Igår pratade jag med min pojkvän och resonerade kring mina tentor och hur jag skulle prioritera på ett bra sätt och att det nog är svårt att klara båda. Varpå han undrar varför jag varit på så få föreläsningar och vad jag gjort istället. Och jag bara blir mållös inför hur lite han förstår. Jag har kämpat som fan denna perioden och så kommer han och undrar vad jag har gjort egentligen. Jag har för mycket att göra och måste prioritera hårt och när jag sa att det finns viktigare saker än föreläsningar fick jag typ inget svar. Fattar han ingenting?! Jag tycker ändå att jag har visat en hel del av hur dåligt jag mår och hur trött jag är och så kommer han och ifrågasätter vad jag har gjort egentligen!
Vad tror han egentligen, jag går igenom en av mina tyngsta perioder hittills i livet och han ifrågasätter varför jag inte varit på föreläsningar! Vad har jag gjort i stället - Jo, jag har försökt överleva!
Gah!
Det här är bra, känslor som kommer ut istället för förträngs eller förnekas. Frågan är om de är helt befogade eller om jag överreagerar något och dömer obefogat hårt?
Medan vi pratade kom jag på mig själv med att tänka "Är det här verkligen vad jag behöver just nu? Är han verkligen det jag behöver?"
Ska ta upp det med honom ikväll. Att jag blev ledsen och arg för att han inte va okänslig och inte verkar ha förstått hur tungt jag har det just nu.
----------------
Just det där att bli ifrågasatt för att jag har det jobbigt, att inte bli förstådd gör så ont i mig för det påminner mig om min förra pojkvän som absolut inte fattade varför jag mådde dåligt (inte för att jag heller gjorde det just då) och fick mig att känna mig fjantig och patetisk. Iaf var det så mot slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar