Är lite delad i mig själv och det har jag varit ett tag nu angående mitt tillfrisknande. Dels är jag lite förvirrad i att det är lugnt och blir lite förvirrad av det. När det är stormigt i mig har jag lättare att förstå att jag utvecklas och gör rätt saker. Jag har fortfarande svårt att ringa mig sponsor och bygger upp det som en uppgift som jag inte utför. Jag vet att i tillfrisknandet behöver jag stöd, råd och inspiration, men just nu har jag inget direkt att dela. Jag tycker att jag pratar bra med mig själv och lilla tjejen och bland annat härigenom och på möten får ut det jag behöver och kan vända destruktiva tankegångar och inte agera destruktivt. På nåt sätt tror jag att jag bygger upp det som att samtal till henne måste bero på stora saker och att när det inte är så stora saker så kan jag höra hennes röst och säger till mig själv det jag behöver höra. Nu när jag skriver känner jag också att en del av mig ser det som ett misslyckande att ringa. Eftersom jag inte använt henne så mycket senaste månaderna betyder det att jag klarar mig utan hennes hjälp. Och att ringa nu blir då på nåt sätt ett misslyckande och ett erkännande av att jag inte gör det. I och för sig gjorde jag ju helt annorlunda när jag ringde för att ventilera tankarna på gränssättningen mot pappa. Då var det inte svårt att ringa.
I bland målar jag upp henne i mitt huvud med pekpinnen och att hon vill tillrättavisa mig. Det är ju inte sant, men ibland uttrycker hon sig hårt och därför har min motståndssida valt att måla upp henne som att hon inte förstår. Men det finns stora skillnader mellan oss och på många sätt förstår hon inte mig. Sedan ligger det väl en hel del i att det är upp till mig att förklara för henne och låta henne förstå också.... Lite tänker jag ändå att under min första del av den här resan behövde jag hennes värme och lugn. Men framöver kanske jag behöver en annan typ av sponsor, jag vet inte. Men jag kommer i alla fall fortsätta den här relationen tills jag är klar med min första omgång i stegen, och så länge det är rimligt att vi kan ses med jämna mellanrum.
En vän sa till mig idag att var sak har sin tid. Och det ligger kanske en del i det för mig. Jag är nu på väg ut i arbetslivet och känner mig väldigt taggad på det. Jag har de senaste åren gjort en väldig resa och tillfrisknat mycket. Jag har sörjt, förstått och ser nu på mig själv på ett helt annat sätt. När jag är klar med min första omgång i stegen kanske det är dags att ha fokus i mitt liv på något annat ett tag. Givetvis kommer jag fortsätta gå på möten och ha med mig principerna, men jag kanske låter andra saker få mer plats när jag har städat i det gamla. Känner till stor del att jag håller på att skifta från att leva i det förflutna till att leva i nuet och då är det kanske inte så konstigt att jag vill ha mer fokus på nuet också?
Jag förstår väldigt väl att vissa delar av de här tankarna kan vara mitt egensinne som spökar och att delar av det kan tolkas som varningssignaler för att jag är på väg bort fån programmet. Jag skriver dem ändå för det är så jag känner. Och jag tror inte att det är så faktiskt.
Äh, egentligen har jag ju ingen aning om vad jag kommer ha behov av om ett halvår eller ens en dag. Så varför sitter jag och lägger upp planer för det. Lite som att jag försvarar mitt agerande inför mig själv också.... Det skulle kunna vara ett varningstecken... suck.. När jag tänker på vad min terapeut skulle säga så blir jag lugnare. Jag har ett jobb att göra, men att det är lugnare och att andra saker får ta plats nu är helt okej.
Nu dags att börja förbereda mig för att gå till kvällens ACA-möte. Jag som får öppna idag också och göra service så att det blir ett möte.
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar