Ikväll hade jag ett jättefint samtal med min pojkväns mamma. Jag berättade mer om pappa och vi pratade mycket om personlig utveckling och vad som egentligen är viktigt i livet. Otroligt fint! Och så skönt att vi har en så bra relation, det är ju inte givet att det blir så med svärmor direkt... Men hon är verkligen en så himla varm och härlig människa, lugn och trygg och har också jobbat med sin utveckling. Känns skönt att få berätta lite mer också om min bakgrund och mitt jobb med mig själv som ju är en stor del av mitt liv.
Kom på mig själv med att bli väldigt förvånad när hon några minuter senare kommenterar något på tv:n som om ingenting har hänt. Jag har ändå öppnat mig väldigt mycket och berättat pappa och hur det var hemma när jag va liten. En del av mina mörka hemligheter. Och sedan kan hon gå tillbaka och bli fascinerad av nåt på tv en stund senare. Förklaringen är lika enkel som befriande: det är ingen stor grej. Det påverkar henne inte speciellt mycket att min pappa är alkoholist. Att jag berättar att jag går i ett 12-stegsprogram och i terapi. Det är ok. Hon blir heller inte orolig och ska ta ansvar för mitt mående. Eller tycker det är obekvämt att prata om sådana saker. Och viktigast av allt, hon dömer mig ingenting. Hon ser inte det som att jag är trasig utan som att jag är modig som vågar utvecklas. Precis det jag jobbar för att känna själv. Och jag berättade ju väldigt ansvarsfullt och konstruktivt, inte som att det va mitt fel, inte som att jag är trasig, inte som att jag är offer. Så jag har nog verkligen börjat känna så till och med i hjärtat. Oj! När jag tänker så blir jag så rörd och glad att jag gråter med ett stort leende på läpparna när jag skriver det här. Så underbart! Det är så stort för mig att lyckas vända det synsätt jag haft på mig själv och min bakgrund. Att verkligen könna att det inte är mitt fel. Att verkligen inte känna mig trasig och defekt. Att inte vara offer för vad som hänt mig. Att tycka om och vara stolt över mig själv. Kan nästan inte fatta att det är sant. Det var så omöjligt förut. Ochvdet här är nog första gången jag inser att jag känner det på riktigt.
Men fan, det funkar! 12-stegsprogrammet funkar, här har jag det levande beviset.
Ikväll skördar jag lite av frukten av det hårda jobbet jag lagt ner senaste året.
De visar OS på tv men ingen guldmedalj i världen är lika mycket värd som känslan jag har i kroppen just nu :-)
Tack
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar