Våga sakna

Nu på sistone har jag varit mer sugen på att umgås med folk på kvällarna jämfört med senaste halvåret. Under hela hösten va jag väldigt trött och behövde tid för mig själv till att låta känslorna få komma fram, för att bearbeta. Men nu senaste veckorna har alltså detta vänt, jag vill umgås, gå ut och ta en öl, ha filmkväll eller t o m gå ut, det jag undvek väldigt mycket hela hösten. Men tyvärr har jag en del otur och de jag vill träffa har annat för sig, det är ju tenta-p nu så det gör det ju lite svårare också.
Jag märker att jag börjar tycka synd om mig själv och känna mig misslyckad för att jag sitter ensam när jag inte vill. Tar det så himla personligt. Fast jag vet att det inte är det.
Jag borde väl också inse att när man har tackat nej så mycket som jag har senaste tiden så slutar folk fråga. Sedan vet jag också att mina rädslor spökar med mig lite här. Det är nämligen så att min pojkvän den här terminen har flyttat ihop med några kompisar och är betydligt mer upptagen och hittar på grejer än han va förra året. Förra terminen va det inte lika jobbigt för mig att ha en hemmakväll när jag visste att han också låg ensam och kollade en film. Nu blir jag liksom mer ensam. Sjukt. Det blir som med min förra pojkvän, att jag känner mig sämre för att jag inte har samma sociala umgänge just nu. Men jag överdriver ju så himla mycket också... Jag är inte ensam egentligen, har massa kompisar som jag kan hänga med ofta om jag vill, bara att just i kväll har de annat för sig. Egentligen är det nog så att jag vill göra nåt för att inte tänka på att jag saknar min pojkvän väldigt mycket just nu. Och det är läskigt, för jag har nåt att förlora. Det blir också jobbigt en sån här kväll när han är iväg på weekend med några kompisar.
Där har vi det.
Han tycker inte mindre om dig för att han inte sitter hemma ensam. Han kommer inte lämna dig för att han har roligt med sina kompisar.

Fan, va jag saknar honom. Tänk va mysigt att ha nån att komma hem till. Laga mat med. Somna med. Vakna med. Om två veckor ses vi igen.
Det är ok att sakna honom. Det är ok att älska honom. Det är ok att vara rädd. Jag förstår att du är det. Det är inte konstigt.