Idag har jag varit hos min terapeut igen och vi pratade om det här att jag känner mig trasig. Att det liksom är nåt fel på mig. Att jag innerst inne inte är lika mycket värd som andra. Lilla tjejen som tänker "om pappa älskade mig skulle han inte dricka" Sorg...
I alla fall fick hon mig att inse en del saker jag gör eller klarar att hantera. Som att jag inte har sån extremt kontrollbehov att jag inte klarar att ha min pojkvän långt borta. Som att jag skriver här, har ju kommit på ett sätt att kommunicera med mig själv och där jag kommer på hur jag tänker och varför och jag får bearbeta. Jag har också haft en inre kompass som hjälpt mig att inte trilla in i något riktigt dåligt, tagit avstånd från dåliga grupper, aldrig haft självmordstankar och när jag slutade äta ett tag när jag va 13 så blev det aldrig något allvarligt av det. Det hjälper mig också att känna att någon eller något har hållit en liten hand över mig trots allt.
Jag ser mig själv som trasig. Som att jag går omkring med ett stort sår eller att jag under utan döljer något fruktansvärt hemskt. Om någon skulle se detta. Se hur jag egentligen är. Höra vad jag tänker och vem jag är. Då skulle ingen vilja ha med mig att göra. Sorg. Sorg. Sorg. Sorg.
Det gör så ont i mig att jag tänker så om mig själv. Och det gör nästan mer ont för att jag gör detta mot mig själv. Det är ingen annan som någonsin har sagt något sånt till mig. Det är bara den slutsatsen jag har dragit. Jag är inte god nog. Jag räcker inte till bara som jag är, jag måste spela. Alltid. Mer eller mindre. Till och med när jag är ensam ibland.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar