Åt rätt håll

När min pojkvän är i närheter har jag väldigt svårt att slappna av. Speciellt de gånger han är lite tröttare och mer ointresserad. Då blir jag orolig, inkännande om anpassar mig. Jag analyserar och försöker få hans uppskattning och bekräftelse på alla sätt jag kan komma på. Jag blir också väldigt observant på om jag tycker att han behandlar mig orättvist eller tar mig för given. Då reagerar jag genom att ta avstånd och ofta markera på ett omoget sätt.
Vårt umgänge känns sällan naturligt och ofta känns det som om jag spelar. Blir så orolig och desperat efter bekräftelse att jag inte är mig själv ibland. Suck.
Det är dags att börja ta upp mer saker, framtiden. Vad vill jag? Vad vill jag ha för förhållande? Vem vill jag vara med?
Och skulle jag kunna, om det är det jag kommer fram till, skulle jag kunna lämna honom? Känns ogörbart nu. Och jag vet verkligen inte om det är det jag ens skulle landa i. Om jag vill att det ska vara annorlunda så måste jag också göra annorlunda. Börja prata. Inte falla in i bekräftelsejakten. Ta ansvar för att det här förhållandet går åt det håll som jag vill. Inte bara följa med och sen klaga över hur det är. Ansvar...