Fredag kväll. Sitter och är ledsen och tycker synd om mig själv. Jag vill inte vara så här. Jag orkar inte.

Blev ledsen idag när jag tänker på julen. För att jag inte vill va med någon av mina föräldrar. Och så blir jag arg för att jag får dåligt samvete för att jag inte  vill va med mina föräldrar. Samtidigt så vill jag inget hellre än att  gråta ut i mammas knä och höra henne säga att allt kommer bli bra. Jag behöver den där tryggheten. Tänk om jag kunde hitta den...

När jag tänker på hur lång tid det kommer ta och hur jobbigt det kommer va att ta sig upp ur det här känner jag mig förtvivlad, bitter och uppgiven. Vad fan tjänar det till lixom...


Något har gjort mig trasig.
Det va inte mitt fel.
Något inom mig gick sönder
och jag kan inte laga det.
Jag vill inte att någon ska veta
jag vill inte veta själv.
Jag vill bara vara som alla andra
jag vill bara må bra.

Någon har slagit sönder pusslet
och jag kan inte hitta alla bitarna.
Och även om jag gör det så vet jag inte
om jag klarar av att sätta ihop dem.

Jag är så trött....