När jag cyklade hem från träningen nyss fick jag upp jättemycket tankar på pappa. Först tankar på att han är full och ger mig massa skuld för att jag tar avstånd just nu. Sedan övergick det i sorg eller saknad. Har fått upp många fina minnen på sistone och tanken på att ses och försonas gjorde att massa kärlek och lättnad kom upp.
Jag tycker det är så svårt att veta vad som är vad och om det är verklig saknad eller mina vridna lojalitet som spökar. Är så kluven. Men det känns ändå som om jag börjar läka, det är inte längre omöjligt för mig att se pappa och mig umgås igen. Det känns fint
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar