Usch, jag vill inte göra nånting just nu. Känner mig riktigt uppe i offerrollen och har väldigt svårt att vända det. Blir frustrerad. Ifrågasätter allt i mitt liv. Den kritiska sidan i mig kommer fram och trycker på alla de svaga punkterna så att jag känner mig dålig. Tycker att jag känner igen delar av hur jag tänker från hur pappa resonerar, den där skammen och självkritiken. Jag duger inte.
har suttit i en halvtimme nu och försökt ringa min sponsor men det tar emot. Skäms för att jag mår dåligt. För att det känns som jag har gjort nåt fel, inte gjort det jag borde och att det är därför jag går ner i det här. Och så blir jag ledsen och uppgiven för att jag är ledsen och uppgiven. Varför kan jag inte bara acceptera det? Låta det vara? Jag vet ju att det blir bättre. Att det inte är så här egentligen. Men just nu när jag skriver det så tror jag inte riktigt på det.
Blir ledsen för att den här sidan av mig saknar så mycket av respekt och kärlek till mig själv. Den säger bara att det inte kommer lösa sig. Det kommer aldrig bli bättre. Jag kan sluta låtsas och bara ge upp. Usch, det är inga fina saker jag säger till mig själv. Fy fan.
Idag har jag varit trött hela dagen och hade väldigt svårt att ta mig ur sängen. Har en del stress över exjobbet och märker att jag definierar mig själv väldigt mycket med hur det går i det. Att när det går bra och jag tror vi kommer göra bra ifrån oss och jag känner att jag har koll på läget så går resten av livet bra. Idag har det gått trögt och jag blir orolig att vi inte ska få till nåt tillräckligt bra. Det här är gammal perfektionism, jag måste prestera för att duga. Och jag måste prestera bra. "Jag är den jag är, inte det jag gör." Så funkar det inte alltid i mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar