Pappa ringde precis. Jag hörde inte och såg bara att jag hade ett missat samtal. Väcker väldigt mycket delade känslor i mig. Jag får skuld för att jag tar avstånd för jag vet att han tycker det är jobbigt och mår dåligt av det. Det väcks också saknad, en liten tjej som vill ha sin pappa i sitt liv. Samtidigt blir jag också arg för att han inte respekterar mitt avstånd. Blir också frustrerad över att jag är så totalt förvirrad över vad jag vill och vad som är bäst för mig. Ringde min sponsor och pratade ett tag. Känns på nåt sätt som att även jag förlorar på att inte ha kontakt. När vi pratade om det kände jag en väldig lättnad när i att höra att det är ok att ha kontakt. Blir så väldigt påverkad av vad min sponsor och personer på mötena säger. Tror att jag måste göra på samma sätt som dem. Och ofta är det ju så att vi känner och tänker lika och då även kan behöva samma saker. Men jag är jag och vad som är rätt för mig vet bara jag.
Ska känna på det ett tag nu och kanske ringa i helgen. Min födelsedag är ju på väg upp och det skulle kännas fint att få fira med honom på något enkelt sätt åtminstone. I så fall måste jag lyssna på mig själv, inte göra för stor sak och se till att vi ses på ett sätt så att jag kan avvika om jag känner att jag vill det. Men som sagt, ska känna på det ett tag. Vad jag egentligen vill.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar