va här men inte lika mysigt som när jag va och hälsade på honom för någon månad sen. Jag har mycket känslor i omlopp nu efter mötet med min sponsor i torsdags där massa minnen kom tillbaka och sen efter att ha träffat mamma och hennes karl igår med fler besvikelser så är det nog inte så konstigt att den där riktigt mysiga känslan uteblev...
Han förstår mig inte och jag blir ledsen för att han inte frågar mer. Jag är hela tiden rädd för att visa att jag blir ledsen för att han ska tycka att jag är fjantig eller svag och gråter hela tiden.
Jag gjorde iaf en bra sak för mig själv och stannade hemma istället för att följa med honom hem och ha en kväll till tillsammans. Jag behöver gråta och vara för mig själv lite, och jag behöver gå på möte ikväll..

Men fan va jag saknar honom!

Nu är det 23 dagar tills vi ses igen...

Inga blommor till mig

Igår va min mamma och hennes nya man och tittade på min föreställning. Ända sedan våra producenter berättade att blommorna vi får skulle ställas på ett visst bord och bäras upp inför tack-presentationen har en molande tanke på dessa blommor funnits i mitt huvud. På premiären va det flera av de andra som fick blommor och jag försökte skjuta undan tankarna på att jag inte skulle få några när mamma eller pappa kommer och kollar. Min pojkvän var och tittade i fredags och inte heller av honom fick jag några blommor men det är inte lika jobbigt, det är liksom föräldrarna som ska ge det på nåt sätt...
Iaf, så fick jag såklart inga av min mamma. Efteråt när en av de andra dansarna var jätteglad med tre buketter och skyndade sig för att göra sig i ordning för att gå på restaurang med sin familj så kunde jag inte hjälpa att bli bitter.
Jag tog mig från teatern så fort som möjligt och grät hela vägen hem... Tänk om jag också hade haft en sån familj. En sån familj som man blir så glad av att se, som man gärna sitter en hel kväll på en restaurang med och som ger sin dotter blommor efter sin föreställning. suck...

när jag stod på scenen efteråt så försökte jag tänka att jag gav mig själv den största och finaste blomman. Men det fungerade inte riktigt....

På något konstigt sätt så skäms jag för henne också. Försöker tänka ut ursäkter till varför hon gör som hon gör. Fan, det är ju inte mitt fel! Jag är ju inte mindre värd för att mina föräldrar inte fungerar som de ska. Och det fattar jag ju i huvudet men inte i hjärtat. Och det gör så himla ont. Det är liksom nåt fel på mig, jag är inte lika mycket värd som andra. Jag är trasig och skadad - ett måndagsexemplar. Ett exemplar som försöker för allt vad hon är värd att inte visa någon att allt inte är som det ska, livrädd att någon ska komma på henne och säga "Hördedu, vad tror du att du håller på med? Vi ser allt vad du är för nån och vill inte ha med dig att göra. Tror inte att du kan lura oss att tro att du är en av oss. Stick!"

Fan ta dig Pappa!

Håll ihop ni två, det är ni ju bra på.


Mamma är ju viktigare än mig, så är det ju. Pappa är inte så mycket att ha.


Jag kan ju försvinna kan jag göra, så får ni va ifred. Så får ni vara utan mig, det blir ju bättre, det är ju det ni vill.


Jag kan ju ta livet av mig, så blir ni glada.

Såna här uttalanden använde min pappa för att manipulera och kontrollera mig, och även min mamma. Det va så synd om honom och hotet om att ta livet av sig va något som återkom.

FY FAN! Vilket jävla as!!! Hur fan kan man göra så mot sitt barn!!!

Det är ju ett fruktansvärt sätt att kontrollera för att undvika att bli övergiven. Jag förstår inte!

Man gör inte så! Det ska inte va så! Ingen ska behöva växa upp i nåt sånt.

Han har fan ingen rätt att ha nån del i mitt liv. Det har han inte förtjänat! Så känner jag och det är inget fel i det och jag tänker inte ha skuldkänslor för det!

Paus

Just nu har jag väldigt mycket kring mig. Det springer på i skolan och på lördag är det premiär så det repas en massa. Jag är väldigt trött och har nu en liten andningspaus för att komma ifatt mig själv lite. Åkte hem från skolan vid lunch och tar en soft eftermiddag. Det här är väldigt viktigt, jag måste ta hand om mig själv och ge mig tid att släppa fram och bearbeta de känslor som kommer upp. Annars finns det risk att det kommer en stor krasch senare. Och jag mår dessutom mycket bättre i det jag gör när jag har lite bättre balans.

Jag märker iaf att det händer saker. Till exempel pratar jag och vågar föra fram min åsikt i större grupper på ett sätt jag inte gjort tidigare. Jag klappar på mig själv några gånger varje dag och är snäll mot mig själv när jag märker att jag faller in i det dåliga beteendet (vilket är typ hela tiden och är otroligt frustrerande).

Ska slå en liten pling till min sponsor nu med och hämta lite mer energi