När jag tänker på de vänner jag har nu och de jag har haft tidigare gör jag en tydlig uppdelning mellan de som vet om min bakgrund och som jag kan vara ärlig med och dem som jag inte har berättat för. De vänner som vet blir väldigt viktiga för mig medan de som inte vet nästan degraderas till bekanta och inte riktiga vänner. Eftersom det bara är de senaste åren jag har börjat våga vara ärlig mot mina vänner så var det innan dess i princip ingen som jag klassade som riktig vän. Vissa var närmre i perioder men det finns inga bestående starka vänner kvar från tidigare än gymnasiet, och knappt än från då. Det var mina försvarsmekanismer som styrde: inte prata och inte lita på någon. Inte berätta hur det var hemma eller att jag mådde dåligt. Bara försöka låtsas att allt var bra och vara som alla andra. Smälta in. Jag har alltid känt mig utanför, annorlunda, som att jag inte passar in. Men det är till stor del jag själv som satt mig utanför mentalt. Dels har jag inte vågat berätta och på så sätt satt mig utanför. Men jag har också tänkt att om de skulle veta så skulle de inte vilja veta av mig. Och att om jag inte har berättat så känner de inte mig och då tycker de inte om mig egentligen för jag visar inte mitt verkliga jag. Jag har nog inte förstått att även om jag låtsats mycket inför andra människor så ser de ju mig också. Och de som visar att de tycker om mig ser förmodligen sidor hos mig som är verkliga men som jag själv inte ser eftersom jag är så upptagen med att tänka på det dom inte ser. Det svart, tunga som tog över och var viktigast just eftersom jag inte berättade. Jag kommer ihåg någon gång på Eleonora-gruppen när det kom en ny person och det var min tur att berätta vem jag var och vad jag gjorde där. Jag börjar med att säga att pappa är alkoholist. Och hur min resa har varit gällande bearbetningen av det. jag säger inte hur gammal jag är, vad jag gör, var jag kommer ifrån eller något annat som beskriver min person. Jag identifierar mig med att vara barn till en alkoholist. Och det kanske inte är så konstigt för det är så mycket som har kretsat kring det de senaste åren. Men jag är ju så mycket annat också. Det har liksom blivit
som att allt annat har underordnad betydelse. Det viktigaste med min person är hur pappas missbruk och andra faktorer har påverkat mitt liv negativt. Allt annat är mindre intressant och relevant. Så det kanske inte är så konstigt att jag gör denna gränsdragning bland mina vänner. Och inte heller att det datum som jag och min pojkvän satt som årsdag är när jag berättade om pappas missbruk för honom.
Kanske är de här insikterna början på att se att jag är mer än min bakgrund. Mer än det dåliga och svarta. Kanske kommer jag kunna frigöra mig ännu ett snäpp från att leva i det förflutna. Jag ska ju inte glömma det förflutna, pappas beroende och de effekter det har fått för mig kommer nog alltid finnas där. Men jag kanske kan fokusera på andra delar av mig själv. Även de här tankarna är kanske en effekt av att jag har satt min gräns mot pappa...?
Det är som att när den där svart, tunga, äckliga klumpen i mig har börjat minska och jag har börjat kunna koppla loss den från mitt egenvärde så fattar jag att det finns en massa annat hos mig också. har inet fokuserat på det förut för det har varit viktigast att fokusera på det mest akuta och nu har jag gjort det länge. Är förmodligen inte klar, men har kommit en bit och börjar se andra saker. Positiva saker i min person. Herregud, tänk om det är jag som har börjat leva? Inte bara överlevt. Lever också. Gud va fint! Shit va häftigt! Har en varm härlig känsla i hjärtat nu och snart är det dags att gå på ACA-möte, underbart!
Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar