Idag har jag varit på mitt första enskilda samtal. Jag va ganska nervös innan och orolig för vad hon skulle fråga och hur det skulle vara men det gick bra. För mig är det ju ganska bra med någon som frågar mycket och hjälper mig att fiska fram saker.
Vi pratade mycket om förhållandet till min mamma, hur det funkar nu och hur det har varit. Berättade att när mamma va utbränd och gick och pratade med en kurator så åkte jag hem från jobbet för att skjutsa och hämta henne. Jag har aldrig tänkt att det va nåt konstigt med det egentligen men min terapeut betonade att det inte är sådär riktigt bra beteenden. Det har ju alltid funnits lite av en tycka-synd-om-mamma känsla i mig, att hon inte orkar lika mycket som andra, är svag och kan få en ny sån krasch. Hon är ju också bra på att underbygga den för hon pratar alltid om att det är mycket på jobbet, att hon är trött och sånt. Har nog aldrig haft ett samtal med henne där hon varit peppande, pigg och glad. Det är ju alltid så om man frågar hur det är att det är mycket att göra och att hon är trött.
Och jag ser ju att jag har tagit efter detta beteende, spela på att det är synd om mig för att få folks sympatier och jag ska särbehandlas. Är alltid bra på att påpeka hur mycket jag har att göra i skolan, att det är jobbigt och vad det nu kan vara. Det går liksom av bara farten, om jag skulle säga att jag har lite att göra skulle det kanske skulle ställas högre krav på mig? Det finns ju de av mina vänner som har lika mycket eller mer att göra men som inte tjatar om det hela tiden. Jag har ju valt själv. Jag behöver ju inte läsa det jag gör eller jobba extra, det här är ju val jag gör. Bra, nu ser vi det här. Då kan vi ju öva på att inte spela offer.
Vi pratade även en del om den skam jag känner för mina föräldrar. Att jag inte låter dem komma så nära mina vänner eller min pojkvän för att jag skämd för dem. Jag är rädd att de ska komma på mig. Att de ska förstå att det är nåt fel på mig och att jag då blir avvisad. Jag har ju förståt att anledningen till att jag känner mig annorlunda och ofta utanför kom från hemmet så jag vill inte att mina nära ska träffa mina föräldrar för då kanske de kommer på mig. Men det här har jag ändå tränat en del på, att tänka att mina föräldrar är sina egna personer och de får ta ansvar för sig själva.
Sen kom vi in på att jag har svårt att be mamma om att vi ska umgås bara vi utan att hennes nya man är med. Jag får ju alltid mycket skuldkänslor för att jag känner så, men hon förklarade att det är normalt att mamma och dotter kan umgås mycket på egen hand även om föräldrarna fortfarande är tillsammans. Jag vill ju att min mamma ska ge som eget förslag att hon ska komma in hit och träffa mig en dag. Lilla tjejen i mig vill ju ha sin mamma. Jag får skuldkänslor för att jag inte tycker om mammas nya man så mycket och för att jag skulle ställa krav på att bara vi ska ses. För om vi ska ses bara vi betyder det ju också att hon förmodligen ska ta sig hit själv och sånt där vet jag hon tycker är jobbigt. Det är så mycket som hon tycker är jobbigt och jag är så van att få det där svaret. Tar också åt mig väldigt mycket för jag tycker att hon borde kunna ta sig kraften att komma hit.
Hon sa en riktigt bra sak också när jag beskrev hur mamma beter sig med min pojkvän till exempel, att hon blir väldigt osäker och vill vara till lags. Hon sa att det lika mycket kan vara så att det är mig hon vill vara till lags för. Och det ligger mycket där. Jag har ju varit väldigt hård mot min mamma, låtit min frustration över mig själv och ilska över att vi inte flyttade tidigare gå ut över henne i många olika sammanhang och det känner jag mycket skuld för. Tanken på att jag har hjälpt till att göra henne osäker och inkännande gör ont. Jag ska nog ringa och prata med henne....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar