Inatt när jag inte kunde sova tänkte jag en del på sakerna jag och min sponsor pratade om. Om att jag tar hand om mina föräldrar. Jag kom att tänka på de jular jag och pappa firat ihop. Efter att mina föräldrar skildes hade han ingen annan att fira julen med (inte för att han frågade sina syskon). Och tanken på att pappa skulle sitta ensam på julafton kunde jag inte leva med.
Första julen va hemsk. Jag hade sagt till pappa att jag skulle komma, men på morgonen eller kvällen innan när jag ringer är han full. Han tycker synd om sig själv och säger att jag ska åka med mamma till mormor och morfar istället. Mitt ansvarstagande kommer in för inte ska väl stackars pappa vara ensam. Jag kan ju offra mig och åka dit och va med honom istället. Så jag tog en buss ut mot vad pappa sa och ägnade stora delar av min julafton åt att se på när pappa va ledsen och ömkade sig. Fy fan! Han är ju en vuxen människa som får ta ansvar för sig själv. Fan för mamma också som inte övertalade mig och sa just det till mig. Som inte uppmuntrade mig att tänka på mig själv och vad jag ville och mår bra av.
Sedan firade jag och pappa de kommande jularna ihop och han va inte full någon mer gång för jag såg till att han alltid hämtade mig. Vi hade det väl ganska trevligt egentligen. Men egentligen ville jag fira tillsammans med min pojkvän, men eftersom jag tyckte för synd om pappa som skulle få sitta själv så gjorde jag inte det. De senaste åren har pappa träffat en ny kvinna så vi har inte firat jul ihop något mer och jag kan släppa lite för jag tänker att han inte är helt ensam.
Även min mamma har träffat en ny man och det är också väldigt skönt. Det första året jag hade flyttat hemifrån åkte jag hem nån gång i månaden för jag visste att mamma va själv annars. Hon är ju för f-n också vuxen! Får väl ta ansvar för sitt eget liv!
Gah! Nu när jag ser den här falska skulden och ansvarstagandet mår jag illa. Inte konstigt att man mår dåligt efter det man varit med om.
Maktlös.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar