En av de överlevnadsstrategier jag utvecklade tidigt och sedan har förfinat sedan dess är min extrema strävan att vara till lags. Att säga rätt, göra rätt, tycka rätt, vara rätt, ha rätt bakgrund, ha rätt ambitioner osv. Anledningen till att jag är så besatt av att vara rätt är att jag är absolut livrädd för att bli avvisad, bortvald, övergiven. När jag var liten blev jag bortvald och övergiven. Inte alltid och hela tiden, men jag kunde inte lita på att mina behov skulle bli tillfredställda. Kunde inte lita på att det var tryggt, att mina nära skulle skydda mig och sätta mig och mina behov främst. När jag var liten förstod jag inte varför det var så. Varför händer detta mig? Varför är det inte för mig som för andra? Vad är det för fel på mig? Så i själva grunden av min självuppfattning finns en uppfattning om att något är fel på mig, jag är avvikande, defekt, inte älskvärd. Med en sådan bild av mig själv är det inte konstigt att jag fick, och får, svårt i nära relationer och i sociala sammanhang. Så jag räknar poäng. I alla typer av sociala sammanhang är jag delad, en del av mig är med i samtalet så gott det går, men det är ofta svårt för den andra sidan är stark och den är fullt upptagen med att analysera. Vilka samtalsämnen passar? Vilken attityd har den andra personen? Vad får jag för reaktion på det jag säger? Vilka normer finns i gruppen, vad är ok och vad är inte det? Vad har den här personer för bakgrund? Vad kan jag prata om? Hur ärlig kan jag vara? Vilka attityder passar och kan ge pluspoäng? Hur reagerar personerna på de olika sakerna som sägs?
Min hjärna använder sedan den här informationen för att ta poäng, för att göra rätt. För att bli omtyckt. Accepterad. Inte avvisad. Kanske känna tillhörighet.
Så är det. Fan va mycket energi det går åt. Och så sjukt ofta som jag går miste om fina människor och trevliga stunder för att jag inte kan vara närvarande, inte kan slappna av. Men sakta, sakta ser jag att det blir bättre. Jag märker att jag oftare kan slappna av, om inte hela tiden, men i alla fall i stunder. Jag kan inte göra något åt att det jag gått miste om. Jag kan sörja och acceptera. Sedan kan jag bara arbeta för att utvecklas. Våga bryta ut och riskera. Mod. Här krävs mycket mod. Jag ber om styrka och mod att våga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar