Har precis pratat med min pojkvän och det gick väl både bra och dåligt. Jag va ganska arg faktiskt och kunde säga det och va inte gulligull och gjorde mig liten. Kom till att vi, efter låååång tystnad, pratade om att jag har svårt att prata med honom och att jag känner att han inte vill prata eller lyssna och aldrig frågar något. Och det i kombo med att han är borta gör att jag egentligen är arg. Sen frågade han lite om mötena och jag berättade lite och att min sponros kommer hit imorn. Sen frågade han lite om uppgifterna och jag berättade lite om stegen och det arbetet och så.. Sen skickade jag en länk till en sida där det beskrivs ganska bra hur vuxna barn är i relationer.. Och jag vet inte om det kanske blev lite för mycket.. Han kände inte igen de där dragen som va beskrivna där och jag tror han blev lite rädd eller förvånad över att jag hade de där rädslorna....
jaja, vi får låta honom smälta det lite. Det är inte så onstigt om han reagerar lite märkligt på det. Är ju ganska tunga saker och det har ju tagit lång tid för mig att fatta så det vore ju snarare konstigt om han fattade överhuvudtaget. Han avslutade t o m med att ge mig instruktioner för vad jag ska göra när jag öppnar kartongen med hans nya kamera. suck
Jag ska iaf klappa mig själv på axeln för att jag kunde va arg och uttrycka det. Och för att jag öppnade mig ytterligare lite. Jag hoppas att han förstod att ett bra sätt att prata med mig är att fråga... Iaf så är jag stolt idag, oavsett vad som händer. Jag har stått upp för mig själv och mina behov. Det är det enda jag kan göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar