Jag vill ringa nu. Jag behöver dig. Men jag vet inte hur. Kan inte se framför mig hur jag ska kunna be dig va stark för mig. Hur jag ska kunna begära att du ska bära mig. Trösta mig. Hur gör man när den som är en del av orsaken också kan vara en del av lösningen. Jag vet inte.
Jag kan inte för det känns som jag gör dig illa. När jag visar hur ont det gör i mig så anklagar jag dig för att ha varit en del av det. Jag skäms för det men jag lägger skuld på dig. Och jag vet inte hur jag ska komma ur det.
Sedan finns ju den period då jag tog hand om dig. Skjutsade, hämtade, handlade, lagade mat. När jag åkte på långresa så gick du in i väggen. Budskapet jag fick va tydligt. "Lämna mig och jag går under. Jag klarar mig inte utan dig." Även om det inte är sant så är det så jag har tolkat det. Jag lärde mig att du är skör. Kan gå sönder. Så jag skyddar dig genom att inte dela. Samtidigt som jag fördömer dig för att du inte finns där.
Jag är 10 år gammal och behöver nån som tar hand om mig. Står upp för mig. Sätter gränser för att jag inte ska fara illa. Jag behövde dig och du svek. Du kunde inte ge mig vad jag behövde. Trygghet. En förebild. Du förmådde inte agera. Jag vet så väl att du gjorde så gott du kunde. Men det räckte inte. Det räcker inte.
Har en fras i mitt huvud som jag inte riktigt vill skriva..... Det är ditt fel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar