Jag är frustrerad och känner mig övergiven och ensam. Igår morse skrev jag ett väldigt gulligt sms till min pojkvän. Som jag inte fick nåt svar på. Och jag känner att jag nu är väg ner i det där dåliga hålet igen. Jag har ett så grymt behov av bekräftelse för att känna mig trygg i relationen och när jag inte får den blir jag väldigt osäker och arg. Och jag vill inte vara sån här, svag, beroende, osjälvständig. Jag hatar det!
Känner mig också lite utnyttjad. Att han tar mig för given. Jag ger ju så väldigt mycket, är sjukt lojal och samtidigt konflikträdd så det är läskigt. Så jag antar att han känner sig hur trygg som helst i relationen. Medans jag då inte gör det. Blir så arg när jag tänker på det. Arg på mina föräldrar, arg på mig själv, arg på världen. Men va fan hjälper det? Inte ett skit...
Jag är rädd för att uttrycka de här känslorna för min pojkvän för jag vill inte visa mig svag och beroende. Jag vill inte va i underläge. Men det beror väl på hur jag säger det. Om jag ställer krav och gör det på ett starkt sätt så hamnar jag inte i underläge utan tvärtom. Jag påpekar återigen hans svaghet när det gäller att uttrycka känslor. Frågar igen om han har tagit på allvar det jag har sagt om den där boken jag tycker han ska läsa (Män är från Mars och kvinnor från Venus). Kanske va arg, det skulle va nåt nytt... Och framför allt inte förminska mig själv och spela mitt "tyck-om-mig-för-jag-är-så-söt-och-snäll-kort", som jag så ofta gör. Jag får bli arg. Han kommer inte att dra för det. Om jag är arg så är jag det och då är det rätt. Jag har rätt att vara arg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar