Sa precis hej då till min pojkvän som kommer plugga utomlands det närmst läsåret. Skitjobbigt va det! Och det va skönt att få visa hur jobbigt jag tyckte det var och t o m han lyckades klämma fram en tår. Och det är stort för att vara honom.
Förra året va det jag som åkte men då vågade jag inte visa lika mycket, ville inte vara sårbar. Nu gjorde jag det och nu efteråt känns det skönt. Det finns liksom inget ogjort. Annars kan jag va ganska bra på att vilja säga eller göra saker men inte våga och sen slå på mig själv efteråt och känna att nåt saknades. Men de här sista dagarna har jag kunnat visa mig sårbar. Kunnat ta på de övergiven-känslorna och uttrycka mina behov och vad jag vill göra de sista dagarna. Det är bra av mig!
Nu när han har åkt så känner jag "jaha, då är det dags. Dags att bara fokusera på mig själv igen." Jag vet så väl att jag behöver den tiden också. jag behöver hitta en trygghet och grund i mig själv och dessutom kan det va bra att det inte finns någon distraktion hemma så jag får mer tid att jobba med mig själv.
Men usch, vad jag kommer sakna honom. Vi har kommit varandra så mycket närmre den här sommaren. I våras va jag lite tveksam till hur det skulle bli med oss, om vi skulle bli på riktigt. Det blev vi. Till stor del berodde det på att jag öppnade mig och släppte in honom. Han är lite enkel och ytlig på vissa sätt men hans hjärta är så stort och jag känner mig trygg och litar på honom.
Imorn ska jag träffa min sponsor igen och berätta att jag visade mina känslor och att jag då också fick se en liten tår.
Imorn ska jag också vara snäll mot mig själv och ta en mer tillbakadragen roll i ett stort projekt. Sätta mig själv först!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar