Har tagit ett moget beslut och till bringar lördagskvällen hemma i soffan istället för att gå ut. Det har känts som rätt beslut hela dagen men just nu känner jag mig bara.. misslyckad. Och övergiven. Anledningen tror jag är att jag nyss skype:ade med min pojkvän, som ska vara utomlands det här läsåret, och det kändes sådär. Han är ingen mästare på att prata i telefon direkt.. Och en del känslor jag hade när jag själv var iväg förra hösten kom tillbaka. Det blir så himla påtagligt att det här med att prata i telefon inte är vår grej. Att när man skalar bort det fysiska och vårt busande så finns det inte så mycket kvar... Eller är det bara så i mitt huvud. Jag får ju ingen bekräftelse. Bekräftelse, som jag är så desperat efter.

Iaf så känner jag mig lite misslyckad och övergiven för att jag sitter hemma ikväll. Jag skulle kunnat hängt på de andra men just nu skulle det bara va ett sätt att fly. Jag behöver umgås med mig själv, och inte att dränka mina sorger.

En sak till som jag blev irriterade på när vi skype:ade va hur jag i mitt bekräftelsesökande så tydligt tappar mig själv och gör mig till för att få lite, lite bekräftelse. Jag överger mig själv (som min sponsor hade sagt). Fy fan!

Skit också. Det blir ju så himla tydligt att det är relationen med min pojkvän som påverkar mig mest, är jobbigast att hantera och som jag också mår mest dåligt. Fan. Men ja, det är väl också den saken i livet som jag kanske mår mest bra av också. Fast det är klart jag har tänkt tanken att jag kanske inte klarar av/mår bra av att ha ett förhållande så som jag mår och fungerar nu... Men det där vill jag inte ta i riktigt, det är så fruktansvärt att tanka att jag inte skulle klara av att va tillsammans med den jag älskar.

Det blir en prövning, det här året, det förstår jag nu på allvar. Och för mig handlar det mycket om att uttrycka mina behov och sätta gränser trots att jag så gärna vill ha bekräftelsen. Man kan bråka över skype. Det är ok. Han kommer inte försvinna för att du blir sur eller arg. Och gör han det så får det stå för honom och då är han inte den jag trodde.

Det här är ju också ett sätt på vilket jag ska sätta mig själv först. För mig är jag viktigare än honom. Jag är viktigast! När jag skriver det sista börjar jag gråta. Det finns så mycket sorg i att det inte är självklart att jag är viktigast i mitt liv, utan att jag måste intala mig det. Är så jäkla arg på mina föräldrar som inte lärde mig detta. Fy fan! Jag har gått miste om så mycket i mitt liv, och jag går miste om saker hela tiden. Och jag kommer gå miste om många fler saker innan jag lyckas fungera bättre.

Härlig lördag kväll detta. Men det är väl bra antar jag. Ut med skiten bara. Jag vet ju att inget blir bättre av att sitta och skylla på mina föräldrar och lägga all energi på dom men det är ju inte så konstigt att jag har de känslorna och de måste jag ge uttryck för. Sen får man ta det därifrån men inte hålla inne saker mer.